För mig är det helt klart.

Var det bättre förr?

Ja, i många avseenden har utvecklingen gått snett, men vetenskapen går framåt.

Jag kan svårligen komma under 100 kronor i inköp varje dag, förutom maten är det ofta någon basvara som måste ersättas.

Jag har maximalt belopp att betala för läkare och medicin varje månad.

Jag har maximalt pensionärstillägg varje månad. Om jag kunde få ner hyran sjunker tillägget med samma summa. Allt är helt låst, liksom omöjligt.

Men jag kan skriva hjälpligt, jag jobbar för fullt med uppsatsen om Karin Boye, även om jag mer och mer inser vad hon var.

Jag kommer inte undan billigaste Internet, energi eller telefon, har stängt av min urgamla ordinarie telefon, och snålar nu på med minsta möjliga mobil. Jag har fast gasräkning på ohyggligt belopp oberoende av konsumtion. Som sagt var, förr fanns det ju gaspoletter, då kunde man dra ner på den energin, det kan man inte nu, alla måste betala hela kostnaden. Det är omöjligt. Men el och mat kan jag snåla in på så mycket som möjligt.

Och så är det hemförsäkring. För fem år sedan var det stambyte i fastigheten, och då "ser vi att alla har täckande hemförsäkring". Så det var bara att lägga extra lök på laxen. Hög avgift varje månad. Autogiro. Varje år stor frestelse att säga upp, men...

Mobilövergången innebär att nästan all kontakt med omvärlden har upphört. Men jag har väl accepterat det ödet.

Jag kan använda datorn till att lyssna på musik, men jag måste ha bra hörlurar. De gamla lurarna upphörde att fungera för någon månad sedan, det är svårt, eftersom musiken är min bästa perception och kreativitet. Nya kostar femhundra, det måste jag skjuta på framtiden.

Hundra kronor om dagen ger tretusen i månaden, vilket är mer än vad jag disponerar varje månad.

Hur i jösse namn gjorde man förr? Då kunde man gå ut på restaurang eller pub ibland, till och med åka taxi någon enstaka gång.

Köpa lite nya kläder...

Det är väl som Torgny sa, innan han dog, angående spelgagerna, det räcker aldrig till någon hyra, men alltid har man väl någon hundring i fickorna.

Resor, forget it! För femtio år sedan var jag i Peru. Nu måste jag stanna hemma, och det är väl lika bra det. För ett år sedan hade jag råd med SL-kort, vilket var trevligt, nu är jag nere i stämpelremsor. Jag har skaffat SL-Accesskort, men inte kunnat ladda det ännu. Den tiden kommer väl obevekligen. Så länge datorn håller är det OK.

Idag blir det kalasbiffar o potatis till middag, läckert! Man hanterar köttfärsen som om det vore en riktig biff, det vill säga man formar den och steker den som den är utan tillsatser. Kryddar gör man alltså efteråt! Bara salt och vitpeppar.

Jag gör köttbullar av resten.

Det värsta är att alla får veta vad som händer varje dag, men alla lever på som om ingenting har hänt. Det har jag svårt att förstå. Senast i dag i matbutiken såg jag lite av det ohyggliga. Jag gör som alla andra. Är snäll och hederlig och skruvar ner perceptionerna så länge det går.

Men hur ska det gå för barnen?