Kan man verkligen må så här pyton?

Jag vankar, nej vinglar, lunkar omkring och plockar utan att något egentligen blir gjort.

Långsamt flyttas skräpliknande partiklar till mestadels andra, men understundom även adekvata, platser, som till exempel i soppåsen, om det nu är meningen att det är där dom ska hamna.

Fy fan.

Det är synd om mej, men den enda med någon empatisk manifestation är jag själv. Alla andra bara tänker på sig, precis som det ska vara, och precis som det väl alltid har varit.

Jag hittar inte saker.

Bläddrar omkring och lyfter på saker, hur i fridens namn ska man sammanfatta så att man får överblick, kontroll?

Men så hittar jag bilderna från det där jättetrevliga caféet i Arboga! Visserligen inte det jag letade efter, men kanske ett incitament till lite livsmission.

Fast jag kom inte ihåg att det var Arboga. Men när jag nu såg namnet på skyltfönstret på en bild, kunde jag leta, och hittade det enda caféet i Sverige som har detta namn. Konditori Saga i Arboga. Vilken lycklig stund i det lilla formatet. Det var en alltför varm sommar 2008.

Klicka kamerasymbollänken – klicka KAMERA – klicka Från_ola_disk_partitonen – klicka KAMERA – klicka ThomEXX200 – klicka bilden (med ett namn som numera Saga ingår i).

Men hur i jösse namn ska man göra? Hur ska man få en överblick, hur ska man snabbt kunna hitta det man vet finns där nånstans?

Det flimrar för ögonen, det snurrar, är det så här det känns att dö? Förmodligen märker man väl ingenting när den stunden kommer.

Äsch.

Jag måste väl ha ett slags index som är enkelt att hitta i, helst ett som man kan använda dator till.

Men dator kan man knappast lita till. Dock kan man väl skriva ut ett index och därmed hyfsat effektivt finna en lämplig plats där bilden finns.

Det är en övergång det här i
mänskligheten, det kommer att gå över.

Det här med reklamen, nej så kan det inte vara i längden. Länge kanske men inte i längden.

Det klassiska att störta mot undergångens djup i ett hysteriskt testande. Mobiler,  Ipoder, eldrift, moskéer, Tin-Tin.

Senast kom för övrigt veckans andra reklampost från Ellos. Jag har gett upp. Undrar om dom inte skäms, inte minst borde de väl begripa vilket rudimentärt intresse man hyser för alla dessa hundratals tjejsaker, som man inte har det minsta intresse av. Det är straffet för att jag en gång för länge sedan köpte någon liten produkt från dem. Men å andra sidan fick jag en maffig, personlig värdecheck till min födelsedag. Allt jag behövde var att beställa för tvåtusen kronor varor, så skulle checken gälla.

Kanske det mest sorgliga ändå är modet att sälja ut, när vi självklart borde göra tvärtom, samla oss, bygga upp, hjälpa, stå enade.

Bara en enda liten, men oerhört tragisk detalj.

Café Jollen.

Café Jollen var ett väl fungerande café i det lilla formatet. Stället var knutet till vården av saktmodiga, och betjänades av vänliga halvidioter, som dock klarade att ta betalt för varorna i det lilla begränsade men trevliga sortimentet.

Stället var så trevligt. Förståndshandikappade existenser som fick en mening med sin tillvaro, samtidigt som cafégästerna upplevde trygghet med de låga priserna och den profitbefriande miljön. Det var trevnad och värme. Jag slank in så snart jag hade chansen och vägarna förbi, under många år.

Det enda lustiga i prislistan är väl stavningen på det som Moa Martinsson också hade ett eget bestämt förslag till. Jag tog ofta kaffe och en köttbulls, läckert och prisvärt.

Men så såldes det ut och försvann. Dårarna själva fattade väl ingenting, men själva saken var ett brott mot mänskligheten, om man nu överhuvudtaget kan tala om sådana brott. Cafe Jollen var en oas av värme och trygghet, som man väl aldrig någonsin trodde skulle krackelera. Men det sprack upp och gick under. Vem vet vad som står i tur? Man kan knappast lita på någonting. Så här såg det lilla Caféet ut en förmiddag hösten 2008:

Det påminner om ett uttalande av en annan dåre, som senast i går yttrade, att han inte såg till kostnaden, utan till möjligheten att kunna hjälpa människor i nöd undan förföljelse och dödsstraff.

Jag såg det själv uppe i kompisens TV.

Tamefan om det kanske inte stämmer! Jag tog en allergitablett, och har sedan känt föga eller intet av klådan. Märkligt, underbart.