Det var något jag tänkte skriva, men jag har glömt vad det var.

Balansgång döpte jag dokumentet till, det var väl för att jag alltmer måste välja aurea mediocritas för att inte helt komma bort.

Men jag minns inte varför jag skrev det.

Kanske det har med att jag så ofta måste leta fram en medelväg, för att kunna göra någonting alls. Jag har nu lyckats komma igång med att importera mina epostbrev på den gamla laptoppen, men det tar en fruktansvärd tid, troligen 5 – 5 timmar.

Till att börja med skulle jag välja en  OE6-mapp. Det skall betyda Outloock Expressmapp.

Förutsättningen i mitt fall var att jag en gång har exporterat breven från Outlook Express 6 och inget annat. Innan jag beslöt att börja med Windows 7, gjorde jag en sådan exportering, tack och lov. Men bara breven, varför adressboken måste byggas upp på nytt. Alla adresser har jag dock påträffat, så jag får nöja med med breven. Adressboken ska finnas i en *.wab – fil om det skulle vara aktuellt.

Det finns både för- och nackdelar med Windows 7. Bland det jobbigaste är att sökning påbörjas automatiskt så snart man har skrivit in ett sökord. Snabbt och elegant, javisst, men ofta nog har man tryckt några extra tangenter av gammal vana, och resultatet blir oförutsägbart. Nu har man hört glunkas om W 8 också...

Ju mer begåvade datorerna blir, desto mer vävs människan djupare ner i härvan.

Ipoder, ipuder, pipuder, opeder, rupeter, epider...

Jag inser att det här datalivet är en farlig sak, som kanske inte kan tillåtas i framtiden. Men hur undvika förbud? Allt mer skriker man om yttrandefrihet in absurdum.

Ordbehandlingsprogrammets geniala förslag när man ska skriva om det man har i köket:

Menar du köks utrustning?

Aldrig glömmer jag dig, Sonja!     Sju gånger Sonja.

En näve vetemjöl, mjölk, först lite, sedan mer. inga klumpar, 1 ägg, salt, blev tre pannkakor med smör, drottningsylt och strösocker.