Till lilla Kajsa som ligger med bruten fot.

Hon var ute så glad med sin lilla Iris, hej o hå, tills dom kom till ett parti av isen som var väldigt knaggligt, skridskorna högg i, med platt fall och foten under.

Bruten fot till sjukhuset, blev gipsad. Aj, aj, aj.

Nu ligger Kajsa har ont och tråkigt och väntar på den så långsamma läkningsprocessen.

Skulle ha börjat nytt jobb samma dag dessutom, det är ju inte roligt att börja med att sjukskriva sig, även om det är vinter.

Men jag, som märkligt nog inte har helvetets migränen i dag liksom senast igår, beslöt promenera runt kanalen, många kilometer, för att inte säcka ihop. Ringde Kajsa, tänkte inte på det elaka i att överlägset malla sig över bättre läge, som rika personer tanklöst brer ut sig med sina resurser, utan en tanke på att möjligen dela med sig.

Det var likadant med tvättkorgen. Minns du tvättkorgen? För tio år sedan köpte jag på Kajsas initiativ en alldeles egen tvättkorg, så praktiskt att slänga paltorna i, men detta söndagsexemplar hade uselt lock som lossnade nära nog bara för att man lyfte på det. Kajsa meddelade då att hennes tvättkorg, av samma märke, minsann hade en helt fungerande konstruktion, ja, man kunde till och med lyfta hela fanskapet bara i locket. Sedan dess tänker jag på Kajsa varje gång jag använder min tvättkorg, det är varenda dag, det. Så livet kan vara.

Jag gick hemifrån klockan 10:28, hamnade vid kanalen 10:43, där jag tog denna vackra bild i den stilla vintern.

Jag går ganska långsamt, märker jag. Hela tiden omgådd av hurtiga vandrare. Dom kanske går fort med avsikt i tron att bli friskare och leva längre, det unnar jag dem så gärna. Här ser man en bit av ena flygeln på slottet också. Ibland ser man den tretungade örlogsflaggan också, så vackert och stolt vajande över vaktportalen.

Klockan 10:51 var jag framme vid bron, och kunde inte låta bli ta en bild till som minne.

Ja, det är föralldel inte första gången det blir bild av denna vackra vy. Bortom kröken ligger det vackra Karlbergs slott, vilket förstås här är skymt av vegetationen.

Sedan den jobbiga biten tillbaka på andra sidan till Sankt Görans sjukhus, och slank in i värmen till det svenska standardfiket, de smärta vitklädda undersköterskorna, och den enahanda repertoaren.

Men OK, för mig duger det med kaffe, socker, mjölk och en kallskänkeprodukt i form av smörgås med köttbullar med rödbetssallad. Ska man klaga så är det för lite smör på smörgåsen, knappast något alls, köttbullarna små och ganska torra av standardtyp. Vad som döljer sig i rödbetssalladen kan man ju  undra, själv brukar jag göra den av hackade inlagda rödbetor och en god majonnäs.

Leve Sveriges förtjusande kallskänkor med sina gulliga produkter av gurka, tomat, sallad som garnityr på vad egentligen handlar om!

Så den sista biten fram till nästa bro, där jag inte heller kunde låta bli att ta en bild av kanalen med slottet och de infrusna fritidsbåtplatserna.

Där var jag klockan 12:03, och sedan hemma klockan elva minuter över tolv, vilket klockslag jag konfirmerade med en ny skylt utanför porten, som elakt upplyste att ”Cyklar och mopeder får ej parkeras här”.

Jag minns att fastighetsskötaren kommenterade den en gång, när den var på planeringsstadiet, vi måste ha skylten, för annars kan vi inte frakta bort de fordon som ändå hamnar där. Ska bli spännande att se hur det går. Till saken hör att man faktiskt har anlagt en cykelparkering vid huset, men de kanske tio platserna är ju alldeles för få, och sommartid kan det finnas minst tjugofem cyklar fastkedjade vid staketet, både på utsidan och på insidan. Undras om de nu verkligen kommer att fraktas bort…

Krya på dej, Kajsa och dröm om kommande promenader och utflykter med friska gångpartiklar!

