Jag vet när min lyckligaste tid var.

Rent objektivt är det inte så enkelt att finna just denna tid, men när man jämför olika händelser och perioder, kommer man ofta ner till just denna tid med alla sina goda eller besvärliga minnen. Där finns så många personer inblandade och en hel del bilder dessutom.

Det började med järnvägsresan ner till Linköping, jag for med min ungdomskamrat Freddy. Vi tillhörde båda gänget.

Redan när vi passerade vakten vid grindarna visade sig en diskrepans’ som jag knappast hade väntat mig.

 
Kansliet på T1 denna sommar klockan åtta på morgonen, inte sommartid, den egendomligheten var ännu inte uppfunnen.

Jag var rätt obehagligt berörd inför värnpliktstjänstgöringen, det var det okända och det jobbiga i hela saken som irriterade mig. Det var obligatoriskt och vi gjorde vår plikt, men för min del utan någon som helst förhoppning om något trevligt eller positivt.

Freddy, däremot, uttryckte en helt positiv förväntan och glädje. Jag minns att han formulerade det som att nu kommer en av den Åbergska erfarenhetens element, det kunde inte vara annat än positivt.

Så började det.

Grundläggande soldatutbildning, grundläggande grundutbildning, dvs helt enkelt att städa, att hälsa, att lära sig passa in i systemet, fysisk träning, marschera i takt, starta, stanna.

Man var trött som en jag vet inte vad.

Tester, språngmarscher, marschträning. Fick ut cyklar och cyklade långväga i Linköpings omgivningar. Lärde oss sköta saker och göra rent.

Det var aldrig särskilt betungande, och emellanåt roligt och trevligt. Många av kamraterna var de där roliga, och många hade sina dialekter från hela Sveriges land.

Så började specialutbildningen. Jag var signalist, Freddy var MC-ordinnans.

Långsamt och systematiskt lärde vi oss hur radion Ra 120 fungerade, lärde oss bokstavera, skicka och ta emot telegram. Det var till min grämelse ingen telegrafiutbildning detta år, men jag köpte en Hermodskurs i radioteknik som jag pluggade lite av och till i dagrummet mellan övningarna.

Vi fick telefonistutbildning också med allt som hade att göra med inkoppling på televerkets nät, klättra i stolpskor ich  haka på trådhakar. Dra tråd kilometervis i patruller om två man. Jag fick alltid gå först eftersom jag var lång, men andre mannen fick släpa den tunga trådbobinen på ryggen, ett riktigt tungt arbete.

Befälet var trevliga oc hyggliga, men blev förstås ändå lite i hemlighet utsatta för en viss busighet

 Freddy bytte från MC till signal, så vi hamnade i samma pluton. Ordinnanserna hade en avancerad körutbildning i svår terräng, det var inga lätta saker, så det kanske blev för tungt för Freddy.

Jag blev placerad som reservbilförare och skulle därmed genomgå körkortsutbildning. En  underbart trevlig tid i sommaren i en två tons lastbil runt Linköping, teoristudier. Man fick köra den tid som behövdes, långväga i Linköpings omgivningar och svåra fickparkeringar i den gamla stadens gränder. Trevlig och duktig lärare.

Teoriprov och slutligen uppkörning som jag klarade första gången - jag fick körkort!

Glömmer aldrig maten frukost, lunch, middag, förstärkt frukost. Alltid smakligt, alltid gott, alltid långa köer. Ärtsoppa varje torsdag.

Utomhusövningar med tältslagning och vakttjänstgöring. Utbildning i pistolskytte och kpist. Jag klarade silvermärke i pistolskytte.
 
Pistolskyttemärke i silver, när man klarade guld hade man rätt att skaffa eget vapen, men så långt avancerade inte jag.

Allt så noggrant och systematiskt. Befälen var mycket trevliga och vänliga, men något avkall på disciplinen gjordes aldrig. Några kamrater gjorde väl bort sig. Jag glömmer aldrig han som låg och sköt med mausergevärr genom logementfönstret på Wahlbecks fabriksskorsten. Han försvann från utbildningen, betraktades väl närmast som helt störd.

