Börja om från början.

Hela texten borta.

Programmerarna jobbar väl som galna mitt i den användarstörda miljön.

Ibland får man vänta i evigheter.

Ibland blir man bortkopplad.

Jag håller ändå kvar vid det här, eftersom det är gratis. Men frågan är om det verkligen kan definieras som gratis med all den stökiga reklamen runtomkring?

I går började jag som en galning med heltonskalor igen.

Det är tonen som ska igång, så materialet har väl mindre betydelse. Det här skrev jag nyss i Finale, och duger väl lika bra som något annat till att demonstrera vad jag babblar om.

Jag kommer att tänka på en bänkkamrat i realskolan i Stockholms Samgymnasium, som fick för sig att vanlig understrykning var mindre lämplig:

Nej, strecket skulle ha någon struktur eller trevlig defekt så att det skulle se intressantare ut:

typ så här. Det lustiga är att jag sedan i alla år emellanåt har använt den typen av understrykning lite här och var, vilket man kan se i gamla kollegieblock och annat material under åren.

Det var också det en lycklig tid, och jag blir glad över att tänka på den.   Skolan är sedan länge borta liksom fiskfärsfabriken på andra sidan gatan, Luntmakargatan.

Ska jag nu leta rätt på inlämningskvittot till borrmaskinen och se om den är lagad?

Fast avtalet gällde faktiskt att de skulle skicka ett SMS med kostnadsförslag, men det var ju ett tag sedan, så jag har föga förhoppningar om ett positivt utfall.

Man är sin egen piga och sin egen betjänt. Det är ett öde. Men jag pratar inte med mig själv, för jag har bett personalen hålla käften, och dom lyder.

Jag har inget att ha på mig. När jag ser mig i spegeln förskräckes jag av mitt lumpaktiga utseende. Det är för hemskt. Så jag har plockat fram gamla vita skjortor ur garderoben, men inser att dom måste med i nästa tvätt som är beställd till i morgon.

Kanske jag ska våga plocka fram en gammal kavaj också? Finns det någon hel överhuvud taget?

Det finns ju den där gamla mörka, som jag hade på bröllopet för många år sedan.

Även den ger ju ett lumpartat intryck, men bröllopet har jag i ljust minne, vilken oerhört positiv upplevelse det var däruppe i Ragunda med idel trevliga människor och tilldragelser, utflykter, samtal, naturupplevelser och andra händelser. Det var då jag för allra första gången i livet tog mina första akord på ukulelen.

Den gamla kavajen - tveksamt. Behöver nya jeans också, de gamla är trasiga, möjligen kan jag sy fast en lapp, att uppträda i trasiga som de unga tjejerna gör. kan jag bara inte.

Jeans tar slut. Till att börja med är de fräscha i många tvättar, men så en dag märker man att det har passerat en gräns. Det gäller skorna också, det är helt enkelt för bedrövligt. Ena skosnöret av, ni vet hur det bir, något rivs upp och till slut kan man inte ens knyta och måste köpa nya. 100 centimeter, kostar väl inte så mycket, det är allt tillsammans som gör det så hopplöst.

Pigan går, sjung hopp faderallan lej.

Jag ska säga till Pigan, så får vi se hur resultatet blir.

Suck.

Av en, får jag väl säga, lycklig slump, var jag uppe hos Svenne för att kolla hans TV, och råkade mitt in i ett panelprogram där den sveriedemokratiska partiledaren Jimmy Åkesson var deltagare.

Programmet leddes av en märklig svensk figur som jag aldrig tidigare hört talas om.

Just när jag kom in i programmet var ledaren inne i en ganska aggressiv ström av invektivliknande meningar som behandlade ämnet invandrare.

Det verkade uppenbart att ledaren var i ett hatiskt, aggressivt tillstånd av affekt, tydligen ingen anhängare av Sverigedemokraerna, så att säga.

Tyvärr hade han tämligen svårt att uttrycka sig, och snubblade över frågor om den muslimska hotbilden och begreppsanalys angående vad som är typiskt japanskt.

Konstigt nog, tycker jag, är det väl inga problem med att definiera vad som är japanskt, eller vad som menas med en japan. För mig är det en människa som ser ut som en japan, talar japanska, och hävdar sig vara japan.

Det är förstås likadant med spanjorer, danskar eller svenskar.

Jag har faktiskt aldrig hört denne Jimmy Åkesson framträda i TV tidigare, och blev klart imponerad och överraskad av hans kristallklara idiom och verbala resurser.

Jag börjar inse hur larvigt barnsligt det är, att av suddiga anledningar försöka få SD att framstå som rasistiskt, eller ännu barnsligare, nazistiskt. Det är inte bara barnsligt utan även rent av dumt. Främlingsfientligt måhända, liksom många, många liknande rörelser runt hela jorden.

