Rasister och nazister.

Äntligen tror man sig börja kunna se en lösning på de obehagliga problemen som har drabbat tingens ordning under långa tider.

Man ser det man ser och hör det man hör, men frågan är kanske i första hand, om det man ser eller hör har någon kontakt med vad som, för att nu använda ett lättbegripligt idiom, skulle kunna kallas verkligheten.

Det är små detaljer av ovisshet och lycka som på ett häpnadsväckande sätt på olika vägar styr mot, om inte samma, så åtminstone närbesläktat konstituerade mål och diversioner, om ni förstår vad jag menar.

Sammantaget märker man efter tillräckligt lång tid, att de som visar upp sitt största formella leende i de intrikata sammanhangen, kanske endast till viss del är berörda av de maktpositioner som emanerar ur de olika bevekelsegrunderna.

Det i sådana här sammanhang tämligen noggrant analyserade avsiktsfenomenens arbete, tenderar i just dessa sina innersta organistiska kapaciteter, att  till sin fulla potential sammansatta avvikelsegrunder leverera lättbegripliga statistiska fördelningsfaktorer.

Det första som kom i dagen efter de djupare problematiska elementens sprickor i den tidsrelaterade strukturella och mnemotekniska attidtydbildens grundförutsättningar, var ju just den lysande sammanskattningen av värdenormerna för det som i sin tid tycktes kunna förklaras som den mest lovande utredningen av de, enligt många, kanske mest komplicerade inställningar byggda på faktiska regeluppsättningar, som inom respektive värdenorm, var den som inom vart och ett av de lokala sanningsuppfattningarna mest tydligt kunde upplevas som det enda rätta eller det enda sanna.

Jag insåg för min del på ett tidigt stadium att förhållandena kanske inte var så enkla som de vanligaste omdömena eller förklaringarna lätt kunde bringa handlingarnas objektiva framåtskridande att verifieras.

Det som syntes vara kristallklart svart eller vitt visade sig efterhand, som utvecklingen framskred, inte på något sätt vara så enkelt som de inledande tolkningarna lovade.

Det enda jag nu hade att göra var att ta till mig en ännu lagom dos faktaanalys, eftersom jag redan tidigt tyckte mig ha förtärt tillräckliga mängder fast och odefinierad information enligt de vanliga nutritionistisk teoretiska normerna.

Jag läste om förhållandena i den avlägsna staden som blivit norm för de flesta ställningstaganden som den på sin tid aktuella och trovärdiga analysbilden tillätt samtiden att bygga vidare på.

En av de mest bestickande omständigheterna var att man lyckats konstruera logistikiska element som vid sin praktiska användning tycktes innebära nerförsbackar i vilken riktning man än anslöt sig till i den önskade vägsträckans riktning.

Eller med andra ord, vägen till det behandlade området innebar ett lättforcerad rörelseelement på exakt samma sätt som vägen ifrån området ifråga!

Hur detta förhållande, som ju i sig faktiskt ter sig som en verklig paradox, är konstruerat i sitt innersta är det ännu ingen som vågat sig på att reda ut, men jag vet att många försök pågår för att på ett lättbegripligt söka reda ut dessa uppenbarligen intrikata sammanhang.

Eller vad tycker du?

För min personliga del började tankarna syssla med dessa ting, när jag började läsa om Karin Boye, och jag tänker inte ge mig förrän jag har gått igenom alla texter jag kan finna av denna beundransvärda människa.

Det kan till och med vara så att hon genom sitt liv och sina skrifter faktiskt sitter inne med förklaringar som ingen ännu ens kommit i närheten av eller ens börjat ana.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 och dog den 23 april 1941 under en lång vandring i otillgängliga skogsmarker i trakterna norr om Alingsås, efter att ha förtärt 68 tabletter av ett tämligen starkt sömnmedel.

Hon orkade inte längre helt enkelt, och insåg med sin överlägsna intelligens att loppet så att säga nu var kört.

Sat sapienti

Diskborstar och risgrynsgröt.

Diskborstarna är snabbt avklarade.

