Det var tio grader varmt idag, men mulet och skönt.

Jag var tvungen att gå ut efter champignoner.

Egentligen ville jag helst stanna hemma, men vem skulle då skaffa champignonerna?

I morgon behövdes inga champignoner, därför att då skulle jag ha ärtsoppa liksom de flesta torsdagar. Gudamat.

Därför var jag också tvungen att köpa en gul lök, eftersom man måste ha en gul lök i, när man lägger ärtorna i blöt.

Förutom grädden och mjölken kunde jag nu slå två problem i samma smäll och inhandla hela matkassen i ett och samma butiksetablissement.

Jag  letade fram två svarta strumpor. Jag hade två likadana, rentvättade och hela.

Det börjar bra.

Skrev ett kort imejl till Roland som varit sjuk. Jag skulle så gärna vilja prata med honom, om jag bara var säker på att ha hans riktiga telefonnummer.

Själv har jag sagt upp min teliatelefon. Men troligtvis kommer det gamla numret att finnas kvar på så sätt' att människor som ringer mitt gamla nummer direkt kopplas till min mobil utan att märka något.

Det är inte utan tveksamhet jag gör det, eftersom jag ännu inte riktigt litar på att hela systemet är tillräckligt stabilt. Risken finns ju alltid att det kollaberar och att en stor del av alla förbindelser försvåras eller omöjliggörs. Då får man väl   gå med bud. Som man gjorde förr.

Så kom jag ut i det vackra vädret, promenerade upp till Tomtebogatan där COOP NÄRA ligger, och gick in för att lämna tomglas.

Framme vid tomglaslämningen hördes ett klirrande på långt håll, vilket tydde på att någon före mig var i full färd med att sälja glas. När jag var framme vid automaten var de emellertid klara, jag bugade mig för dem och mumlade ett tack så mycket.

Damen såg förskräckt ut och drog kassen lite närmare intill sig, medan jag gick in i det lilla tomglaslämnarbåset där den stora maskinen var placerad. Herrn som nyss hade sålt sina pilsnerflaskor däremot, såg snarare en aning övermodig, kanske rentav mallig ut, över att saken nu var klar, och att han kunde lämna båset utan problem.

Jag stoppade i en tomburk.

Den försvann knastrande in i maskinens stora mörka, cylindriska gap.

Jag stoppade in ännu en burk.

Även den försvann in i det hemska gapet.

Jag stoppade in en glasflaska.

Den försvann, men maskinen började blinka och avgav ett kraftigt summande läte.

På en skylt blinkade orden ”Tillkalla Personalen.”

Nästa kund, en liten dam i gråa kläder, som närmast såg ut som en svampplockare, stod utanför ingången till tomburksrummet, och tittade oroligt och kanske lite förvånat på mig.

Jag passerade henne och meddelade att maskinen är trasig, jag går och hämtar personalen. ”Är den trasig?”, svarade hon.

Först gick jag in i det hemliga, förbjudna bakrummet, där personalen brukade skymta när de utförde sina obekanta åtgärder, för att se till att butiksmaskineriet skulle fungera som det skulle. Jag ropade några ”hallåå”, och försökte även utföra någon slags uppmärksamhetspåkallande vissling med dåligt resultat, så jag gick rakt ut i och igenom butiken, ställde mig nära personerna vid kassan, tittade på kassörskan och meddelade liksom rätt av, att burkmaskinen är trasig, och man skulle tillkalla personalen, är det du?

Jo, hon medgav att det var hon, men lämnade inte kassan utan böjde sig bara åt sidan och tryckte på någon halvt osynlig knapp en bit under och bredvid kassadisken.

Kunderna vid kassan såg klart störda ut, det är inte bra när andra kommer och tränger sig förbi på det här sättet. Av kassörskans beteende tyckte jag mig nu förstå, att saken skulle ordna sig, och det vore bäst om jag gick tillbaka till maskinen.

När jag kom fram till maskinen igen, hade lika fullt svampplockardamen närmat sig den, och tryckt på kvittoknappen, så att kvittot hade fallit ner och blivit blött.

