En kopp kockan halv fem.

Vilken lycka att städa, att restaurera, laga, ordna upp.

Skrivit till mina vårdkontakter.

Mitt nya vårdcentrel visar sig vara privatägd, med de obehagliga egenskaper det medför. Chockerande.

Hur kunde jag gå på det igen?

Lika positiv och trevlig som receptionen, lika bedrövligt underpåkostade är laboratorieresurserna.

Var finner jag närmaste husläkarmottagning i Landstingets regi?

Sedan jag selektivt kopplade bort modemet startar datorn på nolltid. När man sedan vill ut på nätet ("dataspelet") tar det bara några sekunder.

Halleluja!

Allt är perfekt. Fyllt av solsken och glädje.

Femton grader varmt och träden får nya ljusgröna löv.

Jag har i min  glädje inhandlat en ask sylta.

Förr hette det kalvsylta.

Den läckra kalvsyltan, så utsökt smaksatt och beredd av de skickligaste kockar.

Den kalvsyltan som i urgamla dietlistor var bland det första man skulle våga sig på att förtära, om man fått svåra magproblem.

Dessutom ett jättefranska, numera även salufört som halv jättefranska.

Förpackningarna längst fram i ICA-hyllan var bakade i förrgår. Men så fick jag infallet att stoppa in handen några lager bakåt och fick fram en halv jättefranska som var bakad i går i varje fall.

Passar perfekt i frysfacket, stor lycka!

Rostad vit franskbrödskiva med mycket smör och en tjock skiva sylta är en stor njutning.

Mjölken är numera inkapslad bakom stora plexiglasdörrar med ett litet handtag i form av en elongerad utskärning, som är lätt att bryta fingrarna av sig på. Man fastnar. Det är en ny egenskap hos denna förträffliga butik. Förmodligen ska dessa farliga dörrar vara ägnade åt en förbättrad temperaturmiljö bland dessa kylvaror som mjölk, grädde och fil.

Hade varit på Kungsholmens stadsbibliotek och gått över bron, långsamt och tungt.

Egentligen är det en stor prestation att jag orkade, då jag är matt som en skjutfärdig kamel.

Jag tog en bild i biblioteket, där jag satt mig att vila, med tankar i tveksamhet om att kunna resa mig igen, och fortsätta den långa vandringen hem över bron.

På biblioteket lämnade bok i automaten. Kvittot fastnade. Damen efter i kön stack vant in fingrarna, och försökte pilla fram den lilla papperslappen, ytterligare en låntagare sällade sig till kön.

Jag gick att hämta en bibliotekarie, jodå, hon skulle komma.

Kön blev längre.

Pilltanten undrade om jag verkligen sagt till.

Jag gick irriterad bort till receptionen igen, kommer du? Jovisst, hon skulle komma.

Jag tillbaka. Bibliotekarien låste upp bakifrån någonstans, och började lyfta på hävarmar och kvittorullar. Något kvitto presterades inte, man fick veta att återlämningen var registrerad i datan. Jaha, får väl lita på det då.

Fan, att man kan bli så trött, matt som en våt fläck. Inget kul. Nej, det går inte att leva så här. Man inser att det finns gränser. Alla andra fotgängare går om mej. Hur ska det här bli om ytterligare några veckor?

Jag sköter minutiöst min medicin som alltid, men denna trötthet har inget med det att göra, det är en stor tyngd som liksom kommer inifrån, i varenda ögonblick vill jag bara lägga mig ner.

Hittade glasögonen, tack. Gissa var dom låg?

Någon klippte gräset i dag. Första gången i år.

Doften av det nyklippta gräset strömmar förbi.

Kastanjen har stora löv. Våren onekligen här.

Men när jag stapplade över bron drog det ändå för mycket om öronen, självklart borde jag haft stickade mössan. Värken i öronen sitter i ännu.

Snart får man lägga sig ner för sista gången. Men eftersom det uppenbarligen ändå går både upp och ner, är det inte så lätt att säga ner det blir av.

