Jag sitter med jävligt stora smärtor i ryggen, svanskotan, det blir bara värre, som det brukar när man drabbas på detta viset, det var tre dagar sedan det hände, och jag kan ännu varken sitta eller ligga på rygg.

Visst har man varit med om värre, och många har det mycket värre än jag, men tröstanden för tigerhjärta hjälper då ingen, och ibland frågar man sig, vad fan det är för mening med det.

Visst har jag ätit tabletter, starka smärtstillande tabletter, men deras inverkan är ju snarare att man blir trött, drogad och fungerar sämre på alla sätt och vis.

Bara att vänta på att det går över, för det går över, jag vet att det går över, jag tror att det går över, och under övergångstiden måste man bita ihop och hålla käften, eftersom det inte hjälper att klaga, lika lite som det hjälper att klaga när det är jobbigt med vädret.

Men jag måste ringa återbud till årligt besök hos doktor igen, för andra gången. Jag har helt enkelt inte råd, det är frågan om att äta, eller göra läkarbesöket, och med äta menar jag inte lagad mat utan hårda smörgåsar med ost någon gång och kaffe, te eller mjölk.

Sjukkostnaden stiger och någon kompensation får då inte jag. Det skulle kosta trehundrafemtio kronor. Det är bara att välja, mat eller doktor till den nittonde, nu är det alltså den sjätte, svenska flaggans dag, nationaldagen, och jag har ännu inte varit ute, men är väl så illa tvungen innan kvällen, mjölken måste jag ju ha, det är minimum för att överleva.

Ska det aldrig ta slut? Ordna sig? I varje fall minns jag den kloka Keismen som meddelade, att det enda som löser sig är en buljongtärning. Sedan tröttnade visst hon också, men aldrig glömmer jag hennes stormande kärleksdikt vars inspirerande ord sitter i som en tröst, fullt jämförbar med tankarna på jordens underbara historia genom de senaste femhundra miljonerna år i evolutionens eviga snurrande.

Visst har jag haft extrautgifter, tvungen att köpa ny DVD-läsare, tvungen att reparera trumpeten, det blev tillsammans över sex hundra kronor.

Dessa reparationer är ju sådant som möjligen, kanske, eventuellt, med ett mikroskopiskt hopp, kunde leda till någon liten extrainkomst, men tyvärr går den ena möjligheten mig förbi, då jag inte kan installera nödvändiga program, fast jag har dem, äger dem och behöver dem.

När det regnar manna från himmelen, har den fattige ingen sked, så löjligt, läskigt sant.

DVD-läsaren funkade ju alltså inte, Ola har föreslagit att det kan vara nätaggregatet, vilket jag nog tror kan vara helt möjligt, jag känner igen symptomen, men nytt nätaggregat med tillräcklig effektkapacitet går på över sexhundra det med.

Det är naturligtvis för sorgligt, det är väl därför jag sitter här och bloggar, eftersom det inte finns något annat att göra, när konsumtionen i princip är totalstoppad.

Smärtor, tabletter, nedstämdhet, hopplöshet, ensamhet, jag har faktiskt inte gjort någonting för att drabbas av detta.

Också alla dessa försvunna människor, dom har väl sina problem. Ringde Roland, han hade legat på sjukhus och har det nog värre än jag, bara återvändsgränder.

Jag loggade in på banken för att kolla saldot och finner det ännu värre än jag trodde, jag måste ha en oändligt positiv grundsyn som inte laborerar med värre och hemskare lösningar, och som sagt var – Magnus Uggla…, med vilken jag haft en viss kontakt på omvägar, men i övrigt föga uppjagad av hans enkla melodier,  vilka alla liknar varandra som blåbär på tallriken, hur mycket socker och grädde man än vräker på, när den tiden kommer.

Varför nu denna litania?

Vet inte, det går liksom av sig själv, i väntan på att tabletterna ska verka.

It’s so sad, jävla egocentrerade cp.

Men jag har många små fler historier, som jag vill skriva om, faktiskt en hel del.

Till att börja med var det ju det här med ambassadören och den amerikanska slagkryssaren som var på besök i Stockholm en gång för länge sedan.

Och Kårsdraget, glada tjejen och världen…

Men det tar vi senare.

Löddermyten

Myten om raklöddret.

När jag var liten läste jag som alla andra Conan Doyle´s Sherlock Holmes.

Minns att jag vissa sena nätter läste och drömde hemska mardrömmar på nätterna, otäcka känslor som satt i många dagar.

De begynnande skräckupplevelserna man inte talade med någon om.

Mitt i början av en berättelse beställde den store detektiven dagens rakattiraljer av sin trogne betjänt.

Jag förundrade mig över de noga anbefallda omständigheterna, vattnet skulle vara exakt 37 grader varmt, och till det användes förutom rakkniv även rakborste och raktvål.

Senare i livet, när jag själv behövde raka mig, köpte jag raktvål och senare lödder på sprayburk, som jag sedan använde i många år, och ansåg vara en av de nödvändiga tillbehören i samband med dusch eller bad.

Jag minns en kommentar av en person som menade, att dessa sprayburkar räckte hur länge som helst.

Men man använde dem, år ut och år in. Nödvändiga, i varje fall om man använde rakhyvel, de elektriska apparaterna behövde ju inte sådana hjälpmedel.

En myt börjar krackelera

Men för några år sedan kom en vändning. Den borde ha kommit mycket tidigare, och även när den kom, ledde den enkla upptäckten till en rätt utdragen tveksamhet om sanningen i det självklara.

När man badar eller duschar i varmt vatten, räcker det med att låta det som ska rakas vara blött i cirka tre minuter.

Sedan har man några minuter på sig att raka av det som behövs med en hyvel, som inte ens behöver vara helt ny.

Skäggstråna blir uppenbarligen så uppmjukade att proceduren sker snabbt även med de grövsta strån.

När sedan skinnet eller stråna eller vad det nu är har börjat torka, är det kört, då går det inte längre, stråna har blivit hårda och det gör läbbigt ont att försöka få av dem med en hyvel.

Sedan kanske fem år, men inte mer märkligt nog, använder jag ingen annan raktvål än det lödder man ändå nyttjar vid vanligt dusch eller bad.

Myten är död!

Alla producenter av raklödder och liknande utför något som görs helt i onödan. Det behövs inte.

Detta är naturligtvis ingen hemlighet, men många tiotusentals människor på den här planeten är engagerade eller får sin utkomst i samband ned raktvålsframställning.

Jodå, utvecklingen kan ändra riktning!

Det ska löna sig att arbeta, men inte med vad som helst.

Allt är myter, vi är bevisligen för många, och vi försöker syssla med de mest vanvettiga onödigheter för att få in pengar från andra, som godtroget menar att de konsumerar nödvändigheter.

Så förändras världen och tror sig hela tiden bli bättre, det var inte bättre förr, utvecklingen går framåt och så vidare.

Jag tvivlar.

Om utvecklingen och framstegen och om något är bättre eller sämre, kan man utveckla hur mycket som helst, men alla ni kvinnor som envisas med att gå omkring med läskiga skållade grissvålar på sommaren, kan ju kanske spara in lite pengar på det.

Det gäller bara att acceptera tanken.

Tjoppa doj!