Nej, jag tvivlar alltmer.

Var nere på ICA, laxbit, (alltför nära bäst-före), en citron och mjölk. 53:-.

Lilla indian ovanligt vacker, undras hur hon klarar sig i livet.

Jag måste ha Internet. Den dagen jag lägger av med det, är jag såld, känns det som. För jävligt.

Ändå är det onödigt. Ett stort dataspel med vilket folk dör stående på sina fötter i yttrandefrihetens namn.

Men det kostar mig drygt 275:- i månaden, vilket jag inte har råd med. Det är lägsta hastigheten, redan alldeles för mycket, eftersom det är helt andra saker som gör att det möjligen tar tid, nämligen väntan på andra, väntan i trängsel, väntan på servrar, som naturligtvis borde fått heta betjänter, eftersom det är precis så det heter på engelska.

Tillkommer dessutom hushållsgasen, som nu blivit dubbelt så dyr, flera tusen om året. Förr fanns poletter, man köpte det man behövde, inte mer.

Men ur matberedningsynpunkt är gasen en välsignelse, enkelt förstå varför professionella restaurangkök har det.

Den sista reminiscensen från den öppna lågan i samband med kokning och stekning.

Allt har blivit dyrare, det bara är så, men pensionen ökar inte ett smack.

Skalade potatis, kokade laxen i vatten, vitpeppar, salt och citron.

Gjorde hollandaise på ett ägg, vit vinäger, krossad vitpeppar och Bregott.

En portion, det  blev alldeles utmärkt läckert, men alldeles för mycket lax och för lite sås på en gula.

Ok, men mat för fyra personer och för lite hollandaisesås. Bara tanken på syntetisk hollandaise får mig att rysa.

En av de mest blommande myterna är varför såsen skär sig. Olika temperaturer, för varmt, för lite omrörning, för mycket surt.

Sanningen är dock ganska enkel, och sådan att man måste tänka sig noga för när man gör såsen. Det handlar om lecitinkoagulering. Lecitinet i gulan kan binda fett i två ändar, vilken väg som väljs beror på vad som ligger i överskott när man börjar.

En typformel för lecitin.

Om smöret hamnar i överskott skär sig processen garanterat. Äggulan måste vara i stort överskott, när processen börjar. Det är därför man droppar i det smälta smöret så långsamt man kan. När det hela har börjat "ta sig", kan man ösa på, bara man ser till att röra om hela tiden så att såsen rörs ihop.

Jag klarar inte balansen, jag är fumlig och måste springa som två köksor, förutom att jag själv måste servera, äta, duka och diska.

Jag vet inte riktigt hur länge jag ska orka. Det är helt enkelt väldigt sorgligt.

Vart har vi människor tagit vägen, när vi upprörs av att man slår ihjäl en sjuk tvättbjörn?

Att slå ihjäl med klubba är förmodligen det effektivaste och mest djurvänliga sättet som finns, bara man ser till att träffa rätt och att slå tillräckligt hårt rakt i huvudet. Ett enda slag bedövar på nolltid, så är saken klar.

Är inte bara konceptet med en profitgapande Djurpark så fel som det någonsin kan bli? Låt  djuren vara ifred, bråka inte med dem, förfölj dem inte, stäng dem inte inne, tjafsa inte med dem. Låt dem leva, låt dem vara, om det inte är sådana du vill äta förstås.

En arab bölar inför rätten när han ångrar sig så, och aldrig skulle ha rånat om han känt till övervakningskamerorna. Ändå får den jäveln sannolikt gratis mat, logi och fickpengar.

Jag har sett en utlänning, som glömde minneslappen,  kvittera ut 22.000:-, en månadsutbetalning på en bankomat, om det är något jag har anledning att ångra är det att jag inte sparade detta kvitto. Men jag blev nästan chockad, och det stod folk i kö.

