En sällan så intensiv o levande dröm genererad under någon sekunds ringning på telefonen, som låg alldeles intill örat sedan jag somnat om i flera timmar, efter att ha varit vaken sedan tio i sex och mått pyton, efter att ha ätit en alltför stor portion bruna bönor med fläsk i går kväll.

Jag var på turné och hemväg i en mycket stor och rätt skräpig buss, alldeles ensam utan att egentligen känna någon. Jag ville försöka uttrycka mej med musik, som jag alltid kunde göra förr i världen, men dessa människor, som verkade snälla och trevliga, var inte särskilt musikaliska, det märktes tydligt på dem, och jag kände en viss vemodig sorgsenhet över detta.

De var dock alla medlemmar i en ensemble med både musikanter och dansare, vilket förvånade mej, då man väl kunde förvänta ett större intresse och mera entusiasm i samband med musik i en sån grupp. Det verkade som om hela verkligheten hade degenererat ner från en fordom helt säkert betydligt högre nivå av både gehör, intonation och dansförmåga.

Där i ena endan av perrongen stod den populära Lyinn, med sitt kraftigt sminkade blonda anlete, en ung, modern tjej som varit med om det mesta och kontrade kamraternas ständiga repliker med sitt stilla, pregnanta leende.

På en bänk låg en dagstidning med stora rubriker om att någon nyligen och helt överraskande förlorat flera miljarder kronor i samband med snedgångna optionsaffärer, och jag förnam en vemodig känsla av sorg och dämpad stämning i hela bussen i medvetenheten om detta.

Bussen skramlade på genom landskapet och jag tog fram kornetten för att i varje fall spela några mjuka, vemodiga toner, som verkade uppskattas utan att man särskilt förstod vad det handlade om.

Så småningom gled jag in på Vindern Ra i klingande c dur, och det blev märkbart en aning tystare i bussen.

Jag såg på Lyinn att hon verkade uppskatta tonerna, som var något alldeles främmande för henne, hon hade rött smink på kinderna och på öronen och blonda, korta hårtussar ner i pannan och på sidorna.

Någon försökte hänga med i melodin på ett annat blåsinstrument, men det stämde rätt dåligt, jag tyckte det var rätt obehagligt, jag såg på trumpetaren att hans enda försök att hänga med gick ut på, att han tittade på mina grepp och gjorde likadant, spelade så att säga på död räkning.

Jag föreslog att jag i stället skulle lägga på en andrastämma i terser, men det klarade han inte alls, så musiken tystnade, och jag såg Lyinn rikta blicken ut genom bussdörrarna med ett svårförklarligt leende.

När vi var framme och folk steg ur, var jag tvungen att leta efter salivklaffens fjäder som  hade lossnat och ramlat ner någonstans mellan bänkarna på det rätt blöta och skräpiga golvet, där jag fick krypa omkring en lång stund innan jag hittade den lilla spiralformade metalltrådsbiten till Lyinns dämpade men uppenbara glädje.

Några ämnade vidare uppåt gränden vid slutstationen för att gå på den där krogen, och det var ett gäng som skulle hänga med, däribland Lyinn, fastän det var mycket sent på natten.