Ishockey-VM Tyskland – Ryssland i kväll. En glädje. För tjugo år sedan fanns varken det ena eller det andra. Ryssland var Sovjetunionen och Tyskland var Väst- eller Östtyskland. Det är väl en utveckling ändå.

Men vi måste tänka oss för.

Vi måste vara rädda om varandra. Vi är inte så många kvar i denna mångdubbelt överbefolkade värld.

Om jag kunde begripa dom idioter som ….. … . ….. ...... .. -.- --- -- --

Eller dom som … ----.  .. . … . . …. …………..  ?

Eller dom som ….. ll ……s l……. rä.. .. ……… .... . .---

Eller kanske inte minst dessa … ,…,.s.f….-ga kl .. … …  som. …

Ja, det stavas de, om man har ett nominativ, och dem om det är något objekt, men det uttalas dom. .- -.- -.-

Är jag då inte likadan själv?

Jo, absolut, kanske, men jag ägnar mitt liv åt att ta reda på, det som går att få reda på, inte via massmedia, utan via verkliga källor, de kunskaperna finns faktiskt, om letar ohämmat och är extremt källkritisk.

Dessutom undrar man … .. …. .. .. .. .. . är skapta bakom pannbenet.

 som…..

Otro, nerskräpning, bröstoperationer, EU, rakning, skållade grissvålar (vad heter det på engelska?) döden…

Vari ligger orsakerna till alla dessa vansinniga  beteenden?

Ja, jag vet, ja, ja, jag vet, och det hjälper inte en nanomillimeter att visa sammanhangen, folk tror inte, folk förstår inte, folk vill inte, folk kan inte, folk sitter bara vid sina komplett onödiga datamaskiner och drunknar i kunskaper som dom inte har och glömmer i samma ögonblick dom har taget dom till sig, om ens det.

Internet, detta stora, beklämmande dataspel, omfattar så mycket nyttigheter, men minst lika mycket felaktigheter.

Som detta till exempel.

Du kan inte lita på att ens hälften är sant.

Men tänk om det faktiskt ändå är det?

De idioter som inte ens börjat sina pseudovirturella, stapplande steg in i dårhusets bräckliga väggar.

Hjälper det att tycka synd om?

Hjälper det att grimasera medlidande bakom ryggen?

Kan man göra något åt någonting över huvud taget, eller har rullningen fått sådan fart, att den endast kan stoppa av sig själv, som den fallande klumpen som till slut stannar, när den inte längre kan falla, för att något är i vägen?

Jag måste bifoga en sorglig bild av tvåtusentalets beklämmande verklighet, äkta miljöförstöring i sin högsta dimension:

En gång klart, rent vatten i en värld med levande människor som hade sin äkta försörjning

Dessa är nu döda,  husen raserade, odlingarna igenvuxna, fisken cancersjuk. Nybyggda baracker för service utan liv.

Bara en samling döda plastföremål befolkade med aningslöst lallande individer som själva varken vet hur dom har kommit dit, eller hur dom ska komma därifrån. utan GPS, vill säga.

Trött ut i VARUM (vardagsrummet), klockan är 06:15.

Värmer vatten

Gör en kopp kaffe m socker o mjölk.

En timme senare dags för start

Frukost

-1 skiva vitt bröd ur frysen.

-Lägger brödskivan i brödrosten.

-Kokt medvurst ur kylen.

-Smör ur kylen

-Kaffepulver i kannelerade koppen.

-1 sockerbit i koppen.

-Startar brödrosten

-Startar vattenkokaren

-Häller hett vatten i kaffekoppen.

-Rör om

-Sköljer av skeden

-Tillsätter 90 g mjölk

-När brödet är tillräckligt hårt rostat, tar jag ut det ur rosten.

