Happy   

Jag vet inte varifrån denna glädje kommer, kanske är det förvissningen om att jag fattat ett stort och positivt beslut i livet.

Eller kanske är det den där oslagbara känslan av kärlek i närheten, som är så svår att riktigt i detalj analysera, men som uppfyller hela sinnet med sin glädje.

Jag funderade en lång stund på om jag skulle promenera upp i mörkret och hälsa på henne, det riktigt pirrade i kroppen, och jag blev alldeles varm, det är en otroligt, underbara känsla. Fast jag gjorde det inte, för jag var faktiskt inte riktigt säker på om jag skulle våga, inte riktigt ännu, och kanske, kanske var det stängt, och då hade jag fått vänta till i morgon, men det går ju lika bra det.

Jag hade inte tänkt på henne på det där sättet tidigare, så jag var både överraskad och lycklig över denna förvånansvärt starka och ljuva känsla.

Äntligen hände det! Ja, ja, ja!   

Allt kändes varmt och ljust på det där vackra, milda sättet som fick alla i närheten att le av bara farten.

Jag älskar er, jag älskar dej, jag älskar bara, baraste dej!     

Kan man verkligen älska någon, som man inte ens riktig vet vem det är?

Ja, jag tror det, jag vill tro det, jag måste tro det, nej, inte måste, det ligger för mycket tvång i det, måste låter negativt, för jag vill bara kramas och kramas och ta alla i famnen och, och, Jaaa!    

Ärtsoppan till middagen var helt perfekt, och nyss när jag tittade ut genom fönstret i den milda, svala lite skönt disiga atmosfären, som jag älskar så mycket, förstod jag att nu var allting annorlunda, nu hade det hänt!

Om jag ändå visste ditt namn, men strunt samma, lyckokänslan är lika stor ändå, och förr eller senare får jag veta det, du kanske kommer att berätta själv, som de där strålande glittrande ögonen egentligen ville, fast det inte var några ord den där gången, inte ännu, kram!   

Jo, som sagt var, jag har fattat ett beslut, kanske ett av de största besluten jag fattat i mitt liv, käraste lilla vän, vad du nu heter, inom några dar händer det, jag är säker, som jag har längtat, som jag har drömt, hoppats och anat långt ner i djupet av mitt brinnande hjärta.

Jag funderar på att byta blogg, ja, så är det, pirrandet i magen tar ett fullkomligt skutt av glädje, när jag tänker på det, puss, puss, har ni ingenting annat för er, så ta en liten kram, det är ni värda, alla ni som jag älskar bara för att ni finns, vare sig ni cyklar eller går i butiken och letar kattmat, ja till och med det!   

Jag känner att det liksom bubblar av glädje, när jag tänker på kvällens semifinalmatch mellan Skellefteå och det där andra laget, som jag aldrig kan lära mig vad det heter. Vad spelar det för roll, när allt är ljust och lätt, och hela livet brer ut sig i sin outgrundliga glädje och vishet!

Jo, Brynäs hette dom, och dom vann i sudden, hurra för dom! Hade Skellefteå vunnit hade jag varit lika glad för det.

Som jag nämnde kommer jag att dra ner lite på mitt skrivande, jag är visserligen glad åt alla underbart vänliga och positiva kommentarer, men måste ägna mig åt de mera väsentliga bitarna också, kram! Och tack för att ni finns, och särskilt du som läser det här, och säkert känner dig träffad, fast du egentligen inte vågar. Visst är det underbart allting! Det tycker jag.

Hur är det med Bitte, undrade jag för mig själv, där jag gick och rotade.

Fast rotade är väl för mycket sagt, det var väl snarare så att jag satt vid tangentbordet och skrev, i stället för att göra något nyttigt.

Man har ju sin begränsade tid, och vad ska man använda den till?

Äsch, jag tar en kopp kaffe till eftersom jag blev sur när jag fick refuseringen.

Och förresten, återigen, vem bryr sig?

Jag har suttit och petat i litteraturförteckningen och sållat. Ja, det gäller ju att sålla väldigt hårt här, Ska Hitler finnas med eller inte? Man kommer knappast undan honom, särskilt med tanke på mytbildningens häpnadsväckande och destruktiva inverkan.

Inte heller Speer, eller någon av de moderna svenska stadsmännens biografier.

Jag tror jag har siktat fram en rätt bra bunt nu. Några är förstås totalt sönderlästa, som till exempel Tegengren eller  Garcia.

Nä, som sagt var det blir nog en kopp kaffe till här, medan ärtorna ligger i blöt med sin lök.

Fick tag i Rolle, han var ute och åt. På en lunchrestaurang om jag fattade sammanhanget i hastigheten. Lasagne, han åt lasagne. Det är nog det absolut sista han borde äta. Makaroner är helt förkastligt, och smakar inte särskilt tilltalande heller likt allt italiensk hembygdsmatlagning. Olja, vitlök, balsamvinäger, fy fan. Däremot är jag rätt bra på béarnaisesås, så jag får väl nöja mig med det. Denna dröm från tonåren. När jag tänker tillbaka på alla mer eller mindre misslyckade försök, blir jag alldeles generad. Men tanken och viljan var ju god. Ett vet jag som garanterat håller i alla lägen: ställ dig inte och laga béarnaise om du inte är bergsäker på att du faktiskt kan. Det går inte att chansa. Förresten är det alltid nån som gnäller i varje fall, bäst är väl att hålla sig för sig själv och bara preparera födoämnen för sig själv, undvika grönsaker och sånt onyttigt, planera noga, göra sin mise-en-place även i det minsta företag.

Jaha, kaffe nu då, ska jag ta något till? En bit frukostbröd med smör kanske?