Retar mig på onda förändringar, är det någon som känner igen sig? Plötsligt en dag kommer man inte in på det ena eller det andra. För några dagar sedan var det banken, nyss var det en del funktioner i detta trogna bloggprogram som helt plötsligt, utan varning eller anledning, påstods saknas. Saknas flashplayer, saknas bank ID. Helt plötsligt bara mitt i det dagliga arbetet händer det. Programmen tränger sig på. Varför får man inte bestämma själv hur man vill ha det?

Slå upp alla skalor i det tempererade systemet, och lyssna hur de  låter.

http://www.birkastaff.eu/default.asp

Du kan slu upp från intervaller, från toner, från trivialnamn.

Exempel på några få skalor. Klicka på den lilla högtalaren för att lyssna.

Det kommer mer här om detta program!

Om något högst irriterande med Facebook.

Programkodarna har ansträngt sig väldeliga för att söka spara utrymme på diskarna och tilldelat mellanlgringsystemen (cache) en massa kapacitet, som jag anser mycket irriterande och onödig.

Saken förhåller sig så här.

När man laddar upp en länk till en bloggsida med bilder, ska man tänka sig mycket noga för.

Det händer ju inte så sällan att man vill göra ändringar i källkoden, och oftast går det saklöst utan problem.

Men ibland kärvar det.

Nämligen när man har laddat in länken, men vill ha andra bilder, annan rubrik eller annan viktig modifiering.

Facebooks cache håller sig, så länge man är i huvudprogrammet, till och med när man så att säga raderar sidan. Jag menar alltså, att det som hamnade i mellanlagringsutrymmet stannar där in i det sista. För att verkligen ändra på saken, är det lika bra att skapa en helt ny websida.

Det är svårt, och det bästa verkar vara att radera sidan permanent i Facebook, ändra på grundtext och bilder, samt sedan vänta avsevärd tid, kanske mer än innevarande  uppkopplingsperiod, innan man vågar ladda upp sidan igen. Då kanske det slutligen ”tar skruv”.

Programmering är kul, datorteknik kan vara kul, men teknikens framsteg bli så småningom mer och mer oöverblickbara. Man upplever det som rena förmyndarskapet, i varje fall hos högre programvara, dvs sådan programvara som de flesta spel såsom Facebook är uppbyggda av.

Vart ska det sluta?

Ingen som vet.

Om inte strömmen i vägguttagen helt tar slut en vacker dag. Som det är nu känns det som att leva i en högriskmiljö, dock en sådan som Miljöpartiet inte ens anar.

Hotbilden mot vårt land är idag större än den någonsin har varit, men vårt försvar är minskat till cirka en tiondel av vad det var bara för tio år sedan.

Ostrivjärnet från Vacuvin.

Jag hittade det på nätet, och fick en idé om att detta kunde vara något.

Dessutom såldes det med ett bra kampanjpris på 99 kronor hos ett företag jag aldrig hört talas om, som hette Cervera.

Det visade sig finnas åtskilliga Cervera i Sverige, många känner till dem, och det finns flera i Stockholmsregionen. Jag letade och fann adresser och telefonnummer, for ner till ett Cervera på Sveavägen 24, men dom förde inte produkten, jag rekommenderades ett annat Cervera. En massa promenerande som inte gav något resultat. Till slut for jag hem igen och letade mer, mejlade ett antal butiker, fick inget svar så jag ringde, många signaler, någon svarade, nej den fanns inte, ringde nästa butik, jo utbrast en klad flicka, OK, jag kommer ner och köper ett exemplar.

Migrän, flimmer, haaat.

Det skulle vara Regeringsgatan 42, vilket visade sig vara riktigt svårfunnet.

Jag fann en ingång med rubriken 42, vilket ledde till något som hette passagen, som dominerades av ett stort Systembolag. Ett tag funderade jag på att gå in o köpa något, men jag har inte handlat något sedan den andra mars 2012, så då fick det väl vara nu också.

