Vad är verkligheten?

Är det.., ja, vad är det?

Till skillnad från skenbilder, skuggor, genomlysningar, nattens ljud, de inre känslorna av lycka, glädje, ångest, hat eller kärlek?

Är det ett rimligt förhållande till proportioner i relation till iakttagelsernas intryck?

Vi befinner oss på ett klot, en aning tillplattat på grund av sin elasticitet och gravitationskrafternas inverkan.

På denna planet, som vi kallar Jorden, finns miljarder och åter miljarder individer av liv.

En  enda typ av detta liv är människor. Eftersom vi är totalt ensamma i alla universum, har vi bara oss själva att hantera.

Det är enkelt att räkna ut att antalet människor, nu i våldsamt ökande antal, håller på att översvämma denna begränsade yta som naturligt avgränsas som detta klot.

Jämför man med alla tänkbara existerande eller utdöda populationer som finns på denna sfär, kommer man ideligen fram till samma resultat.

Populationer har en viss tämligen konstant storlek under mycket lång tid, där mängden är begränsad med endast små variationer under tidernas lopp.

Någon gång bryts den konstanta faktorn och populationen undergår ett våldsamt ökande förlopp. Därefter dör den största mängden ut, och populationen återgår till sitt stabila, låga värde, som vi skulle kunna kalla normalvärde, eller normalpopulation.

Detta sker i de sammanhäng när tillgången på näring av en eller annan anledning plötsligt ökar. Ett av många exempel är tillgången på fjällämlar, något som är känt sedan långliga tider.

Under något år ökar antalet individer lämlar mycket snabbt, vilket medför att alla arter, som är beroende av lämlarna också ökar snabbt. Lämlarna i sin tur är beroende av någon tillgång i naturen.

Efter den snabba ökningen av individer dör de flesta, och populationen, dvs totalmängden individer återgår till sitt normalvärde.

På jorden finns just nu cirka sex och en halv miljard människor. Normalpopulationen är cirka en miljard.

Skillnaden är således fem och en halv miljard individer, vilka således kommer att dö inom en relativt kort tidsrymd. Det finns ingenting som kan ändra detta, men fantasierna, hypoteserna och teorierna som hävdar motsatsen, är en av mänsklighetens just nu största problematik

När man nu i massmedia informeras om att en enda liten individ i en ålder av cirka två år utgör ett problem, borde vilken intelligent iakttagare som helst utan svårigheter kunna inse att referensomständigheterna i detta fall är helt orimliga.

Problemet är inte ett tvåårigt exemplar av afrikan, utan fem och en halv miljard av alla sorter i alla åldersgrupper..

Vet du hur mycket en miljard är?

Det är verkligheten.

En liten tvåårig varelses förflyttning till sitt okända hemland är ingenting.

- Genomför religionsfrihet, så kanske vi nalkas en användbar metod! Religionsfrihet är således frihet från vidskepelse i alla former

- Avskaffa raslagarna!

Jag bestämde mej.

Jag måste ta tag i det.

Suset inne i mina öron tilltar. Inte märker man någon skillnad från dag till dag, kanske snarare beroende på trötthet och migrän.

Det är trist, och hur väl man än vill, blir det allt svårare att komma undan.

Jag byter lakan idag, och ser fram emot rena sängkläder i natt. Ska det nu klia mer eller mindra?

Undrar om detta kliande kan ha med tvättmedel eller sköljmedel att göra?

Jag känner mig snäll o trevlig, ibland väcker det respons, ibland inte. Nästan vare dygn måste jag äta en Novalucol, det är helt oberoende av vad jag äter i övrigt. Så jag måste ha hemma, och idag gick den sista, så det blev apoteket. Varför har man bestämt priset till 40:50, den lilla extra femtioöringen irriterar?

Där fanns den söta i kassan. Jag tror inte nästan någon annan människa skulle tycka hon var varken söt, snygg eller sexig. Utom jag. Jag la märke till henne redan första dan hon jobbade får många månader sedan. Det är något med leendet. Hon målar sig helt lätt i fransarna, tror jag.