Skaffa inga billiga med smala, taniga handtag, utan välj en sådan med handtag som man kan hålla stadigt i.

För när man diskar, är det inte bara själva borsten man ska fästa sig vid utan greppet för handen, man måste kunna ta i lite grann, och för övrigt kunna arbeta bekvämt, vilket gäller alla slag av verktyg.

Den gula har ett handtag som duger, den röda är för smal och skär nästan in i handen om man måste ta i. Men billig var de förstås, typ 5 kronor för två stycken på IKEA.

Så var det risgrynsgröten.

Förra veckan när jag var löjligt dålig i magen, gjorde jag så kallat risavkok. Man tar nån dl ris och kokar i stort överskott av vatten och lite salt, så att det blir en rätt simmig vätska. Den ska fördragas av alla magar och jag tror det stämmer, men vilken diet, oj oj oj.

Men jag köpte grötris, och vad ska man med det om inte till gröt?

Risgrynsgröt.

Observera att  jag inte använder den moderna, enfaldiga förkortningen, liksom jag för övrigt inte heller använder det löjliga ordet gris i fläskprodukter, hur sant det än må vara. Det kanske var under den värsta fettskräckens dagar som man till och med försökte öka försäljningen genom att förfölja ordet fläsk.

Men fläsk är mycket gott, liksom alla dess sammansättingar som fläskkotlett, stekfläsk, fläsktärningar, sidfläsk, ja till och med det sista tycks långsamt ha flutit upp på ytan igen som rimmat sidfläsk, det enda rätta i äkta spaghetti carbonara, där ersättningen med bacon innebär en högst tragisk försämring. Bacon är gott, men en helt annan sak än rimmat sidfläsk.

För att koka en enda portion risgrynsgröt får man passa sig lite. För det första tar det tid, och för det andra gäller det att till varje pris undvika att det bränner fast, vilket är förfärligt. Det verkar som om risgrynen i sig har en stark limfunktion, så man får ofta ta i ordentligt när man ska diska grötkastrullen. Bäst är väl att göra det omedelbart efter koket.

Men risgrynsgröt med mycket kanel och socker är så pass gott, att man gott kan offra lite tid. Jag tror det är hyfsat nyttigt också, betänk att ris är en av jordens främsta livsmedel, och då gäller det verkligen många människor.

Till detta alltså kall mjölk, mjölken kall - gröten varm, det är modellen enligt den välkända kontrasternas regel. Samma regel gäller i modern godistillverkning, man kombinerar flera egenskaper såsom konsistenser, smaker och färg.

Faktiskt enormt läckert, fastän jag  tidigare var måttligt förtjust, jag tyckte det var för "grynigt". Många människor upplever något  positivt, som har med julen att göra, det är nog så i Sverige att vi under långa tider har betraktat risgrynsgröten som något lyxigt som hör julen til, något man kan bjuda tomtarna på, för att de ska bli riktigt nöjda och godmodiga.

Jag leker att jag är tomte bjuden på gröt, och känner värme och vänlighet i mitt sinne.

Till en enda portion har jag lärt mig göra så här:

0,4 dl ris

0,75 dl vatten.

Lite salt.

Koka under lock på svagaste låga i tio minuter. Nu är moment ett klart, och riset har börjat mjukna en liten aning.

Tillsätt 2 dl mjölk, koka upp och rör om samt

Koka under lock på svagaste låga i 40 minuter!

När dessa 40 minuter har gått, kan man räkna med att gröten är i stort sett klar, men ta av locket, rör om och kolla noga konsistens och smak, det kan hända att man måste koka i ytterligare fem minuter för att få den rätta konsistensen. Eller spä i lite mera mjölk. Möjligen en aning mer salt, men var försiktig med det!

Den ska vara som en gröt, inte för tjock och inte för lös.

Strö nu på massor av socker och malen kanel, och ät med kall mjölk, grynen gör att man får liksom tugga, men det är inget problem.

Sammanlagd tid alltså en timme kan man väl säga. Det är inte ofta moderna människor besvärar sig så mycket med en enkel lunchtillagning, men jag t ycker att det lönar sig.

Tjola hopp!