Veckopeng.

I dag kommer pappa med min veckopeng!

Jag hade 4:50 i veckan. Vilken lycka det var. Fyra kronor och femtio öre!

Det var sällan man kunde spara något, när veckan var slut, var pengarna slut.

Jag har några kassaböcker kvar från för länge sedan, när man trodde sig kunna spara kanske tio öre i veckan, och drömde, drömde om att kunna köpa den där balsamodellen som kostade sex och femtio.

Att bygga modeller var drömmen. Wenzels kataloger var lyckans bibel. Enkla teckningar av flashiga modeller och ett litet pris nere i ena hörnet: 4:50. Så bläddrade man sida upp och sida ner, och drömde möjligheterna att en dag ha råd.

Men en gång av många blev jag sjuk, låg i svettandes feber och smärtor i halsen, blanka feberögon och värk i hela kroppen, knappt vid medvetande.

Då blev veckopengen liggande, kanske inte hos mej, men som innestående medel hos min älskade pappa.

Kom efter i skolan, att ligga hemma och läsa läxor var inte att tänka på, jag hade överhuvudtaget inte ens börjat fundera på den grundläggande nyttan av att läsa och förstå.

Nu ägde jag plötsligt nio kronor, när jag matt kunde klä mig och börja fila på min senaste modell av en J22:a. Lukten, doften av balsalimmet, aceton och cellofan, Varje gång jag byggde en modell, skulle den  bli den finaste nånsin. Inte flög man, bara ställde dem så snyggt i en  hylla, någon gång fiktiva flygfärder, promenader runt lägenheten, ensam hemma i drömmar och egna motorljud.

Alltid en pirrande lyckokänsla över nästa promenad ner till Wenzels på Apelbergsgatan och våga sig in. Det var vintertid, mörkertid, slasktid eller kyla. Barndomstid. Bigglesböcker och hemliga , döds- dödshemliga drömmar om flickor att krama, att smeka, nosa på. Att pussa.

Så ikväll ett helt liv senare. Uppe hos kompisen och hängde framför ett TV-program om pensioner och aktier. Så beklämmande. Staten har gått ifrån sitt ansvar. Staten, min staten, min trygghet. Tryggheten som jag gjorde min lyckliga värnplikt för. Och några givande repmånader dessutom. Tunga marscher med tjugo kilo radio på ryggen, men också spralliga signaltjänstplatser med extra proviant, trevliga kompisar, inkommande telegram och förbindelsen provas, klart slut.

Naturligtvis ett mode, ett tungt mode, ett sjukt behov av att inte vara lycklig, men tjäna pengar, pengar, pengar.

Men i det stora hela var det ett ovanligt lyckligt liv, med så många skiftningar. Så många fundamentala förändringar, nu senast IT-världen med en nästan total upplösning av allting gott, nyttigt och vettigt. En motbjudande risig dansk käring som fått kortslutning och lagar all tänkbar mat från hela värden ,bara inte från Danmark.

Kompisar bryter lårben för att de ätit för mycket grönsaker, bananer men ingen mjölk.

Så i förrgår, i onsdags, satt jag med en bit blodpudding, mjukost, sportbröd, men ve och fasa, ingen lingonsylt!

Hittade endast fyra enkronor i växelburken på hallbordet. Hur mycket på bankkontot? Ja, tillräckligt för en burk billig lingonsylt, tror jag. Jag behöver ju inte så mycket, får pengar om några dar igen.

Fådda ytterkläder på, trasiga skorna och vantarna, ut i det skyddande mörkret, ner till ICA. Där fanns en burk. Betala med Visakortet, det funkade, Bingo.

Kollade på bankkontot, drygt nio kronor kvar!

Men vad i all världen beror nu detta på? Tveklöst alla onödiga, tvungna extrakostnader som långsamt men säkert fördyrar existensen, mer och mer för varje år.

Dator med allt som hör till den, Visakort, Energi, gas, mobiltelefon, dyra halogenlampor,  Inga jätteposter, men sammantaget för mycket extra varje månad. Tvungna inköp av för stora mängder livsmedel, som jag inte kan ta hand om. Det lilla frysfacket proppfullt.

Långsamt men säkert utan någon som helst möjlighet att kontrollera eller påverka. Sedan länge slut med nikotin, slut med vin och öl. Slut med nya kläder, slut med resor, slut med alla nöjen, slut med föreningsavgifter, slut med godis..

Först och främst är det utlänningarna, nära två miljoner de senare tjugo åren.
 

Alla får fri mat och logi. Det är väl dock synd om dem när de ska åka hem en dag.

Så är det marknaden med privatiseringar. Läkemedelskostnaderna.

Läkarvård ändå inte på långa vägar upp till sin rätta kostnad, men på bara några år fördubblad.

Sedan är det mina stulna ATP-poäng.

Jag tillhör den minimala grupp som var höginkomsttagare under de bästa åren, innan utlokaliseringar och institutionsomflyttningar ryckte marken undan fötterna på mig. Alla skulle få det bättre löd kommentarerna.

Börja om från början. Ruta ett...