På väg ut genom trånga passagen med kaffekoppen i hand, stötte jag skuldran mot karmen, men lyckades med ormlika balansrörelser parera incidenten, så att inte en enda droppe kaffe spilldes ut.

Nu hade jag mitt läckra morgonkaffe in situ, och stod i begrepp att njuta den underbara drycken med en kardemummaskorpa därtill.

Men som en gnista från ett elakt trollspö hände något  ytterst obehagligt och irriterande.

Det var oväntat och sällsynt och otrevligt på alla sätt och vis.

Jag har en svag minnesbild av att det hänt förut.

Man blir förtvivlad över sin egen dumma klunsighet, är jag i själva verket en misslyckad slabbe dabbe?

Man känner sig så pinsamt dum, så eländigt löjligt drabbad av onda omständigheters fatala inverkan.

Där kan man bokstavligen stå och begrunda den sorgliga situationen.

Det är bara att ta nya friska tag, gå ner i tvättstugan och kolla om det händelsevis skulle kunna finnas någon liten tid över, så att man med hjälp av någon vänlig, men helt intet ont anande granne, skulle kunna slinka in på en liten mellantid och få i gång en maskin.

Det lyckades!

En vänlig granne arbetade med att vika ihop sin tvätt, och menade att det var helt OK, om jag hängde in mina nytvättade persedlar i torkrummet.

Samtidigt förstås göra i ordning en ny kopp, och börja om från början.

Hunc laborem sumas, laudem qui tibi ac fructum ferat!

Ok, ja, jag ska.

In situ betyder förstås på plats.

Den tänkvärda sentensen betyder fritt översatt

Underkasta dig mödan, den skänker dig gagn och ära.