Det var tio grader varmt idag, men mulet och skönt.

Jag var tvungen att gå ut efter champignoner.

Egentligen ville jag helst stanna hemma, men vem skulle då skaffa champignonerna?

I morgon behövdes inga champignoner, därför att då skulle jag ha ärtsoppa liksom de flesta torsdagar. Gudamat.

Därför var jag också tvungen att köpa en gul lök, eftersom man måste ha en gul lök i, när man lägger ärtorna i blöt.

Förutom grädden och mjölken kunde jag nu slå två problem i samma smäll och inhandla hela matkassen i ett och samma butiksetablissement.

Jag  letade fram två svarta strumpor. Jag hade två likadana, rentvättade och hela.

Det börjar bra.

Skrev ett kort imejl till Roland som varit sjuk. Jag skulle så gärna vilja prata med honom, om jag bara var säker på att ha hans riktiga telefonnummer.

Själv har jag sagt upp min teliatelefon. Men troligtvis kommer det gamla numret att finnas kvar på så sätt' att människor som ringer mitt gamla nummer direkt kopplas till min mobil utan att märka något.

Det är inte utan tveksamhet jag gör det, eftersom jag ännu inte riktigt litar på att hela systemet är tillräckligt stabilt. Risken finns ju alltid att det kollaberar och att en stor del av alla förbindelser försvåras eller omöjliggörs. Då får man väl   gå med bud. Som man gjorde förr.

Så kom jag ut i det vackra vädret, promenerade upp till Tomtebogatan där COOP NÄRA ligger, och gick in för att lämna tomglas.

Framme vid tomglaslämningen hördes ett klirrande på långt håll, vilket tydde på att någon före mig var i full färd med att sälja glas. När jag var framme vid automaten var de emellertid klara, jag bugade mig för dem och mumlade ett tack så mycket.

Damen såg förskräckt ut och drog kassen lite närmare intill sig, medan jag gick in i det lilla tomglaslämnarbåset där den stora maskinen var placerad. Herrn som nyss hade sålt sina pilsnerflaskor däremot, såg snarare en aning övermodig, kanske rentav mallig ut, över att saken nu var klar, och att han kunde lämna båset utan problem.

Jag stoppade i en tomburk.

Den försvann knastrande in i maskinens stora mörka, cylindriska gap.

Jag stoppade in ännu en burk.

Även den försvann in i det hemska gapet.

Jag stoppade in en glasflaska.

Den försvann, men maskinen började blinka och avgav ett kraftigt summande läte.

På en skylt blinkade orden ”Tillkalla Personalen.”

Nästa kund, en liten dam i gråa kläder, som närmast såg ut som en svampplockare, stod utanför ingången till tomburksrummet, och tittade oroligt och kanske lite förvånat på mig.

Jag passerade henne och meddelade att maskinen är trasig, jag går och hämtar personalen. ”Är den trasig?”, svarade hon.

Först gick jag in i det hemliga, förbjudna bakrummet, där personalen brukade skymta när de utförde sina obekanta åtgärder, för att se till att butiksmaskineriet skulle fungera som det skulle. Jag ropade några ”hallåå”, och försökte även utföra någon slags uppmärksamhetspåkallande vissling med dåligt resultat, så jag gick rakt ut i och igenom butiken, ställde mig nära personerna vid kassan, tittade på kassörskan och meddelade liksom rätt av, att burkmaskinen är trasig, och man skulle tillkalla personalen, är det du?

Jo, hon medgav att det var hon, men lämnade inte kassan utan böjde sig bara åt sidan och tryckte på någon halvt osynlig knapp en bit under och bredvid kassadisken.

Kunderna vid kassan såg klart störda ut, det är inte bra när andra kommer och tränger sig förbi på det här sättet. Av kassörskans beteende tyckte jag mig nu förstå, att saken skulle ordna sig, och det vore bäst om jag gick tillbaka till maskinen.

När jag kom fram till maskinen igen, hade lika fullt svampplockardamen närmat sig den, och tryckt på kvittoknappen, så att kvittot hade fallit ner och blivit blött.

Jaså, du gick före mig, tyckte jag, men i samma stund kom en rejäl ung man fram ur personalbakrummet och gick fram till maskinen. Han bad mig gå åt sidan en bit, och så öppnade han det väldiga monstret, böjde sig in och hanterade det på något lämpligt sätt.

Så stängde han maskindörren med orden ”nu är det klart”.

Jag frågade då, om man lägger in flaskorna med botten eller halsen först, varpå han snabbt  svarade att ”man lägger in dem med botten först, som en handgranat, så har det alltid varit, det vet väl alla”.

Så stoppade jag in mina återstående flaskor en och en, de försvann in i apparaten och när det var klart tryckte jag på knappen för kvittot som rätt snabbt kom ut, och blev blött liksom det förra.

Så gällde det då champignonerna.

Jag visste att de fanns i den helt andra delen av den vinkelformade butiken, så jag började promenera. På vägen passerade jag en mycket vacker butiksflicka som tog tag i kunden hon stod och talade med, så att jag skulle kunna passerade.

Längst bort fanns de.

I samma rad som löken.

Jag tog en lagom liten lök, och gick fram till svamparna.

En hel mängd välförpackade askar innehållande kravchampignoner, vilket innebär att de är avsevärt dyrare än vanliga champignoner, att de har vuxit upp i Estland i full frihet, och att de ömt har fraktats hit, antingen över Östersjön eller i långtradare via Polen, Tyskland och Danmark, eller i värsta fall med långtradare via Petersburg och Finland, och kanske sista biten med färja från Helsingfors eller Åbo.

En utländsk personaltant, med tunt smårisigt hår råkade komma i närheten, och jag kunde meddela henne att jag ville köpa två champignoner.

- Tet går inte, sa hon på bruten Svenska.

Hon hade glasögon med tunna svarta bågar, och håret lite slarvigt upphängt med en hårklämma.

De förpackade champinonerna låg i stora, dyrbara, luftkonditionerade plastikaskar, men om de var förpackade redan i Estland eller i personalbakrummet på COOP NÄRA, kunde, eller ville hon inte upplysa om, men menade dock att dom ligger i askar, så det går inte.

- Jovisst går det, sa jag, böjde mig fram, och visade hur man skulle kunna klippa upp kravchampinonsaskarna, har du en sax, bara.

- Nej, nej, tet går inte, upprepade hon.

- Varför går det inte?

- Därrför att tet inte kår.

- Jaha, varför sa du inte det med detsamma, sa jag på god Svenska, då får jag väl gå till någon annan butik då, som har lösa.

Så blev det min tur i kassan, jag gick fram till hon som var Personalen, men jag kanske hellre hade velat gå till den söta, som nu var vid den andra kassan, alltså kassa ett, men jag tyckte, att det kunde räcka nu, så jag lämnade fram mina kvitton, mjölken och löken jag hade köpt.

Hon, Personalen, ägnade en god stund åt att försöka torka av och släta ut maskinkvittona, och läsa vad det stod på dem.

- Dom blöter ner sig själva, sade jag.

- Ja, jag vet, svarade Personalen.

På hemvägen hände en fantastisk massa saker, men det hör egentligen inte riktigt hit, så jag får ta det i en annan liten vardagsblogg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...