Jämfört med de övriga paneldeltagarnas tyvärr ganska luddiga framtoningar, gav han ett gediget, sakligt och lättbegripligt intryck av att ha situationen fullständigt klar för sig.

Programledaren, däremot, strömmade ur sig haranger av floskler och missuppfattningar om judar, invandrare, bögar, muslimer och annat som han i sitt tillstånd av uppjagad affekt hade stora svårigheter att hantera. Han försökte få skrattarna  på sin sida, vilket alltid är beklämmande, när men inser att det är ett sätt att komma undan de verkliga problemen.

Jimmy Åkesson svarade, när han hade chansen, och i övrigt uppenbarligen lyssnade  uppmärksamt på det som förekom. Min enda anmärkning är väl att han någon gång för mycket använde ordet förvisso, men det hör väl samman med hans språkliga erfarenheter.

Programledaren avslutade sedan det hela men en slags stå-upp-komiker-liknande salva riktad mot olika saker med argument, vilka jag nog tyckte var både billiga och tveksamma, och i varje fall inte roliga, vilket nog var meningen. Jag tror ledaren hette något i stil med Magnus Bettler, vars stjärna i branschen knappast kommer att lysa särskilt länge.

Omedelbart efter det, som vanligt alltför långa, reklamavbrottet, då man måste stänga av TV, kom ännu ett panelprogram, Schulmans Show, eller något sådant.

Två panelprogram efter varandra under samma sena kväll, märkligt.

Jag har hittat på ett sätt att använda Svennes fjärrkontroll, nämligen så att jag blixtsnabbt stänger av TV, så snart det drar ihop sig till reklam, och sedan efter en lagom stund klickar en annan speciell knapp, som kopplar tillbaka till senast avstängda program. På så vis missar jag väl några snuttar program här och var, men i det stora hela lyckas jag hänga med på det som händer, och framför allt slipper jag definitivt all sinnessvag reklam.

I denna nya show i kanal TV 5, som det visade sig vara, förekom även en ung kvinna med namnet Ebba von Sydow, som klart uppvisade samma pregnans och kristallina klarhet som Jimmy Åkesson i det föregående programmet.

Här hette ledaren alltså Schulman, med vågigt hår, vit skjorta, slips och ett konstant fånigt, snett och flamsigt leende med en framtoning som närmast påminde om fnittrande busungar i ett överklassläroverk för gossar.

De andra deltagarna kunde knappast tala rent, fast de försökte emellanåt, och det hela leddes av von Sydovs imponerande saklighet och ständiga tillrättalägganden av alla fåniga sakliga eller missförstådda uppfattningar som surrade i panelen.

Det möjligen provokativa att Ebba von Sydow niger inte för någon, förklarade hon enkelt med att hon ju faktiskt är en vuxen kvinna och ingen liten flicka, som snällt förväntas niga för vissa vördnadsbjudande vuxna i sällskapskretsen.

Von sydow ska tydligen leda bevakning av prinsessan Esters dop i veckan, angående vilket man sannerligen kan hysa åtskilliga betänkligheter.

Ett utmärkt tillfälle, tycker jag diskret i andanom, för Sveriges konung att ta hela sin familj och dra sig tillbaka till Pontecorvo varifrån han så enfaldigt rycktes upp under de betänkliga omständigheter, genom vilka han, genom sin egenskap av fältmarskalk under Napoleon Bonaparte, tilldelades rollen som svensk konung vid tronföljarvalet år 1810.

Jag tycker däremot att vi ska ha monarki, men, som man alltid har gjort i forna tider, innan Gustav Wasa lade beslag på successionen, välja en ny, och framförallt Svensk, konung, när man har tröttnat på den gamla.

Den nuvarande halvfånen och hans märkliga utländska familj kan vi gott vara utan.  

Varför inte välja Daniel från Örebro eller någon liknande, han kan ju både tala och föra sig, även om han har sina brister, som är nog så diskvalificerande för en så högt uppsatt person?

Gud bevare konungen!

Jag har prövat den nya förskäraren och funnit den förträfflig, men jag vet inte riktigt var jag ska förvara den. Det bästa är kanske i sin originalförpackning med etikett och datum i samma skåp som min köttyxa och Taitoo (chinese chopping knife). En stund letade jag video på Youtube att åskådliggöra verktyget, och konstaterade att det fanns MASSOR. Leta själv!

Jag har vidare letat upp den nya butiken och blivit lurad av SL:s  sökfunktioner att hamna helt fel via en brant backe i Kaplansgatan på Kungsholmen, som jag aldrig tidigare passerat vad jag minns.

Slut för idag.

Where are we?

Tio små motorbåtar i ett motorbåtsällskap for ut på havet.

I en vik togs en bild en stilla sommareftermiddag.

Några steg i land och  gjorde små utforskningar.

Var kan detta vara? Är det någon som vet?