En liten skylt upplyste om att Cervera skulle finnas här

Men fanns inte. Inte heller någon hiss. Till slut frågade jag en flicka i en blomsterbutik, som hade ett högst fördelaktigt läge i Passagen, där var köer hela tiden. Jag skulle ut, ta rulltrappa ner och sedan finna Cervera. Men jag fann blott en stor järnaffär, John Wall och frågade igen. En vacker kvinna pekade åt en intilliggande butik, jaha, joho, till slut kom jag in i Cervera. Och var fanns nu ostrivjärnen, inte bland övriga ostrivjärn, det fanns åtskilliga, så det blev att fråga igen. Jaha en helt oväntad förpackning mitt i butiken, Så köpte jag ett.

Ett rivjärn med insats för 99 kronor, så att man inte behöver plocka fram någon extra tallrik för ostsmulorna.

Den transparenta insatsen har ett hack på ena sidan och den vita rivjärnsdelen har en motsvarande klack, man hör ett tydligt klick när man sätter ihop delarna

Det är lätt att sätta ihop delarna, när man har gjort rätt hörs ett tydligt klick och insatsen är på plats.

När man trycker ut insatsen får man akta sig för att av misstag hålla delarna hopklämda, det går lätt, när man trycker från undersidan.

Det var allt för idag. Gå och lägga sig, vila, hoppas migränen går över, puh.

Trettondag jul.

Nu är det slut med Lucia. Kolla gamblogg, som repetition.

Jag har gett mig in i ett datorspel. Det ger mig ångest. Inte så mycket för själva den dumma saken, utan i det här fallet för att det är tidsblockerat, så att vissa element kan bara utföras nästa dag. Där pågår tydligen en räkning via datamaskinens realtid, som i sin tur möjligen är kopplad till nätuppkopplingen.

Jag kommer till en gyllene port, klickar på open gate, men finner endast den passiva knappen quest unlock.

Tydligen är det någon fråga "Quest", som måste besvaras med några knepiga krokvägar. Det enda jag kan komma på är att lösa allt det som själva spelet omfattar. Ett moment om dagen. Ofta glömmer jag, det känns inte viktigt, och belöningarna ligger endast i att en text på bildskärmen meddelar ”Good job”, eller något liknande värdelöst. Hjälp! När jag kommer igenom questen, ska jag helt sluta med datorspel av alla slag.

Överhuvudtaget fungerar jag så, att minst två aktiviteter spökar på en gång. Det lurar en oro för något som inte riktigt ligger på ytan, men som skapar ett diffust obehag, samtidigt som jag jobbar med något helt annat projekt.

Mycket av tiden går ju till rena tjänstefolksysslor. En tid  måste kreativa människor haft en aning markutjämning, som Charles Darwin till exempel, som enligt uppgift inte ens klarade att koka ett ägg. Nyligen hörde jag samma sak om Olof Palme, liksom om Adolf Hitler,

som alltid kommer att vara aktuell, även om han ännu hålls nertryckt av segrarmakternas ”vae victis”, som många är komplett omedvetna om.

Jag läste för något år sedan biografin av hans privatbetjänt Heinz Linge ”Med Hitler till slutet”, som alla människor absolut borde läsa, för att få hjälp med att avdemonisera denna stackars historiska så orättvist hanterade figur. Hitler var visserligen indirekt orsak till  mycket av eländet i andra världskriget, men det är mycket få som meddelar annat än att han obestridligen tycks ha varit en högst vänlig och charmerande person.

I sakens natur ligger att maktfördelningen fullkomligt rasade över åt det mest groteska under krigets gång, och det är få som är medvetna om att Englands ultimatum kom blott några dagar före den tyska inmarschen i Polen, inte för att i första hand krossa Polen, utan för att återta de tyska områden som första världskrigets segrarmakter stulit, liksom Sudeterna, Saar och ytterligare något område. Se där vådan av att lägga sig i andra länders inrikespolitik som idag helt tycks ha kommit USA till del.

