Kommer du ihåg Petronella ifrån Plaskeby, som hade så bråttom att fälla upp sitt paraply?

Nej, inte riktigt, men jag känner till henne, har hört talas om henne, kanske när barnen var små. Det var väl någon av dom där populära barnboksförfattarna, Bornemark eller så.

Nä, det var inte Gullan Bornemark, det var Lennart Hellsing, som skrivit så fantastiskt mycket, utan att mången egentligen riktigt vet vem han är.

Det kommer mig att tänka på en sällsynt engångsföreteelse en gång för länge sedan, som liksom blivit mönsterbildande i mitt liv, och som jag kommer att tänka på varje gång jag skalar någon rotfrukt i diskhon. Också ett minne fyllt av lite vemod och tidens flykt.

Jag hade skalat några rejäla morötter, och skulle plocka upp skalen ur vasken, tog ett rejält grabbtag i hon, och vände mig om till sopkassen som hängde där på väggen. Vände åter till vasken för att ta resten, och finner den till min stora överraskning tom. Inte en skalbit syntes i diskhon, inte en endaste liten röd morotskalbit. Jag hade alltså utan att riktigt inse det, lyckats få med hela innehållet i vasken med en enda hand på en gång.

Det har aldrig hänt senare igen, men varje gång jag tar upp skalen gör jag väl ett litet försök.

Ute regnar det så smått, så jag funderar att sätta på mej mina finska stövlar och ge mig ut med regnrock, som jag älskar.

Det är mitt emellanperioden nu, och folk ojar sig hysteriskt över att det är så kallt och läbbigt, men inte är det väl så farligt med den saken. Tolv grqder varmt är väl ingenting.

Man kan dessutom konstatera att löven inte har fallit från träden ännu, och dom är grönare och friskare än man minns på länge. Det är skönt, vackert och härligt. Jo, jag drar nog ut, fast det enda jag väl behöver köpa är min dagliga mjölk.

Så trist att mitt underbara bageri Dalpojken inte längre finns kvar där  uppe på Rörstrandsgatan, för då skulle jag ha kollat efter princessbakelser, också en sak man troligen kunde baka själv med någon möda, men jag vet inte hur man gör.

Spillerill, ansvaret vilar på dig.

Princessbakelser och chokladbiskvier är i samma klass.

Hur är det med tyckande och tillåtelser i våra dagar? ”Si libet, licet”, lyder ett av de mest glädjelovande latinska ordsentenserna man lärde sig i gymnasiet, redan första terminen, tror jag.

Si libet, licet – om det lyster är det tillåtet. Hm, kan man väl säga, inte är det väl så enkelt, men trevligt är det allt, bara man tycker om det får man göra det, bara det är gott får man äta det, hurra!

Filinken kan ju tycka vad han vill, där han sitter med sina vänner långt borta på en främmande planet med sin gula dubbeltoppmössa, sina gula vantar och sina gula gymnastikskor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Värk i magen. Barnmatsburk med smör o ett glas mjölk. Var tvungen att diska först, det var inte särkilt mycket, men måste göras ordentligt, jag fick till och med tillgripa tvålull. Barnmaten var pasta bolognese. Pasta, ett egendomligt ord som s...

Jag måste tacka för alla positiva kommentarer till mina inlägg i denna sporadiskt uppdaterade blogg! Tyvärr förekommer även kommentarer där meddelaren tycks vara ur balans, kanske påverkad av för mycket jästa och destillerade drycker. Jag vet att j...

Minns ej nåt riktigt liknande. Konstant snuva, hostar, nyser. Bafucin. Det är elfte dagen nu.   Jag litar på att det går över av sig själv.   För en vecka sedan hade jag såna smärtor av att svälja, att jag åkte in akut klockan fyra på mor...

Så det kan bli. Stackars mänskligheten, ensam på sin planet här i universum, fanastiskt fixerad vid sin egen fortplantnings mekanismer.   Jag har nu äntligen gått igenom hela disken, När den har torkat ska jag kolla antalet objekt med tallrikar, ...

- Vilken lycka! Men tro inte USA går att rädda, USA är sedan länge förlorat.   - Myrorna ska upphöra i Stockholm, det är en verkligt sorglig nyhet. Birkastan som en gång för länge sedan var en trivsam och tilltalande stadsdel, tar ännu ett steg m...