Jag sa något trevligt och hon log. Faktiskt riktigt uppriktigt.

Nu skulle jag ner till Clas i Sjön och köpa lurarna. Jag bara måste, jag hör ingenting av musiken annars, det är att klamra sig fast vid det sista. Jag minns en recension, som beskrev det otillåtna bakgrundsbruset i just dessa lurar, kom till besinning och insåg, att det bruset kan jag ändå adrig höra.

Jag vågade mej fram till killen hos Clas och frågade, han svarade intresserad, och verkade kunnig. Inte vet jag om det är sant eller inte, ”dom har bättre magneter”, jaha. Kanske ska man rubricera honom som duktig försäljare, dessa människor vars levnad går ut på att bedöva säljförödmjukelsen, och uttrycka sig så vederhäftigt och insiktsfullt som möjligt.

Men jag kände mig övertygad och därmed glad.

På vägen över plattan tog jag en bild av de två sista återstående husen från det demolerade och rivna, vackra Stockholm. Jag skämdes för dessa som demolerat.

Alla nya vet ingenting. Dom har inte sett något annat. Svart som vitt, eller något mitt emellan.

Hela livsmekanismen går ut på att lura andra individer, när man matar dom som små. De kan lära sig älska vad som helst, hur fel det än är. Vad är rätt, vad är fel?

Och vad heter HON? Den vackra, attraktiva skådespelaren som jag såg en gång i någon film på kompisens televisionsapparat. Det är inte den Helena, som de flesta tror. Den här har gullig spetsig näsa och onödigt vackra ben. Hon är inte med särskilt ofta, men när man ser henne lägger man märke till henne.

Nu står lurbatterierna förhoppningsvis på laddning. Dom ska laddas i evigheter, och jag har ännu inte hört det minsta ljud i dem.

Jag hoppas, hoppas.

Grubblar nedstämd över mitt fruktansvärt beklämmande tilltag med någons dagbok. Det kommer jag aldrig över. Inför mig själv kan jag bara stanna vid den totala avsaknaden av culpa eller ond avsikt. Det var endast en stilla, avundsjukt sorgsen nyfikenhet. Jag skäms, jag skäms, jag skäms. För evigt skäms.

Röran i mitt hem blir värre och värre. Jag ser det, jag är medveten om det, men orkar inte göra någonting. Det finns en handlingsplan, men jag kommer inte i gång. Jag skriver, utan att ha något att skriva om, jag spelar utan att ha någon att spela med. Kommer långsamt, långsamt upp i höjden på trumpeten. Där ska lurarna vara till en viss hjälp, jag avser verkligen ännu att lägga ut fina saker på Soundcloud, ja, j, det kommer, det kommer. Men det är så mycket trams emellan. Alla dessa små och stora kugghjul som griper in och hindrar varandra, man måste peta just på de helt räta ställena, ingen annanstans.

Det gör mig ledsen och sorgsen.

Jag kan glädja mig åt att inte ha någon migrän idag. Ett litet halleluja för det.

Tänker på de lyckligaste stunderna, som redan så länge sedan är flydda. Engångstillfällen som bröllopet uppe i Ragunda

Det känns som en evighet, och jag får vara tacksam över att det finns en viss dokumentation.

Här på vägen upp. Alla glada och förväntansfulla. Vi stannade i någon stad och åt lunch, det var en fin känsla av pirr och glädje.

Det var då, märkligt nog, som jag började spela ukulele, efter några år blev jag hyfsat bra, men nu har fingrarna krökt ihop sig för mycket. Det gör ont. Jag får nöja mig med trumpeten, kanske drömma mig bort i minnena från alla många hundra underbart trevliga spelningar.

Det finns en suddig bild från när jag spelar på Swejs, denna företeelse som väl numera är obefintlig. Jag har för mig att den i tiden inte ligger särskilt långt från bröllopet i Vildhussens land:

Jag minns inte vad vi spelade, men har för mig att jag konstaterade för trombonisten att det här låter som ”Washington And Lee Swing”, som var en av de allra första låtarna jag lärde mig i tradjazzens värld.