Jaså, du gick före mig, tyckte jag, men i samma stund kom en rejäl ung man fram ur personalbakrummet och gick fram till maskinen. Han bad mig gå åt sidan en bit, och så öppnade han det väldiga monstret, böjde sig in och hanterade det på något lämpligt sätt.

Så stängde han maskindörren med orden ”nu är det klart”.

Jag frågade då, om man lägger in flaskorna med botten eller halsen först, varpå han snabbt  svarade att ”man lägger in dem med botten först, som en handgranat, så har det alltid varit, det vet väl alla”.

Så stoppade jag in mina återstående flaskor en och en, de försvann in i apparaten och när det var klart tryckte jag på knappen för kvittot som rätt snabbt kom ut, och blev blött liksom det förra.

Så gällde det då champignonerna.

Jag visste att de fanns i den helt andra delen av den vinkelformade butiken, så jag började promenera. På vägen passerade jag en mycket vacker butiksflicka som tog tag i kunden hon stod och talade med, så att jag skulle kunna passerade.

Längst bort fanns de.

I samma rad som löken.

Jag tog en lagom liten lök, och gick fram till svamparna.

En hel mängd välförpackade askar innehållande kravchampignoner, vilket innebär att de är avsevärt dyrare än vanliga champignoner, att de har vuxit upp i Estland i full frihet, och att de ömt har fraktats hit, antingen över Östersjön eller i långtradare via Polen, Tyskland och Danmark, eller i värsta fall med långtradare via Petersburg och Finland, och kanske sista biten med färja från Helsingfors eller Åbo.

En utländsk personaltant, med tunt smårisigt hår råkade komma i närheten, och jag kunde meddela henne att jag ville köpa två champignoner.

- Tet går inte, sa hon på bruten Svenska.

Hon hade glasögon med tunna svarta bågar, och håret lite slarvigt upphängt med en hårklämma.

De förpackade champinonerna låg i stora, dyrbara, luftkonditionerade plastikaskar, men om de var förpackade redan i Estland eller i personalbakrummet på COOP NÄRA, kunde, eller ville hon inte upplysa om, men menade dock att dom ligger i askar, så det går inte.

- Jovisst går det, sa jag, böjde mig fram, och visade hur man skulle kunna klippa upp kravchampinonsaskarna, har du en sax, bara.

- Nej, nej, tet går inte, upprepade hon.

- Varför går det inte?

- Därrför att tet inte kår.

- Jaha, varför sa du inte det med detsamma, sa jag på god Svenska, då får jag väl gå till någon annan butik då, som har lösa.

Så blev det min tur i kassan, jag gick fram till hon som var Personalen, men jag kanske hellre hade velat gå till den söta, som nu var vid den andra kassan, alltså kassa ett, men jag tyckte, att det kunde räcka nu, så jag lämnade fram mina kvitton, mjölken och löken jag hade köpt.

Hon, Personalen, ägnade en god stund åt att försöka torka av och släta ut maskinkvittona, och läsa vad det stod på dem.

- Dom blöter ner sig själva, sade jag.

- Ja, jag vet, svarade Personalen.

På hemvägen hände en fantastisk massa saker, men det hör egentligen inte riktigt hit, så jag får ta det i en annan liten vardagsblogg.

Ja, nu har jag då något mycket viktigt att meddela.

Jag går ner till COOP NÄÄRA och köper gul lök till morgondagens ärstoppa, Fläsk och senap har jag.

Ärter med fläsk

Idag blir det lite spaghetti-fuskiskarbonara med bacon, grädde oh champignoner.

Samtidigt ska jag lämna tre stycken tomglas, det är sparsamt ska jag säga.

Det var det. Hej Då..

Kramp

Ja, detta är mina egna dilettantiska iakttagelser om kramp av olika slag.

Gemensamt med håll, som kan vara så totalt diskvalificerande, går det över av sig själv, och sjukdomar som går över, är det ingen som fördjupar någon forskning i.

Visst finns det hypoteser, men minst lika många tips och knep av kvacksalveribetonade slag.

Ska man massera, ska man tillföra kyla, ska man tillföra värme, ska man ta mediciner, eller har man tagit för mycket mediciner?