På baksidan av bilden har Margit skrivit ”En sagoö 1932”.

Jag vet att man med Johns båt for en hel del dessa somrar i slutat av 1920-talet och i början av 1930-talet.

Man besökte Svenska högarna och Norrpada skärgård.

Var det bättre förr?

Innan man kan besvara en sådan fråga, måste man definiera begreppet tid.

Jag har kommit på, att tid helt enkelt är ett neutralt mått för att ange relativ rörelse.

I våra tider använde man länge vårt solsystems planetrörelser som tidsreferens.

Numera har man, såvitt jag vet,  förfinat det, och går på död räkning med referens till molekylära-atomära rörelser.

Nu vet jag alltså inte var denna skärgårdsvik kan ligga, är det någon som har ett förslag? Det kan således vara någonstans mellan Norrpada och längre in.

Vattnet i viken är lugnt, och det är säkert varmt, denna ovanligt varma sommar.

Det var sommarolympiad i Los Angeles med inte mindre än nio Svenska guldmedaljer.

Ännu var de snett placerade små baskrarna på kvinnorna mycket populära som på bilden här med norska Tutta Rolf, och rundradion sände program på 231 meters mellanvåg som alla lyssnade på.

Tutta var gift med den store revykungen, låtskrivaren och kuplettförfattaren Ernst Rolf

som parallellt med Karl- Gerhard var periodens helt dominerande personligheter.

Erns Rolf hade börjat krisa, och han tog slarvigt livet av sig runt julen detta år.

Hela perioden var en mycket lycklig tid, trots att det svenska försvaret var lika uselt eller obefintligt som idag.

Nere i Tyskland var nationalsocialisterna på väg till makten under lyckligaste jubel och stormande framtidstro, men i Sverige fick de aldrig ens det minsta lilla mandat i riksdagsvalen.

Här gällde socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen som kom in i riksdagen till hösten.

Svenskarna begick tack och lov aldrig misstaget att förväxla tyskar med nazism, och en gång förbjöds till och med den store ledaren Adolf Hitler själv, av polismyndigheten i Stockholm, att tala vid ett planerat möte med en nationalsocialistisk förening.

Den första helt fungerande ljudfilmen hade redan gjort mängder av pianoackompanjetörer arbetslösa på de många biograferna, och alla hade sett filmerna med Tarzan och Jane med mycket lätt klädsel.

Sveriges befolkning var till övervägande del bönder, som det hade varit i tusentals år.

Vi kan se spåren av detta i den här viken där motorbåtarna har förtöjt med fånglina och ankaren.

Man ser stora avsnitt av jämnt avbetat mark som tyder på att ön, var den nu ligger, användes som betesmark för nötboskapen.

Innan jag går vidare, ber jag bara om förslag på var vi kan vara. 

Någon bebyggelse syns inte och kossorna som betat av, kan mycket väl ha transporterats på flottar, eller summit själva mellan öarna, vilket inte var ovanligt i de yttre skärgårdarna. När det var mjölkningsdags simmade de hem eller ble mjölkade av pigorna som rodde ut till öarna.

Med tanke på resultaten av katastrofen under andra världskriget, kanske man måste luta åt att det faktiskt var bättre förr i vissa avseenden, trots att århundratet var ett århundrade av fusk, tjyv- och rackarspel i dimensioner världen tidigare aldrig skådat.

I varje fall om man jämför med den döda, överkörda skärgård vi ser på den här bilden, med sina plastbåtar, vilka i sin tur bidrar till en nerskräpning på denna planet utan motstycke någonsin.

Det ser så bedrägligt stilla och vackert ut.  Men detta är en död region utan minnen av folket som en gång bodde här, och som skapade namnen som vi ídag ser i sjökorten, som på den tiden såg ut så här, innan de så kallade grönsaksbladen gjorde entré.

 Tjo hej!

-Va ska ja ha på mackan?

-Inte vet jag, ta nåt. Smör?

-Ja vill gärna ha nåt mer.

-Ta nåt, va som helst.

-Nu vet ja!

-Vaddå?

-Vet du va tost e?

-Tost? Nä…

-Tost, vanlig tost!

-Eh?

-Vet du va automa e?

-Automa? Nä.

-Eru dum, eller?

-Automa?

-Har du ingen slutledningsförmåga?

-Nä, men jag vet va ja tycker om saker.

-Tyck nåt då!

-Ja tycker inte om reklam i någon form, och vet att turism är den lägsta av mänskliga sysselsättningar.

-Det är rätt, men nu gällde det att kombinera orden automa och tost.

-Menar du toast?

-Nä, det är engelska, å här e de Svenska som gäller.

-Ja tycker du larvar dej.

-Trött man blir. Sluta! Sätt ihop orden nu, va får du då?

-Tostautoma.

-He-he, rätt, men det blev bak o fram.