De sista åren av sitt liv, och de sista åren av kriget, blev Hitler ett darrande vrak, vars order alltmer ignorerades, och vars makt nästan helt eliminerades, ända till den dagen han i sin djupaste förtvivlan ansåg sig tvingad till självmord. Den som i första hand ledde judeförföljelser var Himmler, kanske inte heller av någon inneboende ondska, utan för att han faktiskt trodde på sin mission.

Det är väl en högst olycklig sanning att Hitler i sin ungdom kom i kontakt med det tyska judeproblemet, och fick en totalt förvriden bild av verkligheten. Om allt det kan man läsa i hans bok Mein Kampf, vilken är högst intressant, dock mest för att den i många länder är förbjuden, vilket naturligtvis föga påverkar saken. Den är fruktansvärt tråkig och svårläst, och innehåller en blandning av helt inaktuella politiska moment blandat med ett och annat som möjligen kan  ge någon upplysning. Jag tror att det finns få verk som har omgetts av så mycket missuppfattningar, liksom till exempel myten att "hade de bara läst Mein Kampf så...".

I sammanhanget måste framhållas missuppfattningen att någon förföljelse eller ens negativ hantering av afrikaner, aldrig förekom i tredje riket, för Hitlers del var det bara en irritation över det faktum att dessa människor var mer lämpade till idrottsliga utövningar och inte borde få tävla med de fysiskt  lägre begåvade germanerna. När man ser utvecklingen, kan man undra om han inte hade rätt. Det levde flera afrikaner i Tyskland, och de behandlades väl, och sammanhanget är väl att Tyskland hade välskötta kolonier i Afrika före första världskriket.

Bild från senaste olympiska spelet.

Framtiden kanske, kanske inte, kan utvisa sanningen om den ens är önskvärd, men det ligger nära till hands att inse Hitler kanske inte ens riktigt visste om de i detalj odokumenterade judeförföljelserna.

Det första man obestridligen börjar ana är att koncentrationslägrens fruktansvärda elände till avsevärd del måste grundas på det hänsynslösa och urskillningslösa bombarderandet av bland annat amerikanska B17, flygande fästningar, som släppte över 650 240 ton bomber över Tyskland under andra världskriget.

Tyska folket svalt något ohyggligt, fängelseklientelet och koncentrationslägrens (engelsk uppfinning) fångar svalt naturligtvis ännu mycket mer, det går inte att komma ifrån, men de flesta mördade judar kom ju inte från Tyskland utan från andra länder i Europa.

När jag var liten matades jag och andra barn med tjatet "tänk på barnen i Tyskland", om vi inte åt upp vår mat. Jag hade själv sett en bild på en groteskt mager pojke med synliga revben som gav mig hemska skräckkänslor, som varade i flera år, och det  hjälpte inte alls att man visade mig bilder på en glad och välnärd gosse, som senare under någon tid fått god mat och bättre omständigheter.

Det var Tyskland som började säger kanske någon, men det är fel, först efter många engelska, från Winston Churchill emanerande, provokationer, blev Hitler så förbannad att han under en tid lät bomba London. Hitler hade en högst överdriven uppfattning om vedergällningens betydelse, idag vet vi att civilbefolkningen snarast stärks av att utsättas för orättfärdiga angrepp. I dag försöker engelsmännen göra stor sak av de hjältemodiga insatserna under kriget, men de flesta engelsmän lever i salig okunnighet om det tyska folkets fruktansvärda lidanden, som dessutom bara accelererade under kriget, medan den tyska Blitzen dog ut efter relativt kort tid.

Varför USA kom med i både första och andra världskrigen är välbekant, men det är väl ingen som tror att Tyskland skulle ha förlorat de två sammanhängande världskonflikterna om inte USA blandat sig i med sina enorma tekniska och industriella resurser? Det går ju inte att ensam slåss med alla andra, till och med på den minsta skolgård vinner de två om de håller ihop, vilka bevekelsegrunder de än må ha.