Några sackade efter, klarade inte utbildningen, försvann, fick väl frisedel, och vi tyckte snarare synd om dem.

Tusen roliga incidenter med trevliga kamrater, ett glatt tramsande, och ibland hårda övningar. De som vägde mycket minskade i vikt och vi som var jättemagra fick muskler och ökade.

Vi fick vår lön, jag har för mig det var var fjortonde dag, ochden glada ritualen var ofta densamma, ner till Restaurang Druvan där man beställde hamburjare öl och snaps, vilken glädje och vika drömmar i ungdomens rena berusning.

Naturupplevelser och pirrande glädjekänslor inför framtiden. Manövrar ute i buskarna, vakttjänst på nätter och dagar, uppbrott, förflyttningar. Många gånger satt vi på lastbilsflak och for långa sträckor lagom inbyltade i våra persedlar. Vi tittade på stjärnor i vintermörkret och kände igen Karlavagnen, Orion och Svanen.

 
Här en bild från en vintermanöver. Soldaten till synes på väg mot MC-ordinnansen, Lundgren, var en glad kille med ett ständigt sprudlande humör och många roliga kmmentarer. Vi hade flera sådana figurer i plutonen.

Vi blev vana och klarade av saker.

En nyckelpunkt var när vi sattes att rengöra kantiner efter en manöver. Kantiner halvfyllda av äcklig stelnad mat som blivit över. Man lärde sig sticka ner handen och gräva upp. En rejäl självövervinnelse som satt kvar i hela livet. Mycket rengöring av alla slag. Vapenvård, rengöring av persedlar och cyklar.

Så kom utryckningen och den stora lyckokänslan inför framtiden.

Jag har inskrivningsböcker kvar och alla väsentliga papper.
 

Här inskrivningsboken med många fack för terminslönebok informationsblad och krigsplaceringsorder. 

Jag har spara dem från en meningsfylld tid av förtröstan , stolthet och glädje.

Här en liten broschyr i samband med en repmånad.

Det började så bra.

Jag kände ekot av lyckokänslan efter vägen.

Men själva lyckokänslan var det inte, bara ekot, jag visste ju vad det var, jag körde på som med död räkning, och gladde mig åt att göra någonting alls.

Jag hade bestämt mig, och det var en god början, jag hade äntligen kommit i väg.

Fast egentligen var det väl programmerat från början, men nåja, jag tog det inte utan en viss glädje.

Klådan fanns där hela tiden. Den kom som små snabba hugg lite här och var, och alltid var det så att jag ryckte till en aning och måste klia.

Jag hade tur med tågen, behövde inte vänta länge.

Det var inte så särskilt långt fram på dagen, ännu klart förmiddag.

Jag måste göra små omvägar, och mindes gladare tider för länge sedan

Detta kliande, denna klåda, den gör mig väldigt irriterad, faktiskt riktigt jobbigt, och det verkar aldrig ta slut.

Jag satt så att jag tydligt kunde se skylten med information om stationerna, och för varje ny station följde jag med munnen högtalarröstens ord. Någon tittade ovänligt på mig, men jag var medveten om det, och tittade bara rakt fram. Bara hålla sig stilla, om det inte vore för krypandet i kroppen och de korta huggen av klådreflexer.

Jag stängde av blicken fastän det var omöjligt. Blundade och väntade på de rätta orden.

Steg av och gick tio meter fram till trapporna där man skulle byta. Jag försökte hålla samma hastighet som de andra, det gick, men var en stor ansträngning. Alla går om mej. Så är det numera, jag mindes knappast hur det var en gång, när jag själv med stora steg låg i täten vid alla förflyttningar.

Nedförsbacke i rullbanan, det var OK, massor av folk nere vid perrongen, jag gick framåt en bra bit för att slippa trängas, tåget kom, och jag hittade en älsklingsplats en bit ifrån.

Samma mönster, men nu i en annan värld.

Dags att stiga av igen och hitta rulltrapporna upp till ingången. Ingången som nu är min utgång. Solen sken och luften var sval, jag tog en bild rätt av, och klev in genom de cirkulerande dörrarna.

