Drömde så levande om människor för så länge sedan, Lillemor Borgia och Vera Öhlén.

Tänkte förstås på Harriet Löwenhielms dikt, som jag av och till varit så förälskad i.

Troligen var det den dikten som gett upphov till att namnet kommit till användning på så många segelbåtar och liknande.

Om Vera vet jag ingenting annat än, att vi var klasskamrater de första skolåren, och att jag var så obegripligt förälskad. På avstånd förstås, men hon uppväckte så starka känslor. Jag var hemma hos henne en enda gång på Styrmansgatan 50, och jag minns att vi spelade kula som man gjorde på den tiden. I många år fanns hon i mina tankar utan att jag på minsta sätt vågade göra något åt den saken.

Lillemor är ju död sedan många år, och vi sågs väl senast för över tio år sedan.

En märklig känsla. Hennes dotter är min vän på Facebook, men kontakten är obefintlig.

Jag satt här hemma vid datorn, det var i och för sig rätt ostädat, men inte värre än att jag tyckte mig våga släppa in flickorna, som hade ringt och fnittrande tyckte att de ville komma och hälsa på.

Jag gick ut och öppnade ytterdörren och de kom in.

Väl här tittade de lite runt som hastigast, jag fortsatte vid datorn, och märkte efter en bra stund att det var alldeles tyst. Men de stod mitt på golvet bredvid varandra utan att säga ett knäpp, vilket jag kommenterade.

Så slutade drömmen.

Harriet Löwenhielm var ett tragiskt öde från början av 1900-talet. Pappan var hög officer och flickan fick de bästa skolor och  uppfostran utan bekymmer. Gjorde fina teckningar och skrev dikter för den närmaste aristokratiska bekantskapskretsen (Dickson bland annat) och förde en hel del dagbok periodvis. Dagböckerna finns på Kungliga biblioteket och lär vara ganska detaljerade, bland annat skrev hon om vad som serverades till middagarna, vilket har gjort mig nyfiken.

Den som är intresserad kan finna åtskilligt om Harriet på

biblioteken, det kanske rent av finns ett dedikerat sällskap också. Göran Hägg skriver några ord om det lyriska geniet Löwenhielm på sitt vanliga trevliga och tilltalande sätt. Han kommenterar att hon är den enda som funnit ett rim på ambulansen, gissa vad!

Flickan var som sagt välbeställd, och det riktigt tragiska ligger i sorgen över hennes öde, hon dog i lungtuberkulos vid endast trettioett års ålder, trots den bästa tänkvärda omvårdnad, ett öde som ganska snart kommer att drabba mänskligheten i aldrig tidigare skådad omfattning. Vad beträffar tuberkulosen finns numera helt resistenta bakteriestammar som inte kan angripas med några medel, en lång tid trodde man ju på det allena saliggörande penicillinet.

Sången om Beatrice-Aurore hörde jag i min tidiga barndom framföras av en gitarrspelande kusin Gunnar Andrén med trubadurambitioner. Jag tyckte den var vacker, mystisk och spännande, och periodvis har jag gått och gnolat den lyckade melodin, som en gång skrevs av Gustaf den femtes livmedikus Hjalmar Casserman, vilket det senare alltid fört mig till tankarna, att inte så sällan högst kapabla människor liksom i förbigående kan skapa musik, som andra ägnar hela sitt liv åt med mer eller mindre lyckat resultat.

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.