-Automatost?

-JAA! RÄTT!, det ska ja ha på mackan, men först smör.

-Va e automatost?

-Nä, sluta, vanlig automatost!

-Tala om för mej, å larva dej inte.

-Automatost är ost som man automatiskt klämmer ur en tub.

-Javisst jaha. Mjukost alltså.

-Ja, Nu e ja lycklig. Det godaste att doppa en mjukostmacka i kaffet.

Inspelat den 12 maj 2012 på Bredkantens tunnelbanestation.

Att ångra sig djupt.

Måste kompensera på något vis.

Så jag tar en banan och ett koglas mjölk.

Mjölken får inte vara för kall.

Aldrig glömmer jag lyckan av den spenvarma mjölken i treliters mjölkflaskan på cykelstyret, när jag cyklade hem från bonden i Nibbla, där den stora åttakantiga ladan fanns mitt emot vägen där Anders bodde.

Det var något läskigt med Anders. Han var ung, 15 år, men nästan fet, och åtnjöt en anakronistiskt fri uppfostran, körde hämningslöst sin pappas stora amerikanska personbil med oss som pirrigt nervösa passagerare. Sladdade häftigt i kurvorna, snabba accelerationer och inbromsningar. Jag tror pappan var en homo novis, som hade köpt gården för att placera alltför mycket pengar. Där fanns något skrämmande med döden, kanske mamman fick cancer och försvann. Vi vågade inte prata om det, men kände djupet i de dramatiska känslorna. Mot oss var han snäll och uppmärksam, men helt tokigt fylld av oförutsägbara, hämningslösa infall.

Man stannade och tjyvdrack sig otörstig av den helfärska mjölken.

Det var vi barns sysselsättning framåt sextiden mest varje dag, jag minns bara positiva vibrationer från mjölkhämtningsturerna. Det var en dryg kilometer med brant uppförsbacke på ditvägen.

Ånger och gravad lax.

Jo, det var nämligen så, att, eftersom det var helgdagsafton, jag till slut bestämde mig för att köpa ett paket gravad lax för 29 kronor och en knippa färsk dill. Så lyxigt och läckert på rostat bröd med tjockt med smältande smör.

Gick således till ICA Sankt Eriksplan som har norra Europas suraste kvinnliga personal. Dock säljer dom Nescafé i kassa ett, vilket ju är bra, om man bara känner till det. Någon av tjejerna, den vackraste, som inte är fullt så sur, upplyste mej en gång om att kunderna snor kaffet, om det ligger framme i butiken. Ja, det måste i så fall vara specifikt för ICA Sankt Eriksplan, eftersom alla andra butiker jag känner till, inte alls drar sig för att ha kaffet framme som vilken vara som helst.

Men har dom svinn så har dom, väl inget att göra åt det.

Jag äter det på tallrik med kniv och gaffel. Massor med dill, massor med lax.

Men igår blev jag besviken.

Jag skar en stor bit och tuggade noga och långsamt, men konstaterar att detta smakar i stort sett ingenting. Laxen varken söt eller salt eller kryddig, möjligen lite läbbig fisksmak, till och med dillen, efter sina förmodligen milslånga transporter från något växthus i världen, var smaklös.

Babbel, babbel, var finns nu de storslagna intentionerna optimism, vänlighet, generositet och tålamod? Verkar som om det blåser bort som fjädergräs.

Men nu idag erinrar jag mig bestämt, att någon jag känner, brukar lyckas förträffligt med att grava lax. Inte så att jag tänker göra det själv, det skulle bli alldeles för mycket, men kanske man någon gång kunde få köpa några skivor välgravad, smaklig och läcker gravlax.

Apropå gravlax. En resvan vän var i England och den stolte, nästan mallige, värden bjöd på gravlax. Han hade lärt sig det högst exotiska Svenska ordet Grävläcks, och när stunden var inne briljerade han med språkkunskaperna, med kommentarer om att ”Grävläcks, det vet Anna-Karin vad det är”. Hon visste förstås och kunde meddela sällskapet, att det betydde gravad salmon, hur man nu säger det på engelska. Middagsvärden blev besviken över att det exotiska komplexet föll i bitar. Man kan ju fråga sig vilken föreställning han haft om ordets hemliga betydelser.

Men jag känner igen det där.

Det finns vissa ord eller uttryck som skenbart förmedlar något mera spännande , stort eller hemligt än den krassare verkligheten.

Det finns gott om recept på gravlax på Internet, och visst var min egen mamma och hennes systrar mycket duktiga på det.

Men att bläddra bland recepten på nätet nuförtiden är märkligt.

Alla ska ha sina sinnesförvirrade EGNA recept, EGNA kryddor, EGNA smaker, EGNA procedurer, EGNA blandningar, som alla är de enda möjliga enligt de många författarna.

