Det började så bra.

Jag kände ekot av lyckokänslan efter vägen.

Men själva lyckokänslan var det inte, bara ekot, jag visste ju vad det var, jag körde på som med död räkning, och gladde mig åt att göra någonting alls.

Jag hade bestämt mig, och det var en god början, jag hade äntligen kommit i väg.

Fast egentligen var det väl programmerat från början, men nåja, jag tog det inte utan en viss glädje.

Klådan fanns där hela tiden. Den kom som små snabba hugg lite här och var, och alltid var det så att jag ryckte till en aning och måste klia.

Jag hade tur med tågen, behövde inte vänta länge.

Det var inte så särskilt långt fram på dagen, ännu klart förmiddag.

Jag måste göra små omvägar, och mindes gladare tider för länge sedan

Detta kliande, denna klåda, den gör mig väldigt irriterad, faktiskt riktigt jobbigt, och det verkar aldrig ta slut.

Jag satt så att jag tydligt kunde se skylten med information om stationerna, och för varje ny station följde jag med munnen högtalarröstens ord. Någon tittade ovänligt på mig, men jag var medveten om det, och tittade bara rakt fram. Bara hålla sig stilla, om det inte vore för krypandet i kroppen och de korta huggen av klådreflexer.

Jag stängde av blicken fastän det var omöjligt. Blundade och väntade på de rätta orden.

Steg av och gick tio meter fram till trapporna där man skulle byta. Jag försökte hålla samma hastighet som de andra, det gick, men var en stor ansträngning. Alla går om mej. Så är det numera, jag mindes knappast hur det var en gång, när jag själv med stora steg låg i täten vid alla förflyttningar.

Nedförsbacke i rullbanan, det var OK, massor av folk nere vid perrongen, jag gick framåt en bra bit för att slippa trängas, tåget kom, och jag hittade en älsklingsplats en bit ifrån.

Samma mönster, men nu i en annan värld.

Dags att stiga av igen och hitta rulltrapporna upp till ingången. Ingången som nu är min utgång. Solen sken och luften var sval, jag tog en bild rätt av, och klev in genom de cirkulerande dörrarna.

Det är väl alltid något praktiskt med dessa dörrar, kanske för ventilationens skull. In i en ny värld, nu mer annorlunda än någonsin jag mindes.

Passerade det ena kaféet efter det andra. Lunchdags, färdigtillverkade smörgåsar. Alla såg tämligen äckliga ut. Handskalade räkor, hå hå ja ja. Dagens lunch på ett stort plakat, med många alternativ. Längst ner stod priset. Dagens lunch för nittiofem kronor. Jag häpnade. Gick tätt utefter disken och granskade utbudet. Någon sade något, vilket jag ignorerade.

Är jag en ond människa? Har jag hamnat helt fel i min ondska?

Nej, nu gällde det biblioteket. Jag fann det runt hörnet i ändan på nästa tvärgata. Kan man kalla det gator, när det ju är inomhus?

Jag irriterades av klådan och kände tröttheten komma. Vad har jag gett mig in i? Gick små omvägar och vandrade runt. Tittade på en disk med tårtor och bakelser, undrade vad de skulle kosta.

In genom biblioteksdörrarna, stod länge i kö framför informationsdisken. Tills slut var det min tur och jag fick veta att jag skulle en trappa upp. Det gällde att bara blunda, och hålla ögonen halvslutna så att man nätt och jämnt kunde hålla reda var man var.

Nästa informationsdisk, tog ett könummer, jag fick nummer sju och skärmen visade två, alltså en kö på fem någonstans.. Någon kom och frågade, tryckte fram sittrorna på skärmen, så det blev min tur på ett ögonblick.

Jag redogjorde för ärendet, man granskade bildskärmen, nej det fanns inte, Skulle jag nu ha gjort detta stora arbete förgäves? Denna resa som för mig innebar detta stora arbete fyllt av krypande klåda och irritation.

På hyllorna fanns ingenting av det jag sökte, så jag fick gå fram till disken igen. Ny fråga, Joho det fanns i magasinet, och man gick iväg, tog en hiss ner i katakomberna, och jag runt för att vänta. Satte mig på en stol framför disken.

Något hände som jag inte kan berätta. Inte nu, bara att konstatera det omöjliga. Efter några minuter kom boken jag begärt, och jag stoppade ner den i ryggsäcken. Rulltrapporna ner, gjorde lånet vid automaten med sina ikoner, det fungerade utan problem.

Bara att hålla tyst, bara att tiga, är jag ond?

Åkte rulltrappor upp igen och hamnade i butiken, hittade det jag skulle, och kände att jag nu var ett steg närmare målet. Vid kassan vågade jag fråga damen om hon kunde lägga på hundra kronor extra, så att jag skulle kunna få lite kontanter. Efter en stunds tänkande och frågande fick jag veta att det skulle gå bra.

Nerför rulltrapporna egen, någon sysslade med att tvätta av ledstängerna.

Hamnade i fel utgång och fick gå en avsevärd bit. En reslig söt svensk flicka höll fram en liten ask med piller, och undrade om jag ville smaka? Vad är det? Omega tre. Jag skrattade till. Vad ska man med det till? Hon började på någon ramsa, när jag vände mig och drog vidare mot den rätta ingången.

Biljettens stämpel granskades mycket noga, men till slut fick jag passera. Det var fem minuter före tiden.

Rulltrappor ner. Vänta på tåg.

Tänkte på att det var drygt tio år sedan sist. Det var så annorlunda då.

Denna klåda gör mig vansinnig. Det hjälper inte hur jag gnider och skrapar eller byter till ständigt nya kläder. Tydligt är att klådan kommer inifrån och det finns inget som hjälper. Igen medicin, inget smärtstillande, man kan ju trots allt inte kalla det en smärta, men liknelsen är väl inte helt orimlig.

Nu ville jag bara hem,  hela proceduren baklänges, jag flyr.

Jag blir ledsen av det omöjliga. Hur ska det sluta?

Tänkte på början av Elisabeths sång från tjugofemårsjubiléet:

Harn´t man nå brännvin e´re´ sörglit´, då e re sörgligt, ja då vill en bare dö.

Harn´t man nå brännvin e´re´sörglit´, då vill en lägg se ner å tvärdö.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...