Därmed krossades Europas under alla tider sannolikt högsta kultur Tyskland, och det kommer att ta mycket lång tid att reparera skadorna, av vilka en del väl redan för evigt har uppnått sina sorgliga syften.

Allt mer och mer börjar en häpnadsväckande sanning skymta under ytan, nämligen att mänsklighetens största olycka inte helt måste skyllas på Hitler utan på hans engelska motpart, Winston Churchill, som ju var den som desperat lyckades lura in Förenta staterna i kriget. Han kan dock knappast skyllas på omständigheterna kring krigsutbrottet, då han blev premiärminister först den 9 maj 1940.

En stor paradox ligger ju i att många av de individer som ingick i USA:s enheter, har sina rötter i Tyskland. Att sedan Hitler gjorde ett av sina största misstag när han förklarade USA krig fyra dagar efter japanernas angrepp på Perl Harbour den sjunde december 1941, gör ju inte saken bättre.

Många missuppfattningar florerar. Hitler var ond, allt var hans fel. Tyskland började bomba london för att Hitler blev arg för att han förlorade slaget om England, likaså ubåtskriget började av samma orsak.

Många skoluppsatser hamnar idag på nätet, och man undrar ju varför inte lärarna ser till att rätta till det värsta? Inte ska man väl tro på myten att lärarna är kommunister och odlar en styrd tendens?

Men det var

engelsmännen, med Churchill i ledningen, som provocerade Hitler genom bombningar av Berlin hela sommaren 1940, det var

engelsmännen som förklarade Tyskland krig, och det var

engelsmännen som omedelbart skapade den så kallade ekonomiska blockaden av Tyskland, vars enda motdrag var att sätta in sina ubåtar mot i första hand transporterna till England.

Om handelsblockanden av Tyskland, som därmed blev instängt från resten av världen, liksom under första världskriget, står detta  inte ens nämnt i Arnold-Forsters "En värld i krig" som publicerades 1974, och i övrigt är tämligen vederhäftig i sak.

Bäst är att söka sig till biblioteken (till exempel Kungliga bibliotekets mikroarkiv) och själv noga läsa vad som stod i dagstidningarna från tiden, det går att göra, även om det kräver en hel del möda!

Jag längtar efter snö, när det nu ändå är vinter och lite kallt. Kanske var årets höjdpunkt när jag promenerade runt kanalen den 19 decemper 2012?

Inte några nyårslöften.

Undrar om jag nånsin haft några.

Men långt inne finns väl minnen och tankar om idéer och drömmar, som man trodde sig skulle uppleva. 

Just nu är det trettondagsafton liksom innan den har varit, egentligen morgonen därpå, klockan 00:37, så natten har inte riktigt passerat, ånej.

Jag fick en fin flaska vin på min födelsedag för tre veckor sedan, och nu är den äntligen uppdrucken, tyvärr gav den ingenting, mina drömmar i verkligheten är mycket bättre, allt det man finner i böcker, kan slå upp och ställa samman, det är så fantastiskt givande, bygger kunskap och avslöjar osanningar.

Det verkar ha kommit på modet att finna sanning. Någon tipsade att sanningen skulle finnas i kylskåpet, och någon annan föreslog att den kanske finns under den stora stenen vid änden av  regnbågen.

Men vad är sanning? Är det så viktigt? Ja, faktiskt, ibland kan det kännas så, därför att efter det stora raset präglas eftervärlden av de myter och dogmer som byggdes upp av de som i princip segrade.

Advokater söker inte sanningen. Advokater söker efter sakförhållanden som kan duga för att rädda klienten enligt givna lagar.

Djupare än så tafsar jag inte här, jag behåller det för mig själv, kärleken är så grym, så obeveklig och så förljugen, när den en vacker dag avslöjar sitt verkliga jag i en ohygglig upplevelse av medvetenhet.

Där kanske man kan dryfta frågan om var sanningen verkligen finns.

Har du känt ovissheten och den djupa plågan, som en slags omvänd hunger, så grymt hänsynslös, vad är det egentligen som händer? Vae victis!