Egentligen är det rätt sorgligt, eftersom flerhundraårigt utvecklade smakbalanser rubbas, och förmodligen endast svårligen låter sig korrigeras. Det finns dock några bland de många TV-kockarna som tycks hålla sig kvar i traditionerna emellanåt. En av dem är Per Morberg, även om han tydligen alltför ofta har ett inre tvång att leverera brasklappar, för att tillfredställa revolutionära böjelser hos tittarna.

Jag tror inte heller att italienska, indiska, japanska eller kinesiska kockar experimenterar riktigt på samma sätt. Dom har det dom har, det är gott nog, och behöver inte ändras.

Man kan gå tillbaka till kokböckerna, gamla kokböcker, för de nya har samma otroliga röriga mångfald, som också alltid framhålles som det enda rätta. Allt efter mat- och smakmodets vingliga snirklar.

Tack och lov äger jag Stora Kokboken med recept på gravlax. Gravlax är ju en verkligt Svensk maträtt, emanerande från de rikliga laxförekomsterna i de Norrländska  älvarna.

Lax, socker, salt, vitpeppar och dill ska det vara. Inget annat. Och tid ska det ta. Flera dygn.

När jag jobbade som extrageolog för SGU i Vindel-Gransele vid Vindelälven, bodde jag en tid hos den namnkunnige Arvid Gran, en kraftkarl som en gång visade upp en stor lax han fångat på natten. Men jag vet inte var bilden är just nu. Har letat. Förgäves.

Fann bilden, via AK i hennes fotoalbum från den sommaren. Tack!

Så nu dröjer det, innan jag köper dom där små smaklösa plastikförpackningarna igen.

Jag ångrar mig verkligen.

I kväll går Svenska ishockeylandslaget sitt öde till mötes.

Match  mot Tjeckien.

Jag tror dom förlorar, och sedan är det kört för den här gången. Det är en samling disparata lirare, som var och en har förträffliga erfarenheter, men som efter turneringens gång tyvärr visat sig alltmer splittrade.

Kanske viljan finns, men dom har ju alla var och en sina höga inkomster i utländska sammanhang att falla tillbaka på.

Men vinner dom är det ett trevligt underverk, och det blir spännande att följa fortssättningen.

Prospicito tecum tacitus, quid quisque loquator…

Vad kommer det sig att man bara tröttnar så här en stund mitt på dagen?

Någon skrev om det i Facebook, skänk mig energi!

Jag känner igen det, och programskaparna känner till det, i de livssimulerande tramsprogram som finns (Sims) När man har utfört något nyttigt går det åt energi, och sedan måste man vila eller vänta på mer. Eller köpa mer.

Jag funderar på ackordtransponeringsprogrammet och boken om funktioner. Är det tankearbetet som gör mig trött?

Eller är det helt enkelt döden?

Man skulle kunna tro att alla översättare blivit utan jobb, sedan de förträffliga översättningsprogrammen kom, men så är det inte alls.

Inte heller har schackspelarna dött ut, sedan datorerna lärdes att spela schack. Tvärtom.

Jag känner några guider på Wasamuséet, och den institutionen drar då massor av kvalificerat språkfolk, det tar nog inte slut i första taget.

Men var och en som testat Googles översättningar vet hur bedrövliga de kan bli.

Vissa ord kan man ju få god hjälp med, men resten…

En släkting i USA hade kommit på att han kunde läsa mina bloggar och sidor om släktingar. Att han skulle lära sig Svenska var ju inte att tänka på, jag undrar ibland, om han vet att möjligheten ens finns.

Så en dag fick jag frågan om en förfader   ”...did he actually murder his wife…”.

Tja, man undrar hur i fridens namn Google hade kommit fram till något sådant om denne rättskaffens och hederliga person, som levde på 1800-talet, och som jag skrivit några rätt omfattande sidor om: http://www.birkastaff.eu/DOC/cjb/index.htm, jag kan inte hitta något ställe som skulle ha kunnat bli så fel, kan du?

I går gick jag en lång promenad till Karolinska och sedan en bra bit in i kyrkogården. Många söta fåglar, en glad koltrast alldeles nära, grön överallt och så många vackra träd

Ett fint träd, bok tror jag
 

Ett fint träd till, också bok, eller?
  

En kullvält gravsten. De lösa prydnaderna kringspridda över graven. Ja, den verkade tung, så det kanske är nödvändigt att gå runt och känna om de sitter fast. Var det inte något barn som dött under en sådan fallande koloss för en tid sedan?

Ortoceratitkalksten.

Satt inne i foyen på Karolinska och betraktade de polerade kalkstensplattorna på golvet.

En sten innehöll ett något snett snitt med två cephalopoder, alltså bläckfiskar, sannolikt nautiloidéer, dvs med yttre skal, och av typen orthoceratit, dvs den raka sorten. Dessa djur har funnits sedan kambrium, och några finns ju än idag. Orthoceratitkalkstenen finns  i stora lager i ordovicium i Kinnekulle, men Öland har gjort avlagringen till sin landskapssten.

