Jag bestämde mej.

Jag måste ta tag i det.

Suset inne i mina öron tilltar. Inte märker man någon skillnad från dag till dag, kanske snarare beroende på trötthet och migrän.

Det är trist, och hur väl man än vill, blir det allt svårare att komma undan.

Jag byter lakan idag, och ser fram emot rena sängkläder i natt. Ska det nu klia mer eller mindra?

Undrar om detta kliande kan ha med tvättmedel eller sköljmedel att göra?

Jag känner mig snäll o trevlig, ibland väcker det respons, ibland inte. Nästan vare dygn måste jag äta en Novalucol, det är helt oberoende av vad jag äter i övrigt. Så jag måste ha hemma, och idag gick den sista, så det blev apoteket. Varför har man bestämt priset till 40:50, den lilla extra femtioöringen irriterar?

Där fanns den söta i kassan. Jag tror inte nästan någon annan människa skulle tycka hon var varken söt, snygg eller sexig. Utom jag. Jag la märke till henne redan första dan hon jobbade får många månader sedan. Det är något med leendet. Hon målar sig helt lätt i fransarna, tror jag.

Jag sa något trevligt och hon log. Faktiskt riktigt uppriktigt.

Nu skulle jag ner till Clas i Sjön och köpa lurarna. Jag bara måste, jag hör ingenting av musiken annars, det är att klamra sig fast vid det sista. Jag minns en recension, som beskrev det otillåtna bakgrundsbruset i just dessa lurar, kom till besinning och insåg, att det bruset kan jag ändå adrig höra.

Jag vågade mej fram till killen hos Clas och frågade, han svarade intresserad, och verkade kunnig. Inte vet jag om det är sant eller inte, ”dom har bättre magneter”, jaha. Kanske ska man rubricera honom som duktig försäljare, dessa människor vars levnad går ut på att bedöva säljförödmjukelsen, och uttrycka sig så vederhäftigt och insiktsfullt som möjligt.

Men jag kände mig övertygad och därmed glad.

På vägen över plattan tog jag en bild av de två sista återstående husen från det demolerade och rivna, vackra Stockholm. Jag skämdes för dessa som demolerat.

Alla nya vet ingenting. Dom har inte sett något annat. Svart som vitt, eller något mitt emellan.

Hela livsmekanismen går ut på att lura andra individer, när man matar dom som små. De kan lära sig älska vad som helst, hur fel det än är. Vad är rätt, vad är fel?

Och vad heter HON? Den vackra, attraktiva skådespelaren som jag såg en gång i någon film på kompisens televisionsapparat. Det är inte den Helena, som de flesta tror. Den här har gullig spetsig näsa och onödigt vackra ben. Hon är inte med särskilt ofta, men när man ser henne lägger man märke till henne.

Nu står lurbatterierna förhoppningsvis på laddning. Dom ska laddas i evigheter, och jag har ännu inte hört det minsta ljud i dem.

Jag hoppas, hoppas.

Grubblar nedstämd över mitt fruktansvärt beklämmande tilltag med någons dagbok. Det kommer jag aldrig över. Inför mig själv kan jag bara stanna vid den totala avsaknaden av culpa eller ond avsikt. Det var endast en stilla, avundsjukt sorgsen nyfikenhet. Jag skäms, jag skäms, jag skäms. För evigt skäms.

Röran i mitt hem blir värre och värre. Jag ser det, jag är medveten om det, men orkar inte göra någonting. Det finns en handlingsplan, men jag kommer inte i gång. Jag skriver, utan att ha något att skriva om, jag spelar utan att ha någon att spela med. Kommer långsamt, långsamt upp i höjden på trumpeten. Där ska lurarna vara till en viss hjälp, jag avser verkligen ännu att lägga ut fina saker på Soundcloud, ja, j, det kommer, det kommer. Men det är så mycket trams emellan. Alla dessa små och stora kugghjul som griper in och hindrar varandra, man måste peta just på de helt räta ställena, ingen annanstans.

Det gör mig ledsen och sorgsen.

Jag kan glädja mig åt att inte ha någon migrän idag. Ett litet halleluja för det.

Tänker på de lyckligaste stunderna, som redan så länge sedan är flydda. Engångstillfällen som bröllopet uppe i Ragunda

Det känns som en evighet, och jag får vara tacksam över att det finns en viss dokumentation.

Här på vägen upp. Alla glada och förväntansfulla. Vi stannade i någon stad och åt lunch, det var en fin känsla av pirr och glädje.

Det var då, märkligt nog, som jag började spela ukulele, efter några år blev jag hyfsat bra, men nu har fingrarna krökt ihop sig för mycket. Det gör ont. Jag får nöja mig med trumpeten, kanske drömma mig bort i minnena från alla många hundra underbart trevliga spelningar.

Det finns en suddig bild från när jag spelar på Swejs, denna företeelse som väl numera är obefintlig. Jag har för mig att den i tiden inte ligger särskilt långt från bröllopet i Vildhussens land:

Jag minns inte vad vi spelade, men har för mig att jag konstaterade för trombonisten att det här låter som ”Washington And Lee Swing”, som var en av de allra första låtarna jag lärde mig i tradjazzens värld.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...