Ingen som riktigt vet. Det går ju över.

Men det kan vara totalt hämmande och i vissa situationer rent katastrofalt, vem har inte hört talas om simmare som får kramp, inte längre kan röra lemmar, och drunknar. Farliga saker.

Ansträngning eller överansträngning av en muskel eller muskelgrupp verkar vara populära förklaringar.

Jag har aldrig drabbats av kramp när jag har summit, men på olika sätt drabbats av tre olika sorters kramptillstånd som jag här ska nämna några ord om.

Blogga om , alltså babbla om.

Kramp 1.

Värst i hjärtat. Det finns ett tillstånd som heter angina pectoris som drabbar hjärtats kranskärl, det kan vara mycket smärtsamt, och blandas gärna ihop med reguljär hjärtinfarkt.

Man ser vanligtvis inget på ekg, men det har hänt att jag efter att ha fått ta ett ekg på en vårdcentral beordrades ambulans för att dom skulle få ”titta på det”.

Visst blev man intagen, och fick tillbringa några dagar med den fasansfulla födan som sjukhusen kommer med i bästa välmening, utan att reflektera det minsta över om inte patientens välmående kanske trots allt har någon betydelse för sjukdomsbilden.

Jag minns att jag sökte vårdcentralen för att jag kände mig lite ”hjärtinfarktig”. Man känner en tyngd i bröstet, kanske lite smärta ut åt ena armen, definitivt en skärande smärta i kroppen nånstans, har fått nitroglycerin, men kan inte säga att det har hjälpt, två gånger har jag fått göra kranskärlsröntgen, man stoppar in en lång sond antingen via ljumsken, men på senare tid den lite kortare biten från armhålan, ena gången fann man kanske någonting litet i hjärtats kranskärl, en annan gång ingen förändring.

Det är nog inte så lätt att undersöka det där. Eftersom jag går på Waran sedan en koagulationsutredning av en ärftlig blodförändring, måst man kasta ner det upparbetade värdet med K-vitamin för att eliminera blödningsrisken, och så fick man börja från början igen. Ligga blickstilla i många timmar. Usch.

Det tog några dagar, och det är inte roligt att ligga på ett svenskt sjukhus numera, usel städning om någon, jag har sett en gammal kanyl under ett värmeelement, som låg där när jag kom in lika stilla som när jag skrevs ut, oerhörd personalomsättning och ytterst  oangenäm blandning av folkslag som väl borde vara hemma och sköta sina egna landsmän.

Kramp 2

Sedan är det migränen då.

Man tippar på kramptillstånd i yttre blodkärl i huvudet, ja, ja, inte mer om det nu, det finns redan många böcker skrivna, massor av verkningslösa mediciner och tusen tips och metoder, till och med akupunktur har man dragit fram med, ja, bara man tror, så fungerar allting.

Vad jag mest har undrat över är vad det är meningen att dessa mediciner ska verka emot. Är det själva kramptillståndet, är det huvudvärken, eller är det något annat?

För min del har inget hjälpt, hur dyra de än är, snälla läkare skrev ut en gång i tiden, men som sagt, vad har man dem till?

Kramp 3

Men nu på sena kvällen när jag ligger och läser en mycket bra bok, var det något annat.

Jag får kramp i några av ena handens fingrar.

Min neurolog har beskrivit det rätt utförligt, det kan drabba musiker som helt enkelt inte kan fungera, väldigt sorgligt.

Fingrarna drar ihop sig, eller upp sig, helt utom viljans inflytande, muskler drar ihop sig så kraftigt att det gör riktigt, mycket ont, det kan hända i ett ben också och vara ytterligt smärtsamt.

Jag försökte massera handen, vrida och vända på den, om det drabbar en vadmuskel kan det löna sig att försiktigt ställa sig ner och trycka foten platt mot golvet.

Som sagt det går över, och sånt som går över genererar inga skräcksignaler eller någon obehaglig oro.

Jaha, så var det med det. Nu har jag försökt skriva lite om det. Kanske någon känner igen sig, och där kanske något litet är vunnet. Att göra livet lite lättare för sina medmänniskor, kanske ändå är det trevligaste man kan vara engagerad i.