En gång levde dom ju, det var för flera tusen millioner år sedan.

Jag har sett denna typ av kalksten i trappor, sedan jag var liten och började skolan.

Bergarten kan komma från Kinnekulle, men det finns ju flera välkända fyndigheter i Sverige, och Svensk kan man säkert räkna med att den är här i Karolinska sjukhuset.

De här två bör ha levat samtidigt. Förflyttade sig över havsbottnen på ständig jakt efter föda med armarna viftande efter något att grabba tag i och suga i sig, alltid något levande. Liv och död. Det är hela livets mening.

Men inte minst fashinerande är alla de geologer som lyckats i detalj kartlägga deras utbredningsområden, deras anatomi, deras facies och alla övriga omständigheter kring deras existens.

Det skänker mig en trygg tanke på livets skönhet och mångfald, under de flera miljarder år vår planet har existerat. Den enda planeten i hela  universum med detta sköna liv.

Dragspelaren Margareta Bäcklin

Så ringde Maggan Bäcklin och frågade om verktyg till att bryta upp cykellås.

Hennes cykellås hade blivit förstört, tydligen hade någon försökt bryta.

Folk e inte kloka.

Nu gick det inte att använda nyckeln, och med oupplåsbart lås är cykeln förstås obrukbar, vad är det för folk som beter sig så?

Hon skulle spela dragspel på Räkbåten i kväll med någon sångare, fick jag motvilligt veta på förfrågan.

- Vad är räkbåten?  Där tog det stopp. Så hemligt.

- Vad har du med det att göra?

När människor undrar, vad man har med saker att göra, är det riktigt otrevligt.

Man blir man stött, ledsen, kränkt, överrumplad och irriterad. Endast människor som hyser det djupaste förakt, kan uttrycka sig på det viset. Själv kan jag nog inte tänka mig en enda människa i bekantskapskretsen eller i andra sammanhang, som jag skulle kunna hantera på det sättet. Det är skrämmande.

Tydligen pågår en slags verksamhet, där folk får äta så mycket räkor de vill, och, kan jag slå vad om, dricka massor av billigt vin eller öl, bli aspackade, skråla, gunga och ha sig.

Låter inte så över sig kul. Snarare billigt och vulgärt. Liksom sex för nöjes skull.

Kanske jag skulle köpa mig en räka för mina sista pengar. Men då måste man ha citron också anser jag, och citron är dyrt.

Det är väl bäst att öva på trumpeten i stället, och hoppas på något positivt utfall i den riktningen i förlängningen.

Jag tog en kopp kaffe med en frukostbrödmacka med mjukost att doppa i.

Sedan var kaffet slut också, och jag måste köpa nytt. Vet inte om jag har råd. Det är för sorgligt, och värre blir det. Men livets skönhet består

Och fram för Optimism – Vänlighet – Generositet – Tålamod, säger jag som vanligt.

Jag övar och övar, och registret ökar sakta men säkert.

Var i veckan och fuljammade på motorfartyget Blomås vid Skeppsholmen.

- Bei Mir Bist Du Schön
- Dinah
- Doctor Jazz
- Lady Be Good

- Please Don´t Talk About Me When I´m Gone
- Some Of These Days

- RoyalGarden

- Jag vill va som du, björnskoj

Och många flera gamla standardlåter.

Jobbigt på hemvägen, man orkar inte, försökte hålla samma takt som dom andra, men det är jobbigt. Alla går om mej numera, det är sorgligt, men väl bara att acceptera.

Att bära luren är jobbigt.

Trumpeten väger 1,2 kilo, men fodralet med munstycke, sordin o harmonibok, blir totalt fem kg.

Det lilla handtaget skär in i handen, så man måste byta ideligen, och med paraply i regnet och den starka motvinden, var det riktigt jobbigt, alltför jobbigt. Parapyet vände sig ut och in flera gånger i blåsten, löjligt, men föga roligt öndå för den som är med om det.

Men fem kg, det är väl ingenting, när man under de lyckliga åren utan problem gick och släpade på en 20 kilos UKV-radiostation under värnplikten.

RA 120

Stationen har en antenneffekt på 0,7 watt och ligger i frekvensområdet 34 – 42 MHz. De har den tidens moderna miniatyrrör, drevs av ackumulatorer som ständigt måste stå på laddning. Ackarna var nog den tyngsta biten, det är dom som är fastsnäppta på undersudan.

Tyvärr bedrevs inte den minsta utbildning i radioteori vad jag minns, så jag tog helt privat en korrespondenskurs i ämnet som fascinerade mig något otroligt.