-Brer jämnt med 20 gram smör

-Lägger på 2 skivor kokt medvurst

-Lägger smöret i kylen

-Lägger medvursten i kylen

Detta är bara en liten del av alla moment, en robot skulle programmeras betydligt mer i varje detalj.

Ishockey

I går vann Sverige mot Tjeckien i ishockey-VM med 4 – 0, i förrgår mot Norge med 3 – 0, trevligt!

Nästa match är mot Danmark på måndag

Tänk, vilken lycka om mötet slutar med final Sverige – Tyskland!

Men det är 14 dagar dit, ack så spännande.

Dårhuskamera

Då och då vill jag tillfälligt dokumentera något jag ser uppe hos kompisen på hans TV, men det är förvånansvärt svårt. Det går tydligen inte att få den begåvade kameran att fatta, att det är en bildskärm, autofokuseringen jiddrar hit och dit, fastän jag har stängt av så mycket jag tror har med saken att göra. Det räcker väl att ställa in avståndet på 1,2 meter, tycker man, men inte då.

Kameran letar ansikten, och ställer in skärpan på än det ena och en det andra. Ansiktsfokuseringen är avstängd, all autohantering är avstängd för övrigt. Det är en Canon Ixus 970 IS, det senare ska betyda image Stabilizer, jo-jo...

Köp en ny, köp en ny säger väl alla profithungriga försäljare.

Hur gör man?

BIR BIM BIS

Jag måste starta modemet och kolla vad BIM betyder.

BIR betyder Bäst i Rasen och BIS Bäst in Show, men BIM? BIM verkar betyda Bäst i Motsatt kön, jaha??? Kan någon förklara, en hund har väl bara ett kön så att säga. Heter det då BIOS på engelska?

Heltonskalor, heltonskalor, vilka spännande melodier man får fram med lite heltonskala här och där, särskilt över dominantackorden!

Minkpäls

Såg ett fantastiskt trevligt program om hur man skapar minkpälsar i TV uppe hos kompisen igår.

Glöm inte: Optimism – Vänlighet – Generositet – Tålamod!

Jag har en gång jobbat på Minkauktionen. Jag fick jobbet via studentförmedlingen, som var en arbetsförmedling som fungerade. Man gick in och fick träffa en tjänsteman, anmälde sitt intresse, tjänstemannen bläddrade i en gedigen låda med kort innehållande kontaktuppgifter till lediga jobb, och efter en stund fick han fram ett antal möjliga jobb att välja ibland. Det fungerade alltid, vare sig det gällde lärarvick eller andra mer eller mindre intressanta tillfällighetsåtaganden.

Arbetsförmedling

Jag minns ett jobb som innebar att man skulle vara jourpersonal på brandbilarna ute vid Bromma flygplats. Annat kunde gälla statistiska sammanställningar av stora mängder material som begärts av någon organisation.

Oftast var det korta jobb på några veckor, vid jultiden, när julkortsflödet var stort, var det mycket jobb på posten.

Alltid hade man nya, trevliga bekantskaper med sina kommentarer och synpunkter om livet, gemensamma luncher och mer eller mindre stressade arbetsgivare i alla möjliga mer eller mindre originella arbets- lokaler och tider.

Det var fungerande arbetsförmedling!

Numera ska man sitta vid en dataterminal och bläddra fram jobb, som man själv ska söka, alltså ingen förmedling alls.

Själva vitsen med arbetsförmedlingen borde ju vara  just att förmedla.

Institutionen borde leta fram ett möjligt jobb och förmedla kontakten, så att den potentiella arbetsgivaren redan från början kan lita på, att han har fått sig tilldelad en person som är legitimerad och möjlig att klara jobbet.

