Det märkliga är att jag  la märke till henne först under pekingolympiaden i somras, dvs sommaren 2008. Vem är detta? Vem är det?

Det var den intelligenta utstrålningen och hennes övertygande korrekt analytiska kommentarer till olika idrottsprestationer som gjorde mig fullständigt gripen. Vem är denna människa? Om hon ändå vore politiker, jag tror jag skulle rösta på henne vilket parti hon än tillhörde. Min totala förtjusning blev till en lycklig besatthet, alltså, här finns en människa i samma liv som jag, som jag skulle göra allt för i alla situationer om jag fick chansen.

Hon har en webbsida, men den är inte så ny; dock finns väl ett och annat för den som intet vet (se nedan). Jag råkade få syn på henne i ett TV-program som handlade om olika elitidrottsmän som tävlar med varandra, trots de olika utgångspunkter som så olika idrottsgrenar som längdskidor, simning, bandy, längdhopp med mera, kunde ge. Jag har fått för mig att hon har alla tänkbara resurser för att leda oss rätt.

Ett problem må vara att hon inte alls är intresserad. Tyvärr.

Men jag kan framkalla drömmen, stadsminister Erica Johansson, jag följer dig, jag skulle göra allt för dig, jag skulle lita på dig och känna en fast punkt i tillvaron.

Här hennes gamla webbsida: http://www.longjump.se/

Tvätten klar och ska hängas upp. Emellertid inne i Dreamweaver och modifierade websidor. Har kommit underfund med att man bara behöver befatta sig med den sida man just har ändrat, när man ska skicka upp till servern. Naturligtvis...

Vid tillfälle ska jag späcka lite med bilder här också, men saker får ta den tid det tar.

Nu ska jag enligt tips från Arne L. hämta Elgars Nimrod Enigmavariationer från Statens Musikbibliotek. Det är alltså inte mindre än 14 variationer, mycket vacker musik av samma skapare som till den magnifika Pomp & Circumstances. Variationerna är ganska korta, den längsta är finalen på nära fem minuter. Jag lyssnar nu på dessa i mina trådlösa hörlurar som tillåter mig fullkomligt fri rörelse i lägenheten och ända ner till källaren om det skulle behövas, ett av mina allra mest lyckade köp på Claes Ohlsson, eller Clas i Sjön som Roffe på sin tid lite raljant kallade företaget.

Ja, tvätten är upphängd och jag har retat mig på att upphängningswirarna sedan stambytet för ett år sedan blivit felmonterade. Väl nere i källaren tittade jag till cykeln i sitt rum också, och retade mig på det tragiskt onödiga att den gamla skyddsrumsfläkten från början av 1940-talet rök med i renoveringsraseriet. Det var en fullt fungerande luftinsugsfläkt till det skyddsrum som kom till under andra världskrigets första år, under hela tiden jag har bott här har jag upplevt en slags historisk trygghet av att den fanns där. Nu är den borta, varför?

Men det är väl kanske inte så i första hand att jag retar mig, snarare är det sorg och vemod på samma sätt som förtrytelsen över att den slungade stenen i en glugg i Visby stadsmur som suttit där sedan 1300-talet för några år sedan plockats ner av några duktiga, förmodligen berusade, suvenirjägare. Fan i helvete... minst sexhundra år... Vad är detta för vandalism? Två kanonkulor i murar har på liknande sätt försvunnit, dels en från 30-åriga kriget nere i Tyskland nånstans och en i Gävle sedan rysskampanjen 1719. Är det fanatiker? Vidskepliga, religiösa dårar?

Variation 9, Nimrod var mycket vacker, rekommenderas för den som kan uppleva musik! Elgar komponerade den för sin vän och förläggare August Jaeger. Att Jäger betyder jägare vet vi här i Sverige, men i Storbritannien måste man påpeka detta. Kolla här ett fint framträdande i YouTube http://www.youtube.com/watch?v=sUgoBb8m1eE underbart vacker och rörande musik, minst sagt..., jag har svårt att inte börja gråta... Men vilken orkester är det och vilken dirigent? Jo, Chicago Symphony Orchestra med Daniel Barenboim, tack och lov att det finns sådana underbara människor!

Jag känner igen den här sortens musik, kan det vara något från Wagner, Siegfrididyllen? Eller Liszts symfoniska dikter?

Obs, jag använde här ovan den gamla betydelsen på "Emellertid" = "under tiden"... På samma sätt som jag brukar konstatera att ordet "ganska" på 1700-talet hade den verkliga sanna betydelsen "mycket", direkt översatt från tyskans ganz. Nu har ordet fått tillbaka lite av den gamla betydelsen som ett understatement, länge har ganska mycket betytt sådär föralldel rätt mycket.

http://www.nejtilleu.se/

Detta är ett sisyfosarbete.