Hungern bara finns och känns, utan att man kan peka på ett enda ställe där det verkligen gör påtagligt ont, det ligger långt, långt, LÅNGT ner i djupet.

Det är gruvligt att drunkna, det är fasansfullt att bli ihjälsagen, det är ofattbart att hungra ihjäl. Se det orättvisa mitt framför ögonen, se lögnerna som ingen fått veta om, fast de är helt uppenbara.

Fast ändå du lever och vill alla väl, och inte gjort något ont.

Det ska väl ordna sig till slut!

Ja, Jag tror att det faktiskt kommer att ordna sig så fint, som man knappast kunde föreställa sig.

Vill du läsa lite nostalgi, så ska du läsa min artikel om Albert Engström som jag skrev i en av årsböckerna en gång?

Lycka till, puss och kram, var inte orolig!

//Thom

Gotbert? Det finns väl ingen med det namnet?

Jo, det finns det faktiskt, det finns en författare med namnet Moro Gotbert, men i övrigt vet jag ingenting om honom.

Däremot känner jag en gammal klasskamrat som heter Göran G. Gotbert, han kan allt.

Jag har vaknat och är ledsen som nästan alltid. Att döma av de många övriga sorgsna webbsidorna man kan hitta, är jag inte ensam om det.

Hör nu alla unga människor, som oroar er nu när de första lyckliga, oskyldiga barndomsåren har passerat, vad har ni tänkt göra av era liv?

Har ni brytt er alls? Har mamma och pappa pratat med er om den saken? Mamma och pappa struntar man i så snart man kan, men man tycker ju så mycket om dem, och det är faktiskt bara de som kan bekymra sig för er.

Eller kanske ni inte har varken mamma eller pappa? Eller kanske inte ens vet vilka era riktiga föräldrar är?

Men låt föralldel inte detta hindra er det minsta i era oroliga tankar.

Och tro föralldel inte heller, att bara för att ni själva börjar ana något av livet, är ni överlägsna och starka.

Grubbla helt enkelt inte för mycket. Överdriv inte. Bekymra er inte om vad som händer på långt avstånd, ni kan ändå inte göra något åt det, tvärtemot vad alla godmänniskor påstår.

Och sluta upp med att blanda ihop de, dom och dem. Lär är vad kasus är, och vilken betydelse det har i språket. Lär er en gång för alla de viktigaste satsdelarna, så har ni lärt er det viktigaste. Vad i jösse namn påstår era lärare? Kan man läsa sig till boklig bildning?

Jag häller nu upp 0,5 dl kallt vatten i den kannelerade koppen.

Går ut till kaffehörnan och häller vattnet i vattenkokaren, som är bland det bästa köp jag gjort.

Slår på kokaren.

Lägger en sockerbit i koppen.

Mäter upp något gram Neskafé (ja, det uttalas med accent  på sista e:et, inte neskaffe), som är det enda acceptabla kaffet, om du har förvarat det gastätt, så att aromen inte den minsta lilla gnutta har fått dunsta bort.

Tänk på att om du känner det minsta av den goda kaffedoften, så är det smakmolekyler som har sluppit ut ur förpackningen och som har nått luktcellerna i din näsa!

Gå nu ut i köket och tag fram en halv skiva Wasa julknäcke och bre på tjockt med extrasaltat smör.

Hitta osthyveln och hyvla av några skivor Edamerost, passa på att smaka på en sista skiva också, det är så gott.

Sätt på varmvattnet i diskhon med en 0,5 cm tjock stråle.

Gå sedan ut till kaffehörnan igen och häll det nu heta vattnet i den kannelerade koppen.

Gå tillbaka till köket, och häll mjölk i kaffet.

Det är nu Gotbert kommer in i bilden.

Jag tar en tesked och rör om.

Om man har hällt mjölk i kaffet, sprider den sig omedelbart i hela kaffevolymen.

Men det gäller enbart blandningen kaffe-mjölk.

Sockret löses visserligen, och röres om av diffusionen, men måste röras om med verktyg för att blanda sig i hela volymen.