Jag förstår precis, hade han känt till kamerorna tror han sig gå fri från oron över anklagelser att till råga på allt knuffat ner offret.

Men han klarar inte att tänka vidare på, att kamerorna visserligen inte sett honom knuffa, men däremot helt omdömeslöst betraktat rån och smitande.

Han har smitit hemifrån (kalla dem inte invandrare, kalla dem smitare!), troligen i hopp om att Sverige är ett bra land att leva i. Gränserna är osynliga, försvaret nerlagt, bidragsfusk som aldrg kommer att uppdagas. Kameror saknar omdöme. Om dessutom ingen ens orkar titta på dem kan vad som helst hända.

Det finns många tiotusentals arbetslösa, vad lever dom på? Förr dog man om man saknade inkomst, eftersom man dör när man inte kan skaffa mat. Man svälter ihjäl, det är helt normalt.

Jag väntar på nästa dröm.

Gode Gud, är du riktigt klok egentligen?

Va?

Mera städning.

Det gäller att sköta sig. Att klara sig.

Jag äger nu i dag tisdag 223 kronor på bankkontot plus 18 kronor i kontanter (tiokrona, femkrona och enkronor), det ska räcka till fredag, det är OK, men det är svårt att handla under hundra kronor per dag, konstigt nog. De är alltid någon basvara som har tagit slut.

Två liter mjölk per dygn går ju åt, och jag äger ett ägg som kan bli till pannkaka liksom igår.

Lite kaffepulver finns kvar och vardagsrumfönstren är tvättade, så nu ligger köksväggarna, ugnen och hålrummet nära till hands. Det finns flera tidigare webbsidor om hålrummet, det är verkligen ett återkommande problem.

Det är helt enkelt en förutsättning att hitta saker, för att kunna glida vidare i denna underbara tillvaro. Att hitta saker förutsätter samband, och samband kan bara ske med organisation, hur ångestframkallande den än är. Det är imponerande, men samtidigt rörande, med gamla tiders rader av växeltelefonflickor och deras korrekta röster, av vilka min mamma var en.

Jag skriver så mycket fel på tangenterna, måste titta på dem mest hela tiden. Båda lillfingrarna har krummat ihop sig i nittio graders vinkel, och nu verkar höger ringfinger komma också,dupitrens kontraktur, ärrbildning i fingrarnas senskidor.

Opererad sju gånger. Hemska operationer med de mest outhärdliga smärtor man inte trodde fanns. Senaste gången blev jag sövd, men sedan… När bedövningarna släpper växer värken långsamt men säkert, och man får räkna med åtminstone en vecka i de mest helvetiska plågor. Plågor i händerna. Det har hänt att jag måste stoppa i mej hur mycket smärtstillande Alvedon, distalgesic eller ibumetin som helst i ren förtvivlan. Så att man nästan upplever sig försvinna från hela skiten.

På den tiden jag opererades med lokalbedövning, lärde jag mig att det inträder ett fruktansvärt oförutsett moment av plågor när cirkulationen i de helt avsnörda armarna åter släpps på. Det är helt groteskt, smärtor man inte trodde fanns.

Nu ska man kunna injicera något som löser ärrbildningarna, men man fasar för tanken, det gör säkert mycket ont.

En utvecklad framtid, om den finns, kommer förundrat att visa upp dessa pionjärplågor, men hur man än gör så kommer ju döden ändå, och man blir lika ledsen varenda gång, när man tvingas se den på nära håll.

Trist med högra ringfingret, för det är mittenventilen på trumpeten, och jag försöker faktiskt hålla ambisen fortfarande. Jag visar inga bilder här, för det är faktiskt enormt motbjudande.

Det är mina plågor, och till dessa kommer en kronisk migrän som jag haft sedan jag var åtta år och låg på barnsjukhus i fjorton dagar för att dom skulle försöka hitta orsakerna till värken. Med kronisk avses här att anfallen obevekligen kommer en till fyra gånger i veckan.