På skinnauktionen var vårt jobb att lyfta fram stora buntar med mink- eller rävskinn för att blivande köpare (förvånansvärt ofta judar) skulle i lugn och ro kunna granska de vackra skinnen som underlag till budgivning. Efter visningsessionens slut fick vi i allmänhet en slant i dricks, jag minns en italienare som fumlade fram en femtiolapp, vilket kvickt avstyrdes av kollegan, en femtiolapp på den tiden motsvarar  över 500 kronor idag (år 2012). Men ett kort ögonblick snuddade tanken vid möjligheten, det hade räckt till försörjning i en vecka.  Där fanns skinn i många olika färger, en del vanliga, trista bruna, men andra i de mest läckra ljusa färger med betagande teckningar på ryggen. Man lärde sig verkligen inse skönheten och värdet i denna naturprodukt, och inser det löjliga, för att inte säga beklämmande, hos alla dessa svaga stackare, som tror sig kunna hoppa av evolutionskampen genom att protestera mot minkskinnshanteringen. Minkarna lever lyckligare än några andra varelser, de får god, adekvat föda och omvårdnad i hela sitt liv och blir snabbt och smärtfritt avlivade, när det är så dags. Den plast som alltmer ersätter naturprodukter blir, och är redan, en ohygglig nerskräpning av enorma dimensioner, och dessutom en nerskräpning som kommer att vara i tusentals år.

Meningen med livet

Att döda och konsumera andra levande varelser, vare sig det är växter eller djur, är ju vad den av oss kända tillvaron går ut på, och alltid har gått ut på, det är tillvarons mening, helt enkelt.

En tid hade jag lyckan att få jobba på ett etappslakteri en repmånad.

En underbar tid som man unnar alla att få ta del av någon gång i livet.

Vi slaktade ett 60-tal nötboskap och grisar, snabbt, effektivt och smärtfritt, styckade upp dem, och tillverkade ätbara produkter, mestadels korv av olika slag.

Vilken tillvaro!

Kossorna leds in i slaktrummet och anar ingenting, en och annan nosar kanske lite på golvet med de obekanta lukterna, och så pang, ett skott med slaktmasken in i huvudet som spränger hjärnan, så att kossan är död innan den har hunnit falla pladask ner på golvet.

Varför använder man inte en sån metod vid exekverande av dödstraff? Det borde vara betydligt mindre ångestskapande att föra ut delinkventen innan han riktigt har fattat vad som händer, och så pang!. Dödsstraffet har ju den stora fördelen, att när det är gjort, är allt lidande slut, och så är problemet över en gång för alla.

I stället föser man in folk i livslånga isoleringar i låsta rum. Det är sjukt, och en mera klarsynt framtid kommer nog att förundra sig över våra grymma straffmetoder.

Grisarna är mycket bråkigare, dom är mycket mera lättskrämda till sin natur, tjuter och skriker, där kan man verkligen prata om ”som en stucken gris”, men dom är förstås helt omedvetna om sitt omedelbart förestående öde.

Under denna repmånad bodde vi i de stora, fina 20-mannatälten i fyra veckor, tänk att man kan anpassa sig till en sådan tillvaro, med glädje och gemenskap dessutom! Många av medbröderna bland de värnpliktiga var duktiga slaktare och matlagare, så det blev mycket grillad oxfilé i tältet på kvällarna.
    

Varje natt skulle man ansvara för att elden i tältspisen hölls brinnande, tältchefen gjorde eldvaktslistor, och visst var det jobbigt att bli väckt typ klockan två på natten mitt i den söta sömnen.  Men väl vaken, insåg man styrkan och glädjen i det också, de andra sov, men själv kunde man sitta och tänka, och dessutom ha tillfällig kontakt med skyddsvakten som kanske tittade till då och då. Efter vaktens slut väckte men näste man på listan och kunde gå och lägga sig igen.

Själv var jag signalist och fick mest syssla med bokföring, och hade ett tämligen blygsamt anseende i hierarkin, tills vi en dag skulle övningsskjuta med mausergevär, då jag placerade mig som tvåa i hela bataljonen, och steg massor av pinnhål i respekt och  värdighet. Att skjuta var ju ingen konst, bara gilla läget, analysera situationen, och ta det jävligt lugnt. Det medförde en stor och djup glädje och prestige!

