En tid kom jag att jobba extra på Väg och vattenbyggnadsstyrelsen i Marieberg i Stockholm. Avdelningen hette Vägbyrån, och man höll på med ett stort projekt som syftade till att väga trafiken på alla Sveriges vägar.

Trafikvägning går till så att man placerar ut och fäster smala slangar av gummi tvärs över vägen och med någon mätapparat registrerar hur stort tryck som klämmer ner slangen, stort tryck - stort fordon. I allmänhet ser man till att begränsa hastigheten och på mätblipparna såg vi ofta spår av fordon som farit med alltför hög hastighet. Metoden används tydligen än i dag, här och var i landet händer det att man passerar en svart gummislang tvärs över vägen; ett svagt duns kan höras när bildäcken passerar mätstället.

Alla mätdata samlades kontinuerligt in och bearbetades, och det var vårt jobb att sitta och mäta kurvtoppar, räkna om till vikt i ton och addera resultaten.

De bearbetade mätresultaten adderades i en mekanisk Addo räknemaskin, dock elektrifierad, så att man bara behövde trycka på knappar och maskinen snurrade med ett ganska avsevärt ljud. Vi använde ett par tre rum i byggnadens västra del som vette mot tidningshusen, jag tror att byggnaderna finns kvar precis som då.

I början var det enformigt och trist, räknemaskinerna dunkade och snurrade och vi hade inte mycket kontakt med varandra, men det kom gradvis att ändras och ledde till en alltmer trevlig kontakt med gemensamma luncher, fikapausar och promenader runt om i omgivningarna.  

Vi var några studenter, kanske sammanlagt fem - tio stycken. Där fanns också några andra personer som mer eller mindre tillfälligt försörjde sig på detta en tid, bland annat en adelsman som var mycket beläst och allmänbildad, för min del var jag där sammanlagt kanske ett halvår med början mitt i en sommar.

Men centralfiguren var en fransman, herr Gauthier. En lätt rödhårig och fräknig person i något under medellängd, nära femtio år, med en glad framtoning, spefulla ögon, ganska elak i sina kommentarer, men med stor livserfarenhet och kunskap om det mesta från den stora världen. Han hade varit officer i den franska kolonialarmén och hade säkerligen upplevt mycket som han dock sällan berättade om.

Hans stora ämne var mellanöstern och han tycktes mer eller mindre personligen känna till varenda person av betydelse inklusive alla statsmän i området.

Han hade varit i kriget och kunde berätta saker om det mesta, ibland roliga, anekdotiska, ibland hemska och skrämmande. Det var uppenbart att han i sitt tidigare liv fått en nära kontakt med liv och död som vi i vårt oskuldsfulla land knappt kunde föreställa oss.

Jag minns en anekdot som jag senare fått veta var något rätt välbekant som länge funnits i flera versioner. Någon blev hotat till livet med vapen och för att ge eftertryck tungt drämde pistolen på bordet för att därmed avsluta all debatt, här är det vapenmakt som gäller. Motparten däremot tog upp en penna och dängde den på samma sätt i bordet för att fastställa att här gällde den intellektuella makten, pennans makt. Den hotande personen föll till föga och hotet eliminerades.

Vi kallade honom herr Gauthier, ibland monsieur Gauthier, han hette Roger i förnamn, men något direkt tilltal med förnamn förekom aldrig, möjligen kunde man säga monsieur Roger Gauthier uttalat på franska. Vi fick egentligen aldrig höra något konkret personligt om hans tidigare liv, han bara skrattade och sade något kryptiskt. Att han varit officer kunde vi en gång få bekräftat genom att locka fram några franska kommandoord "armes sur l'epaule", "a mon commandement", "section halte!", hela personen utstrålade något gåtfullt och därmed väldigt intressant, han hade svar på mycket vare sig det gällde krig eller fred.

Vi gick gemensamt på lunch och luncherna utsträcktes mer och mer och avslutades vanligen med en promenad i omgivningarna om vädret var bra. Ett matställe vi ofta besökte var det i hörnan av Rålambsvägen och Gjörwellsgatan som idag heter  "Lilla Asien".

Vi promenerade runt under ett glatt samspråkande.  Där var Rålambshov, Smedsudden, Mariebergsparken, det blivande Riksarkivet, som var en gigantisk arbetsplats under byggnad, där man sprängde sig ner sex våningar i stockholmsgraniten långt under Mälarens yta,

Det blev en glädje att gå till jobbet, det möjligen dåliga samvetet över de väl tilltagna rasterna dövades effektivt av herr Gauthiers glättiga visdom. Han var en mästare på att övertygande motivera att det var bäst för vägverket att vi trivdes och därmed gjorde ett bra jobb. Han hade säkert rätt i det, för när vi verkligen arbetade skedde det med hög effektivitet och i gott samarbete.

En dag hade vi lärt känna varandra så pass att jag bjöd hem honom och någon mer på kaffe i min bostad som då var ett nybyggt studenthem i Stockholm.

Vi åkte samma busslinje på morgnarna och ibland råkade vi hamna på samma buss. Om jag varit sjuk eller ledig några dagar visade han en stor glädje och kommenterade hur trevligt det var att träffa någon man tyckte om.

Så en dag en kort tid innan jag skulle sluta, blev jag bjuden hem till honom på middag en vardagkväll. Han bodde i en liten lägenhet på Lidingö och jag tyckte det var mycket spännande. På det dukade matbordet stod ett stort, hembakt bröd på högkant som en stor påvemitra, den senast avskurna ytan vilade mot bordet. Jag tror han bjöd på någon välkryddad soppa, bröd, smör, ost och kanske något vin. Han visade bilder och gamla tidningsurklipp, men jag minns inget märkligt personligt från hans föregående tillvaro, inga platser, inga konkreta händelser, inte heller något om hans tankar om framtiden.

Han levde ensam och hade planer som vi aldrig riktigt fick ta del av. Han var extremt sparsam, jag har för mig att han siktade till att köpa något litet ställe på landet i Sverige.

Jag skulle tro att han lyckades lägga undan större delen av sin lön, han var aldrig frånvarande och när jag slutade efter några månader, fortsatte han på samma arbetsplats i flera år, vilket jag vet då vi råkade träffas vid Fridhemsplan i Stockholm och stod och pratade en god stund om hur det hade gått för våra arbetskamrater, och hur det hade gått med projektet vi arbetat med.

När vi andra beställde in ordentlig mat på luncherna eller kaffe och en kaka på fikapauserna, köpte han nästan ingenting. Han hade alltid med sig egen mat som han själv lagade hemma.

Det var en kort tid i mitt liv som omspände högst fem månader, och jag undrade förstås senare många gånger hur det gick för honom. Vid ett besök på Riksarkivet härom dagen, fick jag veta att han varit gift med en tretton år yngre kvinna, att han köpte sig ett litet ställe i Värmland där han tydligen levde med sin hustru till sin död i en ålder av 71 år. Men hans tidigare liv i den franska kolonialarmén, vad han sysslade med under andra världskriget när han var 30 till 36 år gammal , eller varför han kom till Sverige, det förblir en gåta.