Men jag SKA bli klar med det. Så att man kan kasta sig över något väsentligt som att skriva eller att komponera. Jag ska tvätta idag. En trappa ner i källaren, inte mycket, bara sånt som blir på en vecka.

Så det där med att sortera. Vart har mina älskade Göran Häggböcker tagit vägen? Har väl stoppat in dem på något smart ställe som skulle vara lätt att hitta. Vad är då meningen, när jag nu ägnat avsevärd tid med att leta efter hans förträffliga Litteraturhistoria. Det blir mer här, det är säkert.

Gårdagens stora grej var att Lars Nygrens bok kom. Det var en glad överraskning att han skickade den till mig. Jag kände inte ens till den. Så då fick man en trevlig sysselsätt­ning med att läsa den trevliga es­säboken hela kvällen. Mycket författarnamn och andra kulturpersonligheter. Bara i ka­pitlet "KYLMÄLÄ, juli 1989" nämns Paa­silinna, Strindberg, Engström, Lars Gustafs­son, Schiller, Wilde, Saarikoski, Lehrer, Wester­berg, Carpelan, Dahl, Tranströmer, Gomb­rowiczs, Didi, Goethe, Brasch, Frisch för att nämna några, jag tror att boken vunnit mycket på att innehålla ett personregister med kortfattade biografier. Som det nu är får man väl tillverka en egen förteckning om man vill återfinna något av alla de små preg­nanta kommentarerna.

Lasse är tydligen ganska finskorienterad, vilket jag också har varit sedan det tidiga 1960-talet då vi spelade tillsammans. En bok man inte skummar igenom på nolltid späckad med glimtar från kluriga synpunkter ur små märkligheter ur livet.

Det är svårt att rycka ut något mer än ett annat, men jag kan inte låta bli kommenta­rerna om Strindberg som med vanlig dillet­tantisk självsäkerhet anser sig i meningen "oletko kotona huomenna" kunna visa på stora ljudsläktskaper mellan de finska och svenska språken. Han menar att ljudlikheten mellan "huomenna" och "hemma" visar sa­ken, vilket Albert Engström uppbragt påpekade var fel ord, det är kotona som betyder hemma, inte houmenna. Au­gust är inte den som tappar taget för en så­dan liten pinsamhet, utan kontrar med att "Vad spelar det för roll, ett litet misstag då och då, när jag har rätt i huvudsak". Sedan hade han mage att låta felet stå kvar även i följande upplagor...

Lasse är förutom författare en skicklig jazz­pianist och vi spelade tillsammans i en rätt hyfsad kvintett i tidernas begynnelse. Or­kesterns namn "Five Others" finns nämnd i boken. Det var piano, bas, trummor, tenorsax och jag själv på trumpet, och det hände sig i  samma tid som Hellers "Moment 22" kom ut i Sverige, och det finns förstås en mängd trevliga kommentarer om allt det.

Så får man veta det märkliga sammanhanget med den finska nationalsången, vars text ursprungligen skrevs på svenska. För min del finns här ytterligare ett av många märkliga sammanträffanden med Lasse, då melodin på "Vårt land" skrevs av den i Fin­land verksamma, ursprungligen tyska kom­positören Fredrik Pacius, om vilken en an­nan av mina mycket goda vänner för närva­rande är sysselsatt med att översätta en bok från tyska till svenska.

Jag måste nämna en trevlig utredning om det gamla ordspråket "surt sa räven om rönnbä­ren" om något man inte kan få och i stället hävdar ointresse, men rönnbär är ju faktiskt mycket sura, så man får lära sig, att det är den trevliga allitterationen räv-rönn som skapat ramsan. Ursprunget var nämligen vindruvor, vilket var rimligt i La Fontaines original där räv och druvor heter renard re­spektive raisins (I frankrike pratar man för övrigt inte om någon räv som säger något, utan alla tycks veta, när man bara nämner fabelns namn "Le Renard et les Raisins")

Ett helt litet trevligt kapitel "HAPPAMIA, SANOI KETTU PIHLAJANMARJOISTA" är ägnat åt saken, och i kapitelrubriken ser man att i Finland har man lämnat både ord­betydelse och alliteration, men alla i både Sverige och Finland vet precis vad som me­nas.

Men som sagt var, ett personindex hade verkligen varit på plats och för övrigt både sak- och ortsregister. Jag tror jag ska försöka tillverka ett, när jag läser boken nästa gång, annars kommer det förstås att vara en bok man gärna läser i lite då och då, lite här och där. Men var var det nu det stod om den där minnesstenen i Småland nånstans där överste Gustafsson en gång övernattade på sin flykt från Sverige efter den sorgliga abdikeringen? Den stenen vill jag se en gång. Det kan ju vara lämpligt att slå flera flugor, eftersom min farmor kom från Fliseryd i samma landskap innan hennes familj flyttade till Kalmar för gott.

Nygren, Lars, Sommarhusets figur, Bonniers 1992