Det är väl alltid något praktiskt med dessa dörrar, kanske för ventilationens skull. In i en ny värld, nu mer annorlunda än någonsin jag mindes.

Passerade det ena kaféet efter det andra. Lunchdags, färdigtillverkade smörgåsar. Alla såg tämligen äckliga ut. Handskalade räkor, hå hå ja ja. Dagens lunch på ett stort plakat, med många alternativ. Längst ner stod priset. Dagens lunch för nittiofem kronor. Jag häpnade. Gick tätt utefter disken och granskade utbudet. Någon sade något, vilket jag ignorerade.

Är jag en ond människa? Har jag hamnat helt fel i min ondska?

Nej, nu gällde det biblioteket. Jag fann det runt hörnet i ändan på nästa tvärgata. Kan man kalla det gator, när det ju är inomhus?

Jag irriterades av klådan och kände tröttheten komma. Vad har jag gett mig in i? Gick små omvägar och vandrade runt. Tittade på en disk med tårtor och bakelser, undrade vad de skulle kosta.

In genom biblioteksdörrarna, stod länge i kö framför informationsdisken. Tills slut var det min tur och jag fick veta att jag skulle en trappa upp. Det gällde att bara blunda, och hålla ögonen halvslutna så att man nätt och jämnt kunde hålla reda var man var.

Nästa informationsdisk, tog ett könummer, jag fick nummer sju och skärmen visade två, alltså en kö på fem någonstans.. Någon kom och frågade, tryckte fram sittrorna på skärmen, så det blev min tur på ett ögonblick.

Jag redogjorde för ärendet, man granskade bildskärmen, nej det fanns inte, Skulle jag nu ha gjort detta stora arbete förgäves? Denna resa som för mig innebar detta stora arbete fyllt av krypande klåda och irritation.

På hyllorna fanns ingenting av det jag sökte, så jag fick gå fram till disken igen. Ny fråga, Joho det fanns i magasinet, och man gick iväg, tog en hiss ner i katakomberna, och jag runt för att vänta. Satte mig på en stol framför disken.

Något hände som jag inte kan berätta. Inte nu, bara att konstatera det omöjliga. Efter några minuter kom boken jag begärt, och jag stoppade ner den i ryggsäcken. Rulltrapporna ner, gjorde lånet vid automaten med sina ikoner, det fungerade utan problem.

Bara att hålla tyst, bara att tiga, är jag ond?

Åkte rulltrappor upp igen och hamnade i butiken, hittade det jag skulle, och kände att jag nu var ett steg närmare målet. Vid kassan vågade jag fråga damen om hon kunde lägga på hundra kronor extra, så att jag skulle kunna få lite kontanter. Efter en stunds tänkande och frågande fick jag veta att det skulle gå bra.

Nerför rulltrapporna egen, någon sysslade med att tvätta av ledstängerna.

Hamnade i fel utgång och fick gå en avsevärd bit. En reslig söt svensk flicka höll fram en liten ask med piller, och undrade om jag ville smaka? Vad är det? Omega tre. Jag skrattade till. Vad ska man med det till? Hon började på någon ramsa, när jag vände mig och drog vidare mot den rätta ingången.

Biljettens stämpel granskades mycket noga, men till slut fick jag passera. Det var fem minuter före tiden.

Rulltrappor ner. Vänta på tåg.

Tänkte på att det var drygt tio år sedan sist. Det var så annorlunda då.

Denna klåda gör mig vansinnig. Det hjälper inte hur jag gnider och skrapar eller byter till ständigt nya kläder. Tydligt är att klådan kommer inifrån och det finns inget som hjälper. Igen medicin, inget smärtstillande, man kan ju trots allt inte kalla det en smärta, men liknelsen är väl inte helt orimlig.

Nu ville jag bara hem,  hela proceduren baklänges, jag flyr.

Jag blir ledsen av det omöjliga. Hur ska det sluta?

Tänkte på början av Elisabeths sång från tjugofemårsjubiléet:

Harn´t man nå brännvin e´re´ sörglit´, då e re sörgligt, ja då vill en bare dö.

Harn´t man nå brännvin e´re´sörglit´, då vill en lägg se ner å tvärdö.