En gång for vi på studiebesök till ett etappbageri, som liksom vi låg i fält på repmånad. Det var rörande att se hur de försökte fjäska genom att bjuda oss på nygräddade wienerbröd och läckra bakverk, i hopp om att få något utbyte, vilket dock inte lyckades, såvitt jag minns. Dumt egentligen, för de där killarna kunde verkligen sina saker, och nog hade det varit smaskens med lite professionellt nygjorda bakverk av läckraste slag. Men oxfilé smäller högre än tårtor, ingen tvekan om den saken.

Men tänk vilka underbara produkter dessa djur ger oss! Skinn, läder, kött och blod, allt det som är vår väsentliga näring och mening.

Ja, kampen för tillvaron har inte upphört, och kanske vi, som har en fungerande tidsuppfattning,  har den värsta kampen framför oss.

Ishockey

Man nu kan vi glädja oss över att årets Ishockey-VM drar igång idag!

Sverige ska inleda genom att spela mot Norge. Så länge Sverige vinner är det OK, om det går åt helvete, stänger man av och ägnar sig åt helt andra saker. Som till exempel att spela Dr Jazz i Dess.

Om vi har tur får vi se Niklas Wikegård. Han är den suveränt överlägsne kommentatorn, Kanske, kanske, eftersom det hela förmedlas via TV 4, som tyvärr har sin diskvalificerande reklam , men – Wikegård!

På kompisens fjärrkontroll använder jag två knappar, av när det blir reklan och knapp nummer 4, när jag tror att det kan ha dragit igång igen. visst riskerar man att missa några minuter ibland, men det är ju inte mitt fell.

The Pearls Ett underbart band i Stockholm

Förresten måste jag med glädje meddela att Pölsarna hade en snabbt påkommen träff häromdagen..    

Det kan inte hjälpas att gubbjävlarna har lite trevligt med alla dessa minnen och berättelser från rika, musikaliska liv. Vi var på Löwet, denna underbara lokalitet, som verkligen håller ställningarna med sin vackra tyska inredning, sin genuina mat och sitt underbart goda öl. Fast nog tycker jag det är trevligast när vi spelar, det är ju inte helt ute med vår musik, några är ju riktigt duktiga och spelar aktivt och framgångsrikt i olika grupper. 

Titta vad jag hittade!

Det måste vara den vackraste flickan som någonsin har förekommit i Kårsdraget, där jag tror hon förekommer, undras vem det är, kanske borde jag veta det?

OVGT

OVGT, tänk om ändå fler ville acceptera denna devis, som kostar föga, men gör livet lättare.

När jag läste Garcia första gången för länge sen, läste jag hans fantastiskt positiva omdöme på sista sidan om musiken, och hur man kunde nalkas den.

Om man nu inte kunde komponera, arrangera eller spela, så kunde man kanske åtminstone köpa en apa och ett positiv, för att därigenom bidra med musikalisk glädje, och göra livet lite lättare för andra människor.

OVGT – Optimism – Vänlighet – Generositet – Tålamod – det är mina ledstjärnor, men klaga, det är väldigt lätt, eftersom man sällan får något tillbaka.

Ska man då inte klaga, när det, som så ofta, verkligen finns så mycket att klaga på?

Vad är det egentligen som händer på denna planet idag?

Självklart är det samma evolutionskamp som alltid, den kampen har inget slut, men många verkar tro, att man kan hoppa av.

Tyvärr finns det inget att hoppa av till, ingenting annat än det stora, tomma, mörka svalget.

Om man inte tror att det går att hoppa av, får man klander för det också.

Religionernas ledare har i alla tider, utan hämningar, sökt ta kål på dem som inte tycker lika.

Naturen är som den är. Opåverkad av människor, liknelsen med Karl Asplunds ”Hjältarna” knuffar sig fram mer och mer.
Någon måste lämna båten. Ja, på ett eller annat sätt. Annars sjunker den med oss allihopa.