Ja, en bit frukostbröd med frön på och extrasaltat Bregott, blev det, jag har en skiva prickig korv också, men den tar jag till nästa macka, när det nu blir.

Jag har många gånger försökt att salta smöret själv, men det är förvånansvärt svårt, det liksom vill sig inte, man ska uppenbarligen knåda och klämma något enormt, och hålla på länge, länge, man har liksom inte tid helt enkelt.

Det extrasaltade smöret är ju inte så salt, hur kan folk acceptera sådana blaskiga produkter, jag brukar strö på några saltkorn ur saltkaret, men då får man en annan oönskad effekt, genom att man känner saltkornen mot tungan, vilket sabbar hela saken. Läbbigt.

Där är man sannerligen i händerna på Arla, så jag får undra vidare om Bitte, hon har säkert en helt annan uppfattning, men en gång lärde hon mig hur man gör spenatsoppa med ägg. Det blev inte bra, helt enkelt därför att jag inte är tillräckligt skicklig.

Lyssnar på ”Go Tell It On The Mountain” med Bittersweet and Briers, på Spotify, den är så klämkäck och förtjusande. Befriande.

Gå inte i delo med en Herbert, det kommer inte att löna sig.

Kanske inte för att han har rätt eller fel, utan snarare för att han är opålitlig.

Jamen antingen har man rätt, eller så har man fel, menar du förstås med emfas.

Nej, det är inte säkert.

Risken med att gå i delo med en Herbert är nämligen helt enkelt just den att han är opålitlig, och det är väl tämligen givet att  man inte bör gå i delo med en opålitlig.

Alla som läser det här förstår på en gång, kanske skriver jag lite barnsligt enkelt, för att ingen ska tveka om andemeningen, men det må vara mig obetaget, tycker jag i ett sånt här viktigt sammanhang, hur enigmatiskt det än må vara.

I normala fall skulle väl ingen vedervåga sin prestige, genom att gå i delo med opålitliga. Det leder helt enkelt ingenstans. En gång gick jag i långbänk med en opålitlig, och det var då inte lätt att klara sig ut den knipan.

Som det här med servitrisen, alltså.

Han var säkert inte världens bästa servitris, men att döma av fnittret och flamset när dom radade upp köksporslinet där ute i environgerna, som om det vore det viktigaste i världen, hade de väldigt höga tankar om sig själva i varje fall.

Han kom rätt in från köket och frågade vad jag ville beställa. Det var som väntat. Ingen blir väl förvånad om den söta servitrisen kommer fram och frågar vad man vill ha.

Men jag gjorde en tabbe.

Jag gick i delo med honom.

Det slutade i långbänk och ibland undrar jag om jag har kommit ur den än.

Rent emotionellt menar jag alltså.

Jag ber att få överlämna ett välmenande råd: gå aldrig i långbänk med kvinnlig personal av vilket slag det vara månde. Dom ska inte ligga i långbänk, dom har inte där att göra.

Servitrisen visade sig nämligen vara opålitlig!

Hur kan man nu vara så säker på det?

Ja, först och främst syns det ju på dem. Det syns på vikten, kroppsformatet, kläderna, på anletsdragen, som till exempel på den här, han hade alltför målade läppar, det är bara ett av många uppenbara kännetecken på bristande pålitlighet, i synnerhet hos kvinnor.

Efter en stunds argumenterande gjorde han ett avbrott och drog ut till sina fnittrande kollegor därute i köket.

Jag satt kvar med papper och penna för att söka bevisa att servitrisen hade fel, därför att kunden har alltid rätt, på den här restaurangen lika väl som på någon annan.

Jag förstod att långbänken inte var slut, när han kom in med flera argument, som han hade hämtat hos den övriga kvinnliga personalen, där de satt och fnittrade och gjorde sig löjliga därute i köket, som alla opålitliga kvinnor gör.

Den här hette alltså Herbert, och jag har faktiskt stött på henne förut, vilket jag borde ha kommit ihåg och tagit vederbörligt avstånd ifrån.

Efter några timmars försakelser beslöt jag mig för att bryta långbänken.

- Jag vill inte vara i delo med dig, sade jag.

- Varför inte det då, svarade han näsvist, med ett löjligt och opålitligt fnitter, som nästan stoppade babblandet.

- Därför att du är opålitlig.

- Jaså, vad har du fått det ifrån?

- Det syns ju på dej. Dessutom heter du ju Herbert, du sa det själv en gång, och dessutom var det någon av de andra fnitteraporna därute i köket som kallade dej Herbert.

- Men det är fel, jag är inte opålitlig,  jag väger under sjuttio kilo och har ingen koria.

- Det har du ju, det syns ju tydligt.

- Jaså, var då, om jag fick vara så näsvis att fråga, kvittrade han. Var ser du min koria?

- Du får gärna fråga, men jag är inte säker på att jag vill ge ett stringent svar. Jag har ritat fyra cirklar och en triangel här på pappret, kan du dela dem i tre, jag bara undrar. Kan du det va, va, va?

- Kan ja väl, men jag vill inte.

- Nä, det är just för att du är opålitlig, och ljuger om din koria.

- Vad ska du ha, fläskkorven är ovanligt fin idag.

- Nej, jag kom av mig, var snäll och gå tillbaka ut i köket och skäms.

- OK, jaha, förlåt då, för fa-an.

- Du ljuger!

- Kanske det, kanske.

När jag ledbruten reste mig från långbänken och lämnade etablissemanget, såg jag hur de stod och gläntade på köksdörren och fnittrade, jag tror de var minst elva stycken, med Herbert längst fram och korian tydligt synlig med ett opålitligt flinande.

Folk e inte kloka, tänkte jag högt för mig själv och lämnade pappret med cirklarna och triangeln kvar på långbänken.

Beviset!