Det var så ljust och vackert.

Jag gick ut i de sköna vädret och njöt i fulla drag i känslan av att kunna andas in den friska syrerika luften.

Jag skuddade bort det lilla orosmolnet som fanns där inne och ville ut.

När man inser stora sammanhang, fylls man av en enorm glädje som gör att det mesta upplevs med glädje och värme.

Informationen ger mig alltmer av visshet och överblick.

Hela himlen var täckt av dessa moln av liv och värme som jag älskar mer än annat. Kanske kan jag hysa ett litet hopp om regn, men SMHI, brukar tyvärr göra smärre missar i sin rapportering.

Jag förstår, jag hoppas, jag vet och jag lär mig mer och mer för varje dag. Det ligger en stor trygghet och lycka i detta att i tid inse efter vilka regler den älskade motståndaren spelar. Långsamt klarnar bilden, och jag rentav sitter och småskrattar för mig själv, när jag ser de suddiga partierna långsamt övergå till en visshet liksom av klaraste kristall.

Jag har en stuff med guld från Boliden:

Har man väl sett den, hållit den i handen, strukit över dess yta, känner man igen den en gång för alla. Jag fick den när jag arbetade som geolog för Mineraljakten i Västerbotten en sommar. En lurig, troende kommunalfunktionär, som var min vägvisare i området, höll plötsligt fram den, och frågade om jag visste vad det var. Jag kände igen den med detsamma, de små gula fläckarna liksom av utspilld gyllene målarfärg, men fast förenade med den mörka matrixen. Guldet slår igenom hela stuffen, men syns mest på ena ytan. Jag hittade den häromdagen igen, och vägde den några sekunder i handen. Stuffen väger endast nitton gram, och är också den ett lyckligt minne från tider av uppvaknande klarhet och vidgat synfält i livets skönhet.

Många år senare visade jag den för några utvalda, som senare återskänkte mig en stor glädje, genom att kommentera upplevelsen i rätt ögonblick och på rätt plats.

Ska jag fråga henne idag? Nej jag vågar nog inte riktigt ännu. Men jag vet att det finns, om inte i rätt ögonblick så i varje fall på rätt plats. 

Den stora kampen går vidare, jag betraktar guldet i lampans starka sken, och ser att stuffen också innehåller en aning arsenikkis, glimmer och andra mörka, mycket finkorniga beståndsdelar, mest pyroxen och hornblände, däremot ingen magnetit alls. Det är visshetens och kunskapens glädje. Tänk att man ännu utvinner sådär en femton ton guld om året bara i Boliden!

Förkovran är livets mening och mål, det finns bara vi i hela universum, och allt vi vet och allt vi kan, har vi själva tagit reda på eller själva hittat på. Därför måste vi vara rädda om varandra.