Om detta vågar jag inte skriva mer nu. Det är för farligt. Det är Hitlers ungdomsupplevelse om fackföreningsondskan ”Om du inte går med frivilligt, slår vi in skallen på dej”.

Sankt Eriks vårdcentral

Fick ett ögonblicks inblick i verkligheten, när jag var ner till vårdcentralen för att lämna blodprov i morse.

Optimism.

För andra gången stack man fel, och fick göra om med stora smärtor.

Nu får det vara nog.

Dit går jag aldrig mer.

Receptionen trevlig, glad och rymlig.

Vänlighet.

Laboratoriemottagningen däremot  trång och resursfattig.

Sankt Eriks vårdcentral id est, som verkade så uppfriskande positiv i början.

Generositet.

Jag inser nu hur det är fatt. Man försöker spara in på medel, och anställer äldre, pensionerade sköterskor som förmodligen inte lyckats få jobb någon annanstans, kanske sådana som gjort bort sig, eller fått medicinalstyrelsen på sig för tidigare felbehandlingar.

Som ett ljust skimmer minns jag den förra vårdcentralens unga, glada, positiva och skickliga sköterskor.

Jag behöver inte gå dit, när det gäller de karolinska universalprovtagningarna, jag kan gå till vilken mottagning i stockholmsområdet jag vill, så det så.

Från början blev det Sankt Eriks därför att det var geografiskt närmast.

När det gäller PK-proven kan dom väl ändå knappast missa, så jag begränsar mig till dessa i fortsättningen.

På ”ordinationen” står det tydligt nästa prov 2/5, vilket jag tolkar som andra maj vilket är idag.

Sköterskan hävdade däremot, att det var den 11 maj som gällde, det måste helt enkelt vara fel inknackat i datamaskinen. För en gångs skull hade jag inte dokumentet med mig, jag kunde liksom inte föreställa mig, att tvetydigheter skulle kunna uppstå.

Virrigt, dåliga vibrationer, intryck av osäkerhet.

Långa köer, bristfälligt skött kölappsystem, hela tiden slussas patienter före av en eller annan anledning

Tålamod.

Deklarationen

Har jag deklarerat eller inte?

Jag loggar in till Skatteverket och hamnar i deklarationssidorna, legitimerar mig, och ser att det tydligt står inlämnad med lysande, röda bokstäver. Jag får väl lita på det då.

Ja, jag kollade igen, och fick det vettiga klartextmeddelandet ”Du har redan deklarerat”.

Man tackar för det då.

Mozart

Går in på nätet, hämtar mina spellistor på Naxos, tjugonionde symfonin i gång.

Sedan C-mollmässan av bara farten.

Men nu får det vara nog med Mozart på ett tag, jag återgår till Sibelius, Wagner och Liszt.

OVGT!

Jag for till Clas Olsson.

Köpte en strömbrytare för 20 kronor.

Ska ha den till modemet, eftersom 80 % av tiden vid datorn handlar om dokumentredigering och musikkomponering, och då behöver man ju inte belasta Internet.

Dessutom går allting mycket snabbare när inte datorn hela tiden ska störas av oönskade nerladdningar och förfrågningar.

Det var en mödosam procedur.

Först installerade jag mitt gamla, fina Motorolamodem, men se det gillade inte Comhem, det modemet var inte inloggat hos dem, ”Ring kundservice”.

Nej aldrig jag det gör, så jag installerade det andra, det av fabrikat Scientific Atlanta.

Motorolamodemet hade en fiffig ständbaj-knapp med vilken man kunde koppla bort Internet.

Nu kopplar jag bort strömmen till Scientific Atlantamodemet i stället, när jag vill sitta och jobba i lugn och ro.

