Mozart K 201, symfoni nummer 21 i ess-dur, skriven år 1774 när grabben var 18 år, som Wilhelm är nu.

Hela dagen har jag lyssnat på denna förtjusande Mozartsymfoni. Ingen huvudvärk, peppar, peppar, så jag finns i ett vemodigt och skönt tillstånd mot slutet av livet, där jag ser överblicken och känner både glädjen och lyckan över att få ha funnits till.

Inte för att jag begriper hela sammanhanget, men sedan jag för några år sedan satte mig ner emellanåt, med den absolut bestämda föresatsen att analysera det jag visste, hålla mig till det, och bygga upp bilden kring verkligheten ur det som fanns utan hypoteser eller fantasier, har jag känt ett alltmer fördjupat tillstånd av övertygelse om verklighetens mening.

Hornflödet i första satsen av denna symfoni är sådana sagolika ljud som människor, en del människor, rika och mäktiga människor, således hörde redan för 238 år sedan.

Det var innan befolkningsexplosionen hade startat, och ingen behövde bekymra sig om annat än sina medmänniskor utan trams om människors lika värde, mänskliga rättigheter, förenta nationer eller profitiska sammanslagningar av nationer.

Jag lyssnar via nerströmning på Naxosservicen på Statens musikbibliotek, där man har tillgång till över 30.000 CD skivor från 70 skivbolag, vilket täcker allt väsentligt i musik och jazz.
Naxos är förvisso även namnen på ett kommersiellt skivbolag och en ö i Grekland, men det är andra saker.

Jag förundrar mig över att inte alla musikaliska människor nyttjar denna service, utan försöker hanka sig fram via Spotify och andra lättare tramsfenomen.

Symfonin är drygt 25 minuter, alldeles för kort, den är så lättlyssnad att man hör den hur många gånger som helst.

Det jag skulle meddela mina medmänniskor idag var dock något helt annat.

Sladdar

Av en händelse och lite grubblande, har jag till min stora glädje skapat en lösning på problematiken kring de trasslande sladdarna i livet och i synnerhet i Studio 2.

Vet ni vad 3,5 mm stereosladdar är för något? Ja, det förekommer förstås mono också och i sammanhanget både honor och hanar, denna oblyga association till hur man kopplar dem. Längden kan variera från många meter ner till någon decimeter, när man vill använda en sladd vill man ögonblickligen veta vilken slags kontakt man har att göra med.

Vet ni vad minihårklämmor är för någonting? De finns i varierande storlekar och färger, och används av tjejerna för att hålla ihop hårslingor på en massa olika sätt. De ser oftast ut som en slags fjäderbelastad gripklo med kloförsedda käftar som ska greppa hårtestarna.

Vet ni vad push pins är? Inte jag heller, borde väl heta tryckpinnar, men det duger ju inte, när alla anser sig veta att nålar av obegriplig anledning ska heta pins. Man använder dom i alla fall till att trycka fast papper på såna där stora anslagstavlor av mjuk plywood eller vad det heter. Ytterst tacksam för svar i terminologi och begreppsanalysfrågan! Se dock bilden nedan så förstår ni omedelbart vad jag menar.

Här en bild på lösningen:

Man fäster enkelt sladdändarna med en minihårklämma, och har därmed en klyka att hänga upp sladden i. Man ser då omedelbart vad de olika ändarna har för funktion, belastningen är ringa. Det gäller att se till att tavlan sitter tillräckligt högt upp för att sladdarna helst ska hänga fritt.

Längst till vänster en vanlig 3,5 mm stereosladd, därefter en USB-adapter.

Eftersom många sladdar kan användas i helt olika sammanhäng, är vidare märkning onödig annat än för sladdar som är inbyggda med olika apparater.

Det var det.

Så går vi vidare.

Fiskpinnar med sommargrönsaker och smör, Parisare med ägg och HP-sås eller hamburgare New Orleans idag, det är frågan.