Långt senare kom man på att det verkligen var migrän.

Många andra, inte minst bland mina närmaste medmänniskor har ju också sina plågor, och det är klart att man så gärna vill hysa medlidande med dem. Man frågar hur de har det, men kan knappast göra någonting. Dessutom vill många inte skylta med sitt elände. Man vill ju självklart vara frisk, stark och attraktiv. Sjuka individer är inte attraktiva, man vill hålla defekter så mycket som möjligt på avstånd.

Det är kanske mest tragiskt med så gravt handikappade att fortplantningsförmågan är störd. Deras vilsenhet måste ju vara fruktansvärd, den leder också till självmord, men varför ska de tjata om sin olycka?

Det har kommit på modet med TV-program som visar andras elände, kanske för att man ska tvingas tycka synd om dem. Handikappade, rullstolsbundna, trafikskadade, förståndshandikappade dårar. Det verkar som om reportrarna vill frossa i motbjudande närbilder på injektionssprutor. Det är sjukt och äckligt. De som  har läkar- respektive sköterskeutbildning har väl vant sig, men låt för sjutton vi andra vara ifred.

Man kan stänga av TV säger några. Vad är det då för mening med TV? Att ha den avstängd?

Själv äger jag ingen TV, skulle aldrig ha råd med licensen, jag går upp till kompisen en trappa upp, som har TV. Kanske i första hand för att slippa reklam, men numera är även de så kallade reklamfria kanalerna så nerlusade med reklam, att man undrar hur det är fatt.

Reklam för egna program! Ofta visas ovanligt sensationella, inbjudande eller spännande sekvenser, som gör att man stannar upp en stund, bara för att några ögonblick senare läsa på TV-skärmen att det gäller ett program som kommer an annan dag, en annan tid. Det är faktiskt bedrägeri.

Överhuvudtaget är rörlig bildreklam en omöjlighet, man har ju inga alternativ, utan måste stänga av eller koppla till annan kanal om man har någon.

Det mest tragiska är att det finns folk som kan tycka att reklam kan vara kul. De inser inte vad de gör, som Jesse sa.

Att säljare måste marknadsföra sig är klart. Men när man tänker på de otroliga summor pengar som slösas på investeringar av nya företag, blir man alldeles förtvivlad.

Nu vågar jag inte mera. Livet är underbart liksom hela jordens historia, fastän så smockfylld med lidande av de grymmaste slag.

En märklig sak i denna sjuka tid är det som kallas barnfonden. Varifrån kommer dessa oerhörda massor av pengar? Vilka sjuka krafter är det som ligger bakom dessa manifestaioner? Hur kan någon finna sympati i motbjudande svarta, krullhåriga löss, som förmodligen inte ens är sjuka, som lever i en annan totalt främmande världsdel, och som är en i allra högsta grad bidragande orsak till jordens största nuvarande problem: vi är 6,5 MILJARDER människor för många. Dessa 6,5 Miljarder måste ju bort, för att vi ska kunna återvända till normalpopulationen, vilket enligt alla naturens lagar kommer att ske inom några hundra år. Vi vet ju detta, varför blundar vi? Sedan måste man undra vad det har tagit åt dagens uppfattningar, som tydligen anser barn vara en annan slags varelser. Andras barn är ju faktiskt från början i princip outbildade nollor, ägg, kvalster, äckliga larver.

Man undrar om människor skulle finna sympati för lidande på andra planeter också, om sådant kunde påvisas?

Dessa lyckokänslor, varifrån kommer de?

Man måste akta sig, man måste klara sig, sköta sig!

För min del är det jordens, världens och livets skönhet som skänker kraften. Frihet från vidskepelse, upplyft av vackra minnen i storm och sol i Stockholms, med allt annat ojämförbara, skärgård och vetskapen och kunskapen om hela livets historia på jorden.

Odi profanum vulgus et arceo, var det inte så? Arceo!