Dock hade Motorolan den beaktansvärda fördelen att ständbajläget inte kopplade ifrån hela apparaten, utan så snart man tryckte på ständbaj igen, var hela nätverket igång på en sekund, nu får man vänta några sekunder, men inte mer. Dessutom verkar hela datorn gå snabbare utan Internettramset

Så här ser det lilla envägsströmbrytaren ut. Man frågar sig varför dom inte gjorde den ännu mindre, jag menar så att den passar i den där smala sortens nätuttag.
 

Så började det flimra, synen försvann, tjänare.

Dagens migrän.  

Jag fick släcka all belysning, lägga mig och blunda en stund,

Jag hade gett mig attan på att detta inte skulle hindra mej från att köpa strömbrytare, eller att gå på den omtalade konstutställningen i Björkhagen.

Efter Clas Olson for jag med  tunnelbanans gröna linje till Björkhagen, där det skulle vara öppet hus hos de förtjusande konstnärerna Bertil och Ylva Sager, som utställde egna och elevers arbeten.

På vägen dit satt en flicka med vackra läppar mitt emot och såg sur ut, och stirrade vemodigt och tomt ut i rymden.
 
Hon hade ett fantastiskt vackert leende, som hon bara visade i några sekunder, när hon yttrade något till sina kompisar snett emot, så jag hann inte ta någon bild. Optimism.

Innan vi kom fram till Björkhagens tunnelbanestation passerade vi en sönderslagen glasruta på vilken någon hade klistrat en passande skylt.

Det första som mötte när jag steg in hos konstnärsparet Peter och Ylva var en häpnadsväckande pregnant akvarell av en målarelev:
 
Skitsnyggt helt enkelt! Vänlighet!
Jag tror inte den hade något namn, men man fick ju omedelbart intrycket av att konstnären var inne på en både skickligt utförd, personlig och passande väg.

Jag beslöt döpa målningen till ”Trädstam med grenar”, en verkligt dekorativ och överraskande tilltalande bild!

Jag har aldrig sett något så lyckat tidigare av den konstnären.

Det var en tavla av en typ som, om tillräckligt genomarbetad, mycket väl kunde bli föremål för lyckat konstköp.

Efter en stund träffade jag ateljéägaren själv, Peter Sager, som uttryckte sig mycket positivt om konstnären, och när jag meddelade att jag kände vederbörande, blev han mycket imponerad och bjöd på fantastiskt gott kaffe, på villkor att jag lovade att diska koppen efter mig, innan jag gick. Generositet. 

Jag såg även ateljeägarkvinnan, som tyvärr hade ett långt, grått hår, vilket jag, med flera, nog tycker påminner lite för mycket om begreppet häxa, vilket väl inte är särskilt lyckat i sådana sammanhang.

Varför färgar människan inte håret? Vad som helst, men inte häxa, säger stajlingfolket, och jag håller med dom.

Snart var öppethustiden till ända och väl utanför dörren kunde man se ytterligare en målning av betydelse,

 samt de milsvida Nytorps Ängarna, där man på avstånd kunde se en fiskmås, ett cyklande barn, och en karl i färdigställning.

Förmodligen var det en livvakt, butler eller annat faktotum som var på barnvaktsuppdrag.

Senare meddelade man mig, att det var trädstammålarens dotter med pappa, som var på hemväg efter att ha inspekterat målningarna.

På hemvägen upplevde vi något mycket ovanligt. Det var en beväring som satt med en altsax i famnen, och försökte gömma sig, samtidigt som kvinnan bredvid honom intensivt försökte tjyvläsa altsaxstämman till ”Arbetets söner”. Tålamod.
 

Väl framme vid Sankt Eriksplan köpte jag en liter mjölk och fortsatte, med min skärande migränhuvudvärk, neråt Karlbergskanalen, där många träd och buskar visade tydliga tecken på knoppning av små späda, gröna löv.

Jaha, det var det det, ja, och jag har fortfarande inte återfunnit mina glasögon.

Sjukt.

Tjingeling. Tjoppa doj.