Men inte är det klart.

På länge.

Har installerat ny DVD-enhet, men är ännu inte säker på om den fungerar.

Vaggan åker ut efter tryckning på "därtill avsedd knapp" i varje fall.

Trådlösa nätverket igång.

Det finns stora puckon och totalt cp-skadade jättepuckon.

Såna som vräker ur sig, innan hjärnan har vaknat och fått kaffe på sängen.

Men det kanske går över med tiden.

Så finns det småpuckon, pulvren. Kanske kan dom blåsa liv i sig en vacker dag. Man får väl hoppas på det.

Läser i Göran Häggs välfärdsåren från 2005.

Alla borde läsa den, för att hitta lite sammanhang i lyckan eller sorgen.

Om någon borde vara med i Svenska Akademien, och vara en självklar och ofta synlig del i debatten, är det han, Göran Hägg. Han skriver trevligt, lättsamt och med humor, liksom i Den svenska litteraturhistorien från 1996. Läs dem.

Förkovra dig!

Njut av livet!

Jag tänker inte räkna upp alla mina sjukdomar, men jag kommer inte ifrån dem.

Och jag har stickfobi, som blir bara värre med åren.

Men en period år 1950 var den svenska arbetslösheten nere i en procent!

Läser jag i den underbara "Välfärdsåren". 

Vet du hur stor den är nu? Arbetslösheten alltså? Nähe, men så ta reda på det då!

Länge ska jag grubbla över Klara Lundgren och hennes sorgliga öde.

Ingen bild idag heller.

En ung tonåring

Som jag inte kände, nu är hon död. Det är så obeskrivligt sorgligt att man inte vet vart man ska vända sig.

På Sankt Eriksplan i Stockholm har det börjat byggas upp högar av blomster, lappar, texter klistrade på nergången till tunnelbanan.

Älskar dig, glömmer dig aldrig, världens finaste, med mera neutrala men engagerade meningar.

Hon blev fjorton år och kastade sig framför ett tåg.

Det är så rörande, många stannar upp och tittar på bilderna och texterna.

14 år. Kan ha gått i klass sju i grundskolan.

Många tankar snurrar i medvetandet, som alltid när man får kontakt med döden på ett lite närmare vis.

Det finns tre banor för tankarna att flyta i, för det första livet på jorden och människans liv i synnerhet, för det andra alla döda jag känt, minns och framför allt de mycket unga, som då ju sägs ha gått bort för tidigt, samt inte minst för det tredje i sammanhanget alla de jag känt väl, och som valt att avsiktigt göra slut på livet, att ta livet av sig.

För det första, människan och livet på den enda planeten i universum som har det vi kallar liv. De flesta liv, arter, som funnits är redan slut, endast ett litet fåtal arter lever ännu. Av dessa många tiotusentals former av liv är det endast vi, människan, som har en tidsuppfattning. Alltså en uppfattning om tid och därmed en uppfattning om att livet har en början och ett slut, födelse och död. Och har vi en uppfattning om livets början och slut, har vi också en uppfattning om livet, medvetandet och därmed sammanhängande ting som lidande, glädje, skönhet, patos, fasa, lycka, hat och kärlek.

Det är tidsuppfattningen som skiljer oss från alla andra varelser som finns eller har funnits.

Men långt ifrån alla människor har denna tidsuppfattning, små barn har den till exempel inte.

För det andra alla döda jag känt och på vilka tankarna då och då vandrar till sorg, sentimentalitet, nostalgi. Men de är så många, och man har vant sig vid att se minnen av dem med kärlek och saknad, någon gång med viss tillfredställelse, men jag tillhör inte dem som gläds åt döden, vad som än ligger bakom.  I barndomen var tanken på döden oöverstigligt fasansfull hemsk. När en skolkamrat dog sysslade de tysta tankarna med det i dagar, veckor. När en kamrats förälder dog, vågade man inte prata om det, när någon körde ihjäl sig, undvek man kontakt. Tanken på mammas och pappas död var oöverkomlig. När det slutligen hände, skapade det djupa och sorgsna tankar, som väl aldrig tar slut.

Så för det tredje alla som begått självmord. De är rätt många jag kände, och det skapar omedelbart samma tankar som Magnus Uggla gjorde till sitt valspråk i början av sin karriär ”vad är det för mening i att ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt”.

När en skolkamrat tar livet av sig, tänker man visserligen på döden, men samtidigt på att det skulle jag då aldrig göra, och många frågor dyker upp. Hur gick det till? Varför? Kunde man ha förhindrat det? Jag vet att Klara Lundgren kastade sig framför ett tåg. Kan det ha varit nära tunnelbanestationen vid Sankt Eriksplan?

Det finns många metoder att ta livet av sig på, men samtliga leder också till tankar på klander, irritation och ilska.

Jag minns han som sköt sig i munnen med en pistol, men överlevde, och fick leva med obeskrivliga lidanden och ett vanställt krossat ansikte i många år av vårdkrav och djupaste elände.

Omgivningen drabbas ju alltid, och det är lättare att sympatisera med den av ödet drabbade, än den som gjort det avsiktligt.

De som tog gift, överlevde, och fick hjärnan förstörd, liggande som ett halvt medvetslöst kolli i något vårdhem.

De som sökte döden genom drunkning, och fick kroppsdelar förfrusna och skadade så att amputation blev nödvändig.

Den som sköt sig i munnen med ett hagelgevär och sargad påträffades på skjutbanan av den unga sonen, liksom de som använt gas, med följande explosioner som ödelade hela våningsplan.

De unga männen som flög in i World Trade Center, och hade den sjuka avsikten att dessutom få med sig så många oskyldiga som möjligt. Det är avdelningen religiösa vansinnigheter, som säkerligen har förekommit mycket länge i vår historia.

Alla som hoppat från höga höjder, alla som hängt sig i någon snara, många gånger utan att dö, men skadade i de svåraste smärtor och invalidiserade för livet.

Så finns alla de kompisar som tagit livet av sig genom långsam förgiftning, med alkohol eller droger, tills kroppen slutligen kollapsade.

Jag kommer aldrig att glömma flickan, som i rätt avancerad berusning tar fel tabletter ur badrumskåpet, blev liggande medvetslös på ett sjukhus i två veckor, tills hon slutligen slocknade med de förtvivlade barnen vid dödsbädden.

Var Det någon som förstod vad som hände med denna unga kvinna?

Var det någon som anade vad som skulle komma?

Vad det någon som faktiskt kunde ha förhindrat det?