Nej, nej, nej.

Jag städar INTE!

Det ser bara ut så.

Jag vankar omkring, men passar på att plocka upp något föremål om jag kommer nära.

Jag flyttar föremålet till ett bättre ställe.

Med bättre ställe avses ett ställe som i bästa fall skulle kunna betraktas som dess rätta ställe.

Vad är rätt, vad är fel?

Den eviga frågan.

Dom här kopparna, jag använder dem ju aldrig. Men det är ju Lisas koppar, nej dom har jag inte hjärta att slänga.

Nej, städar gör jag inte.

Städar gör jag INTE.

Den här bunten med papper, där finns det ju ingenting jag behöver. Behöver? Vad menas med ”behöver”. Allting i den här upplevelsedugliga tillvaron behövs eller behövs INTE. Det är en oöverkomlig truism, den gäller allt och alla, alltid, överallt, i alla tider.

Senare kunde vi glädjas åt alla bortglömda samlingar med ädlare föremål. Aldrig upphörde jag att skicka en rörd tanke till det säkert ganska dramatiska tillfället när nergrävningen inträffade.

Det var ivrigt, det var oro, skräck, kanske bråttom. Där, där, bakom den gamla högen med de stora lönnarna, där är det ingen som letar i första taget, har du spaden, hjälp till här, du vet inte att jag slår ihjäl dej, när det hela är klart, först då känner jag tryggheten. Hör du dem komma, ja det verkar så, jag hör i alla fall mera rop och skrik än vanligt.

Jag minns två ledstjärnor. Amria och Osveja. Amria slängde aldrig någonting, därför att alla buntar som med åren alltmer började ta över utrymmena i hennes hem, skulle gås igenom. Det var den stora övergripande meningen. De skulle gås igenom. Att gå igenom en bunt avsåg dess genombläddrande och detaljanalyserande, samt fördelande i de nya buntar som började växa upp på bordet runtomkring huvudbunten.

Huruvida detta verkligen blev av, eller i vidare mening byggde upp någon mening, var inte riktigt säkert definierat. Så det samlade resultatet blev vanligen att av en osorterad bunt bildades snart flera osorterade buntar, vilket ju onekligen medförde vissa problem.

Men ledstjärnan förblev själva den djupare liggande tanken, den stora idén. Inte slänga, nej, gå igenom. Det var Amrias fasta uppfattning, den som styrde hennes kurser genom livet.

Jag kände en stor trygghet vid den tanken, och jag stödjer mej på den nu, när jag inte städar i mitt röriga hem, utan endast flyttar ett och annat till något, som jag själv dock bedömer borde vara ett lämpligare ställe.

Den andra ledstjärnan var Osveja. Namnet Osveja kunde också nyttjas som verb. För henne var det enkelt. Hon slängde nästan allt. Hennes hem var rent och ordnat, knappast något ens i bokhyllorna, nätt och jämt plats för bridgebordet mitt på vardagsrumsgolvet när det var så dags.

Det hände att hon till och med slängde gamla kvitton, vilket naturligtvis resulterade i att värdefulla bevis för reklamationer och garantioperationer för evigt gick förlorade. Och locken. Osveja slängde begagnade förpackningar och deras lock, med resultat att  det som skulle ha lock stod och surnade, och om något ändå var tvunget att mellanlagras någon tid, gick det inte, så det var lika bra att slänga, eftersom man naturligtvis aldrig någonsin gick och köpte något så onödigt som en extra burk med lock. Slängmekanismen gödde sig själv, och i praktiken blev det ändå så att utgifterna steg en aning eftersom det redan slängda (eller sålda) är det evigt förlorade.

Jag tar disken. Det betyder att den första operationen tvingar den redan torkade i diskstället att placeras in på alla sina rätta ställen. Det är en början, men kom inte  och påstå att det innebär att jag har börjat städa, för det har jag INTE.

Jag ser det tomma diskstället och passar på att rengöra det också.

I badrummet fanns också en löjligt massa bråte runt den alltför smala, tvålkoppslösa, moderna handfatskanten. Något kunde Osvejas, annat kunde fösas in i den öppna necessären som för tillfället stod på tvättkorgen som jag köpte i Solna centrum den sjuttonde mars år 2002, ack vemodiga tankar, alltid denna nostalgi, denna längtan, denna söta känsla av liv och värme.

Tar man en helt liten droppe diskmedel, och gluttar runt porslinet och de kromade krandetaljerna, och låter det helt stilla sköljas ner enligt gravitationens lagar, blir resultatet ett häpnadsväckande intryck av renhet och prydlighet.

Gjorde jag det? Säger jag inte, det är inget som du har med att göra.

Original Kellogg’s Corn Flakes med mycket strösocker och grädde, det är grejer det.

Aurea mediocritas.