På den tiden hörde radio till de mystiska ämnesområdena som man längtade till att bemästra, liksom kunskapen om att skapa egna bilder med framkallning och kopiering i mörkrum. Långt senare tenterade jag av ett amatörradiocertifikat hos televerket.

Vi till och med cyklade med stationerna på ryggen, med vajande antenn och telefonlur i handen.

I den tjusiga paraden i Uppsala efter en slutmanöver, bildade hela signalplutonen en högst imponerande trupp.

Jag minns att det var rätt jobbigt i någon uppförsbacke.

Det var väl inte heller riskfritt, men många av de högre officerarna grät förstås av rörelse, när de såg den mäktiga truppen cykla förbi under skogen av vajande antenner och bistra signalansiktsuttryck inför allvaret i den överväldigande  situationen.

De vackraste minnena under det året var från alla de många ställen, där vår lilla tremannagrupp låg ute i fält på olika ställen i det vackra Svenska landskapet. Underbara lyckokänslor av gemenskap och känsla att finnas i ett meningsfyllt sammanhang, gjorde hela värnpliktstiden till en av de finaste perioderna i livet. En så sorglig sak med utvecklingen  under 1900-talet är det uråldriga jordbrukslandskapets upplösning.

Men roligt hade vi!

Många av kamraterna hade stor humor och en god verbal rörlighet, som alltid fick hos på gott humör. Det ingår i signalisternas skyldigheter att ordna det så bekvämt som möjligt för sig, så att signalarbetet kunde skötas utan störande inflytande.

GIGBAG

Jag ska försöka skaffa en gigbag, som det kallas.

Alltså ett lagom slimmat fodral med bärrem, finns på Windcorp på Styrmansgatan 23, men kostar 600 kronor, undras när man kan få råd med en sådan läcker sak.

Detta är alltså drömmen:

 Jag har haft, och slitit ut många sådana med åren.

Hur kan dom bli utslitna?

Jo, det är så att den långa dragkedjan, som man försluter fodralet med, går sönder med åren. Så är det med blixtlås, kanske de är bättre numera.

Om jag lyckas skaffa mej denna gigbag minskar bärtyngden med uppåt tre kilo.

- Tre kilo! Det är väl ingenting?

 - Nä, men dom är betydligt lättare att bära med remmar och allt, så det har blivit liksom en dröm, kanske ouppnåelig, men ändå.

ISHOCKEY

Sverige dök i går med 3 – 7 mot Ryssland, så beklämmande och tragiskt.

I kväll är det visst match igen i detta genialiska spel – ishockey, men nu är det Sverige – Italien, tror jag. Nu har jag dock slutat att bry mig, jag har viktigare saker att syssla med.

MIDSOMER MURDER

Men framförallt är det Midsomer Murder som alltid är helt betagande. Emellertid har jag vid det här laget sett de flesta avsnitten förut, så efter en kort stund när man inser detta uppe hos kompisen, kopplar man väl över till ishockeyn då, eftersom det inte finns något annat att titta på denna lördagskväll.

Ett tag visades en Barnabys efterträdare i nya avsnitt, som var betydligt bättre än de gamla, mera fart i handlingen och framförallt lite yngre skådespelare och figurer än dessa gamla mossiga skepnader, som gled omkring i de gamla avsnitten. Men välgörande och befriande är avsaknaden av all rasism, dessa program är väl helt ensamma om det.

Slut för idag.

Jag har en vacker stuff från Åkerlandet.

Man ser vacker brunt zinkblände och grön flusspat. Stenen är c:a 6 x 6 x 1 cm och väger 79 gram. Se bilder längst ner!

Fyndigheten upptäcktes så sent som år 1904, man undrar vilken sommargeolog som var verksam i dessa avlägsna trakter vid den tiden.

Tänk så mycket som har hänt sedan dess på denna planet!

I Tegengren kan man läsa ”Förekomsten, som är belägen i västra delen av Åsele socken vid gångstigen mellan Varpsjö by och Åkerlandet samt 12 kmSO om Saxvattnets station vid inlandsbanan...”. Inlandsbanan är väl tyvärr mer eller mindre nerlagd numera, men det lär finnas rester lite här och var.

I dag finns verksamhet i en bygdegårdsförening med åtskillig aktivitet såsom jakt, fiske, mm. http://www.aselebyar.nu/varpsjo/index.php?action=news&katID=0&show=news&newsID=2098

 Det hela undersöktes åter under första världskriget 1914-1918, och belades med utmål 1920. Utmål innebär ägande- och nyttjanderätt till en mineralfyndighet.

Det har dock aldrig förekommit tillräckligt med malm för att vara ekonomiskt brytvärt. Man kommer att begrunda definitionen på malm, nämligen att det måste vara ekonomiskt lönsamt att bryta, transportera och bearbeta. En stor guldklump i de mest avlägsna platser är således i princip ingen malm, förrän man har kommit på något överkomligt sätt att exploatera den.

