Sitter här och arbetar framför datorn som står på bordet framför fönstret mot gården.

Några meter snett upp till höger utanför fönstret ser och hör jag dörren till den minimala gårdsbalkongen öppnas, och en person kasta ut en hink med vätska ner på gården med ett ljudligt plask.

Han såg mig inte genom fönstret, men jag gick fram och öppnade det, och kände den svala höstluften strömma in.

Jag tittade ner på gårdens rektangulära stenplattor, som nu är alldeles blöta av det som nyss slängdes ner.

Jag hörde ett ljudligt porslinsklirrande, och ser grannen ställa ner en blomkruka med någon bladväxt på den lilla balkongen.

I samma ögonblick verkade det som om han såg mig, han stängde kvickt dörren efter sig och försvann.

Jag kände väl igen honom, han är en av två farbröder Sundin-Lindquist som bor i den stora sjurumslägenheten på grannhuset Norrbackagatan på nedre botten.

Här är balkongfönstret ut mot gården, som från grannen ligger en halvtrappa upp.

Lustigt nog var det han som i många år alltid envisades med att knacka i väggen, när jag satt och spelade trumpet med sordin framför skrivbordet i vardagsrummet.

Jag har ofta undrat vad han ville uppnå med sina knackningar, som han gjorde i det som är hans kök omedelbart på andra sidan väggen.

Menar en person som knackar i väggen, att de svaga ljud han hör på andra sidan ska upphöra, eller vad?

Det var faktiskt flera år sedan jag hörde någon knackning senast, fastän jag övat ganska avsevärt mycket sedan i början av mars månad i år (2012).

Farbror Sundin-Lindquist har sedan några timmar varit försvunnen och blomkrukan står kvar på balkongen.

För mej är det bara en kul grej, det ska mycket till för att jag skulle ondgöra mig över att någon skickar ut saker genom fönstret, men jag vet att mången skulle kunna bli något alldeles förfärligt upprörda, ja, man kunde gott tänka sig en hel roman där en sådan händelse kunde utgöra centralpunkten. Bra idé faktiskt…