Det är då jag tänker på Gotbert. Min Gotbert, Göran Gotbert alltså.

Han kunde nämligen en gång inte låta bli att påpeka att allt var omrört när jag hade hällt i mjölken.

Jag fick då påpeka att jag ville röra om för sockrets skull.

Då fick Gotbert en liten tankeställare, det hade han inte tänkt på.

Han mumlade något om saken, och insåg tydligen att han gjort en liten, men dock tabbe i sin allvetande attityd.

När du har rört om (fast det såg omrört ut redan från början) sköljer du av skeden i den lilla vattenstrålen, ställer tillbaka den på sin plats och stänger av vattenstrålen.

Alla dessa moment kan du endast klara om du har tidsuppfattning, en schimpans klarar det inte utan vidare. Men som alla andra varelser kan vissa lära sig otroligt mycket, bara de kommit på hur de kan få en godbit i munnen.

Har du sett en agilitytävling någon gång?

Då inser du omedelbart att dom förtjusande vovvarna knappast kan göra någonting, om inte matte springer med och förhoppningsvis diskret smusslar en godbit i munnen på husdjuret efter varje moment. Det är lika löjligt varje gång man ser någon glad svansviftare ta förbjudna genvägar, kanske däri ligger agilitytävlandets underhållningsvärde?

Mina akvariefiskar har lärt sig när det vankas mat. Det är nämligen när ljuset i akvarierummet tänds på morgonen, när de uppfattar att jag går förbi nära akvariet, när jag skrapar lätt på locket, när jag knackar tre gånger på locket, och slutligen häller i den uppmätta mängden fiskmat. Om ljuset tänds mitt i natten, eller om jag går förbi mitt på dan, bryr de sig inte alls.

Men sådan är väl inte du, va?

Gäddan i vassen

Mina fingrar är så krökta av dupuitrens, att jag skriver fel hela tiden mellan a och s, samt mellan allt utåt högerkanten.

Jag kör med stavningsfunktionen i ordbehandlaren, inte för att kunna stava, för det kan jag (utom när jag avsiktligt provocerar) men för att omedelbart se när något har blivit fel. Denna ordbehandlare har den torftiga egenskapen att vara helt halshuggen när det gäller ordens begynnelsebokstav, det klarar den inte alls.  Om jag till exempel skriver ”jag promenerar utmed kanalen längs tranden”, så fattar den under inga omständigheter att det ska vara ”stranden”, men gissar på träanden, turanden, tåranden och täranden. Jaha.

Fiskeminnen nämligen. Så konstruerat, men osökt.

En solig sommardag när jag långsamt paddlade i min då ännu inte förbjudna badbåt, såg jag en stor gädda stå alldeles stilla en meter under mej. Jag tittade länge på den där nere över den sluttande mälarbottnen, tills den långsamt tyckte sig alltför iakttagen, och gled iväg med några indolenta slag med stjärtfenan.

Abborren på hugget

Jag kastade lite då och då, men fick sällan upp något. En dag hände det dock, när jag stod på ångbåtsbryggan och kastade ut mot närmaste vassrugge så där en fem meter bort. I samma sekund som spinnaren nådde vattenytan, fick jag ett kraftigt hugg av en stor abborre, vilken lycka för en fiskeintresserad tolvåring!

Då insåg jag en gång för alla betydelsen av uttrycket ”vara på hugget”, som ju kan användas i både det ena och andra sammanhanget.

Förutom hugg av stora sutare eller braxen vid metning i dunkla insjöar, kan man få samma känsla när man handlar på ICA och är ute efter Vichyvatten, denna härliga dryck från livgivande källor. Buteljerna står sedan länge på sin alldeles speciella plats tillsammans med Soda och något slags vatten på flaska, jag tror det är Ramlösa, vilket dock är rena torftigheten, nätt och jämt kolsyrat. Det är väl en tidsfråga innan det utgår ur sortimentet. Dom hade ju inte ens färsk julkorv i år, utan bara dessa läbbiga, hårda, färdigkokta, smaklösa. Blä.

Just det.