Vindel-Gransele, mygg och nyponsoppa

Vi bodde i Vindel-gransele den sommaren. Gjorde fantastiska berggrundskarteringar i området däromkring för SGU.

Jag minns särskilt kommentaren om Fäbodliden som ligger några km  åt SV. ”...ja, i Fäbodliden har det då inte varit någon avverkning sedan 1700-talet...” . Det var en referensyta, en urskog.

Som alltid i området är det mycket "vykortsvackert" med bergen och skogsilhuetterna, men att kliva omkring i det kunde vara rätt besvärligt. Jag var dock van och bemästrade jobbet.

Man medförde en enkel matsäck, gjorde kall nyponsoppa med vatten från någon bäck, hade ofta sällskap av den där fantastiskt oskygga fågeln Tallbit (Pinicola enucleator), som av lokalbefolkningen på grund av sin totala oräddhet (den åt bitar ur handen utan vidare) kallades dumsnut och tusentals mygg, mygg och åter mygg.

Man smorde in sig i mängder av djungelolja, och så var det inte mer med det. Någon extrageolog skröt med MYS och påstod sig ha uppnått 75 MYS, vilket nog är en överdrift, men många var det.

MYS betyder Mygg I Slaget, dvs så många man kunde fixa med ett slag på låret med handflatan.

Min största prestation var att flytta granitgränsen en avsevärd bit i geologkartan, och att leda en grupp jordprovstagare till en väntande hemtransport många kilometer bort i urskogen med karta och kompass.

Det var en stor upplevelse att långt in i ett skifferområde finna en uppenbarligen tidigare ej påträffad häll av granit. Området var för övrigt klart hällfattigt, det mesta var täckt av nyare jordlager eller morän, endast vid skärningar intill vattendragen eller på de högsta höjderna kunde man vara säker på att finna berg i dagen i fast klyft.

Orienteringsförmågan sattes på prov när jag en dag fick uppdraget att leda en grupp som befann sig i samma område.

Efteråt fick jag stort beröm för min orienteringsförmåga. Skryt, skryt... på den tiden var man ung och stark...

Efter att ha älgat säkert en timme ändrade jag kursen en kort bit i den täta vegetationen, och kom  till synes helt plötsligt fram ur skogen till den lilla bäck, där bilen väntade på andra sidan. Vi vadade över och fick fara hem för dagen.

Vi använde flygfoton i skala 1:10000 som var tagna i stereo, så man kunde se djupverkan också om man kunde flyta ut med blicken över flera kartdelar.

Det var många slags provtagningar den sommaren. Jordprovtagarna tog jordprover på typ var  hundrade meter, och man hörde dem på långt håll, när dom drog igång sina aktersnurreliknande motorer.

Om man tar bilen från Vindel-Gransele, passerar Rusksele, far ner till Lycksele och sedan sydväst mot Dorotea, kommer man till Varpsjö mellan Dorotea och Åsele.

 
Här de viktigaste orterna i området. Minns kuststäderna norrifrån PSUÖ. Åkerlandet ligger en bit öster om Dorotea, och Vindel-Gransele ligger en bit norr om Lycksele. Vindel-Gransele liksom Rusksele ligger båda vid den ännu orörda Vindelälven. Jag minns ännu när man rodde över den breda, stilla flytande älven, att man såg botten med vaggande sjögräs i strömriktningen nästan hela vägen över.

Åkerlandet

Jag var alltså där en gång, någon från orten visade mig förmodligen vägen, och jag hackade en vacker stuff, som jag sedan tog med till institutionen, sågade upp och polerade på ena sidan.

 
Så här ser den lilla stenen ut på den orörda, opolerade sidan,

 
och så här på den polerade sidan. Det vackert bruna är zinkblände ZnS, och det gröna är flusspat, CaF2  och det vita förstås kvarts. Lite av gångbergarten syns till vänster. Detta är mineralriket när det är som vackrast.

Jam på Blomås

I går var vi alltså och jammade på Blomås, det var jättetrevligt. Min ton klart förbättrad efter många timmars övande. Jag ska fortssätta på den linjen. Sven bjöd på gott bröd, äkta roquefordost, som jag älskar, te och saft.

Vi spelade även "Please don´t talk About Me When I´m Gone" (länk till min webbsida), som jag introducerade efter att nyligen blivit inspirerad av den lilla femtonåriga stjärnan Andrea Motis från Barcelona

   
Henne kommer vi att höra mer av, var så säker. Det mest imponerande är att hon även har hunnit ta till sig en kvalificerad modern be-bopstil också.

Detta hör man kanske inte så mycket av här, men hon utvecklas otroligt snabbt, och har nog ett mycket intressant musikliv framför sig. Ska bli kul att följa henne. 

Hej då, krass & pum