Gick jag så runt och strosade utan mål, utan syfte, bara lite huvudvärk, det retar mig.

Går ut i köket.

Där hände något, jag vet inte vad.

Tar ner socker och mjöl.

Tar ut 25 gram jäst ur kylen.

Bakplåtspapper, tänk att det fungerar.

Var är brödkaveln? I tredje byrålådan i hallen, va?

Var är degblandaren? Jag menar dom där snurriga tillbehören till min gamla elvisp, som av någon anledning ännu fungerar.

Letar pärlsocker, men hittar inget pärlsocker, ska man knacka på hos någon granne efter pärlsocker, eller ska jag strunta i pärlsocker och använda strösocker i stället för pärlsocker, vad säger receptet om det?

Jag gjorde det. På gehör. Receptet säger ingenting.

Tror jag använde för lite socker bara.

Så stod det och svalnade på spisen.

Sommarregn, sommarregn, underbara sommarregn, droppe drippe drippe drapp, solen bakom molnen.

Tänker på den underbara sången, minns det kalla, blåsiga vinterregn utan syre i luften.

Köpte Novalukol för en vecka sen som tur är.

Men har inte använt någon på länge.

Nitton stycken blev det.

Eller var det sjutton?

Eller hur många var det egentligen?

När jag lyfter på handduken på plåten på spisen och tittar efter, finner jag

sjutton stycken i varierande storlekar.

Med strösocker i stället för.

Att ro till Stockholm från skärgården med sump.

Man kan förvara levande fisk i sump.

En sump är vanligen en hålförsedd trälåda fastgjord och nedsänkt ivid någon brygga, så att vattnet kan cirkulera och fisken eller kräftorna hållas levande långa tider.

Men man konstruerade också båtar, av vilka en del var gjorda så att vattnet hade tillträde genom sådana hål. Den delen av båten som fungerade som fisksump kallades sumphåll, och hela båten, vare sig det var en roddbåt eller en segelbåt, brukade då benämnas sump.

För den som inte känner till saken, ser sumpen ut som vilken båt som helst, men en del av skrovet, ofta under aktertoften, var alltså gjort som en sump med hål för vattnets cirkulation.

I gamla tider, från 1800-talet och bortåt, var det allmänt känt och brukat att transportera färsk, levande fisk på det sättet.

I Alfred E. Janssons ”Skärgårdsiv i forna tider” del I kan man läsa om hur det kunde gå till.

Boken kom ut 1935 och han nämner, att det då ännu fanns gamla gubbar och gummor ute på öarna som med förtjusning berättar om de nattliga långrodderna till Stockholm i sin ungdom.

Man började tidigt på morgonen, klockan fyra eller tidigare, och rodde eller seglade om vädret var hyfsat in till Fjäderholmarna, en roddtur på så där en tio-femton timmar. Ofta var det unga kvinnor eller barn och i de vackra sommarnätterna hördes på långt håll skratten och fnittret över fjärdarna från de roende i sina sumpar på väg för att sälja färsk fisk i staden.

Efter övernattning vid Fjäderholmarna rodde man in till fiskhandlarna vid Munkbron och fick god betalning för fisken som kunde vara av alla slag.

I Rospiggen årgång 1976 kan man på sidan 74 läsa om ett fall, då den nioåriga Carl Gustav Sjöberg och hans elvaåriga storasyster ensamma fick ro från Byholm vid Husarö, övernatta vid Fjäderholmarna, ro in till stan för att sälja fisken och sedan ro hem igen, vilket gick lättare då sumphållet var tomt. Självklart var båda syskonen vana att ro.

Förmodligen existerar många berättelser om sådana fina,  nattliga roddturer, och jag välkomnar i högsta grad all information i den vägen.

Fotnot: Rospiggen är årsbok för Roslagens Sjöfartsminnesförening.

Byggherre och mästare.

Byggherren var den blivande ägaren, han som investerade stora summor i projektet, och i slutändan förhoppningsvis kunde åtnjuta de vinster av olika slag som projektet kunde bära med sig.

Mästaren var den som sedan organiserade och ledde hela det anbefallda arbetet med projektet.

Numera använder man ritningar när man bygger saker. Ritningarna kan även konstrueras efter givna matematiska förutsättningar.

Men för länge sen, typ 1700-talet och bakåt, använde man inte dessa dokument, men hur gjorde man då?

Man använde bestick!

Med bestick avses ett antal uppgifter om relativa storlekar. Exempelvis att mastens höjd skulle vara hälften av båtens längd, att spanten skulle vara tjugotvå stycken jämt fördelade utefter fartygets längd och mycket annat.

När det gällde större saker, kunde dessa mått samlas i noggranna tabeller.

För enklare båtar, såsom vikingaskepp, roslagsskutor, roddbåtar och liknande, kunde båtbyggarmästaren, mästaren, ha måtten i huvudet, eller i privata, hemliga, väl bevarade anteckningar.

Man kunde till exempel hålla reda på de relativa måtten genom några snitt i en bit trä, eller helt enkelt utantill.

Det en människa har lärt sig kan man inte ta ifrån honom, och den som kunde besticket för en viss båttyp var den som bestämde, fick god ersättning, och ansågs som en självklar ledare vid alla båtbyggarprojekt.

Mästaren hade även det tunga ansvaret för bygget, om något gick snett var det hans fel. Han var också vanligen med vid den första provseglingen.

Man började med ett grundmått, till exempel kölens sträckning och längd. När detta väl var bestämt följde alla andra mått automatiskt, placeringen av spanten, deras bredd, antal och därav beroende detaljer.

Samma sak gällde riggen. Man bestämde till exempel den exakta placeringen av en mast, dess lutning och därmed följande placering av övrigt rundhult, stag, vant och det som hänger ihop med det.

Allt detta kunde man mäta upp på byggplatsen dit båtbyggarmästaren kallades och fick leda arbetet. Byggherren bestämde hur stor han önskade att båten skulle bli, varefter mästaren angav vilket virke som måste anskaffas, vilka arbetare som måste hyras in och dimensionerna på använt tågvirke.

Många gånger i historien har det väl inträffat att en byggherre för sent har beordrat förändringar, oftast att han ville ha fartyget större än som från början var bestämt, varför besticket föll samman och fartyget kom till på oöverskådlig vinst eller förlust.

Ett klassiskt fall är Wasaskeppet i Stockholm vars byggherre var konung Gustaf II Adolf, som oönskat lade sig i projektet med välkänt resultat.

Hupp!