Inledande tyngd

Just nu känns det alldeles för jävligt hopplöst och trist.

Ingenting fungerar, jag kommer ingenstans.

Det viktigaste synes vara att importera alla mina tusentals brev till Outlook, men det går inte.

Jag har letat och letat på Internet, och funnit många tips och beskrivningar, men ingenting fungerar.

Det börjar likna kris.

Framförallt känns det så in i bomben dumt, när man yrkesmässigt har arbetat med datorer i över tjugofem år, hela tiden tvingats anpassa sig till nyheter och uppgraderingar, lärt sig allt nytt som kommit, installerat mjukvara och hårdvara, sitter här med en supermodern, fungerande dator, men kan alltså inte få tag i mina egna brev, av vilka några är ytterst viktiga för att komma vidare.

Bland det mest irriterande är alla dessa forum med babbel och tips och besserwisseraktiga kommentarer av typen ”varför ska du göra det”.

Ut i livet snäll och glad

Så jag bröt och gick ut i närområdet för att inhandla ett minimum av mat. Man måste ju bara äta. Tanken slog mig att jag nog borde införskaffa någon multivitamin också, så jag promenerade i den friska sommarvinden ända upp till apoteket.

Där fanns massor i hyllorna på det privatiserade apoteket.

Det värsta med privatiseringen är att den kommer att bli ruskigt svårt att styra tillbaka. Den är som kräftpesten. Har den en gång väl trängt in och utrotat den svenska urgamla astacus astacus, blir den nog svår att så att säga förstatliga igen. Men klart är att det måste ske. Våra gemensamma tillgångar kan vi inte saklöst slösa bort till privata kuppmakares pekuniära godtycke.

Massor med nya burkar alltså. Ingen jag kände igen. Sannolikt är dom väl lika bra eller dåliga allihopa, men den förra jag använde, hade den avskyvärda egenskapen att stinka som fan. Jag vet inte vad det är, troligen B-vitaminet, det har sin omisskännliga stank.

Den vackraste flicka i kassan tog min burk, och jag körde in kortet i kortläsaren. Eftersom det inte var någon kö, vågade jag fråga.

Vi kom gemensamt på att det nog var B-vitaminet, men öppna och känna efter fick man förstås inte.

Jag hade tillfälle att granska hennes ansikte. Han var rätt ful egentligen, stripigt här, lite rynkor i ansiktet, fula tänder, men det var just detta som gjorde henne så vacker. Det fanns en personlighet i anletsdragen, som var oemotståndligt tilltalande, en sådan person man gärna skulle ha i sin närhet.

Hennes utseende, liksom vitamintabletternas stank, har dock rätt lite att göra med huvudmannens sammansättning, men det finns en aspekt till beträffande privatiseringen, nämligen tryggheten. Det gamla statliga apoteket var ett sammansvetsat helt av farmaceuter och noga granskad personal utan belastning av konkurrensutsättning eller vinstintressen. Man upplevde trygghet, och tryggheten är det mest fundamentala för alla varelser med tidsuppfattning.

Med orden ”nu börjar det nya livet”, tog jag ut Visakortet, och flickan vred på huvudet med ett glatt och befriande leende.

Så gick jag vidare ner mot Konsum.

Lögner om Syrien

Funderade på vilka dolda avsikter som ligger bakom TV-kanalernas ensidiga ställningstagande på ligisterna, upprorsmakarnas och mördarnas sida i Syrien. Det är en gåta. Man visar bilder på sargade barn som om barn vore av annat slag än andra människor. Olycksoffer ser lika otäcka ut vad som än har orsakat proceduren, bilkrockar, fall, eller misshandel. Det är så irrationellt. I Sverige kan en inbrottstjuv få skadestånd om han skadas i sitt värv, medan bostadsinnehavaren kan tvingas punga ut med stora belopp. Det borde naturligtvis vara så att den angripne saklöst skulle tillåtas slå ihjäl tjyven.

Pengarna kommer inte att räcka

På Konsum handlade jag för 24% över budgeten. Vad skulle man välja bort? Det fanns inget att välja bort, så jag gick till kassan med ytterligare en bit av undergången i tankarna. Här satt en ny flicka. Ganska kraftig med starka, bara, attraktiva armar. Hennes ansikte lyste upp i ett professionellt leende som gjorde henne enormt tilltalande. Hon var inte särskilt vacker, men på bröstet satt en stor hemgjord namnskylt med texten BÄLLA. Jag kommenterade med att det var en tuff stavning, och fick ett trevligt svar, som jag tyvärr inte riktigt kunde höra, och inte vågade jag fråga om som jag bort.

Lidandets signaler

Det kryper och kliar, susar och dånar. Klådan gör att jag vrider mig hela tiden, drar i skjortan, ibland kommer den som en stöt, och alltid tvingar den fram en obehaglig irritation. Den ständiga huvudvärken, vetskapen om den obevekligt framåtkravlande ondskan.

Livet kan vara ganska besvärligt, men tydligen lever jag i alla fall.

Än så länge.

Hon står i timtal framför spegeln för att hitta det rätta uttrycket.

Hon har sin lilla digitala kamera i handen, och tar en massa bilder.

Ögonen rakt fram,

kisa lite med ögonen,

titta lite åt sidan,

le lite snett åt ena hållet,

vrida huvudet så att profilen syns lite mer från vänster,

vrida huvudet så att profilen syns lite mer från höger,

luta huvudet lite bakåt,

eller framåt,

kanske lite på sned och skrynkla lite med ansiktet, det ser intelligent ut,

munnen stängt,

nej, lite öppen, men inte för mycket,

höja ögonbrynen, nej bara det ena,

lyfta lite på pannan,

se drömmande ut,

titta långt bort,

kanske pluta lite mer med läpparna,

öppna munnen en aning så att tänderna syns,

skratta med hela ansiktet, nej det ser hysteriskt ut,

klämma ihop munnen och pluta samtidigt,

spärra upp ögonen, ja, det ser skojigt ut,

men nej, det ska vara mera sexigt,

man ska nog se lite mera längtansfylld ut,

kanske lite mer kåt,

le med munnen och rynka pannan en aning,

låta håret hänga ner lite från sidan,

titta drömmande under luggen med huvudet på sned,

lite halvöppen mun och höjda ögonbryn,

se lite arg ut och le åt höger,

se riktigt arg ut och rynka ena ögonbrynet,

titta i fjärran med huvudet lite på sned,

Titta vindögt, njae,

Rynka lite gulligt på näsan,

nej, jag får inte ihop det, nu orkar jag inte mer på en stund, jag fortsätter om en stund igen.