TV3-fråga angående TV-program.

Jag minns så många trevliga, dramatiska, fåniga, irriterande, engagerande TV-program i TV 3, och i samband med nyligen timade händelser fick jag anledning att söka mig till bolaget TV3 för att ställa en enkel fråga om ett TV-program

Jag minns att jag såg det i TV3, att det gick i mitten på 1990-talet, och att det hette Man O Man. I och för sig ganska förnedrandemed med en stor skrikande och stojande kvinnlig publik som genom stundens omrösning skulle knuffa förlorande grabbar i en bassäng med vatten.

Nu råkade jag känna en person som var med, och som dessutom vann en omgång, vilket ju var ganska anmärkningsvärt, och jag fick anledningar att försöka ta reda på när detta skedde.

 Alltså Googlar jag mig fram på nätet i vanlig, trist ordning, och kommer så småningom fram till en e-postadress som tydligen skulle duga. Utan att ha några större förväntningar om ett snabbt svar ställde jag  en vänlig fråga om när personen ifråga vann.Jag uppgav personens namn för att garantera att inga missförstånd skulle ske.

Jodå, efter några dagar kom ett svar, med ett oerhört magert innehåll. Det var så häpnadsväckande intetsägande, att jag återger det här i sin helhet:

Hej!

Det stämmer att det gick på 90-talet och det var svensken som vann.

Med vänliga hälsningar,

• CHARLOTTE FREDRIKSSON TITTAROMBUD

Jaha.

Min förfrågan om programmet Man O Man, som gick i mitten på 1990-talet stämde alltså. Naturligtvis, och jag är inte en mikrometer klokare för det.

Så hur gör man då?

Skriver till TV3 och frågar?

Vad tycker du?

Man sitter här på natten med en dov känsla av obehag, efter att ha hört om att Sverige fuskat sig till en poäng i något fotbollsspel.

Man kommer inte undan det, det är till en början inledningen till ett skräckscenario, utan hopp eller sans.

Partiledaren för Sveriges tredje största och enda dedikerat svenska parti, utestängs från den svenskaste av jubelfester på högst tveksamma grunder.

Kommunister och flummare däremot får tillträde, dömda av en enig valkommission. Var finns ärlighet, uppriktighet och mod?

Jag är vit svensk, och det kan jag inte rå för. Dock inte tillräckligt vit, jag är rasmedveten men inte rasren, det finns en mörk inblandning av tattare på spinnsidan, då min mormors mor lät sig lägras av en resande. Det är skamligt och obehagligt.

Men på fädernet är det till synes friskt, där finns belagda anor med enkelt folk från Södertörn ända från 1600-talet.

Min kära moster Elsa däremot ägnade mycken tid av sitt liv åt att försöka härleda ett illegitimt genetiskt släktskap med den adliga ätten von Hermansson.

Man tänkte sig att mormors mor blivit lägrad av en adelsman, precis som man enfaldigt mytiskt trodde att adelsmän förstås alltid gjorde på den tiden.

Men den von Hermansson som i så fall var den som spillde sin vildhavre ute bland folket, skulle vid tiden för konceptionen ha varit över femtio år, en tid då de allra flesta naturligtvis hade lugnat ner sig. Mormors mor å sin sida var en hederlig och gudfruktig piga på bara tjugo år, det skedde mitt i vintern, och man kan ju tänka sig omständigheterna.

Men spåren förskräcka, de efterkommande barnen, och de blev verkligen många med generationerna, visar alltför tydliga spår, inte av en arisk von Hermansson, utan av det svarta om än ljushyllta och blåögda inslaget.

Som liten var jag mörkhårig och blåögd, med klart germanska drag. Brunt hår, ljus hy, ögon blå noterades i pass och andra legitimationshandlingar, men var jag dock mörkast i klassen, i alla klasser. Det tog mig mycket lång tid att inse, hur mycket detta var en belastning i min barndom och ungdom.

Möjligen kan ur detta injicerade gift ha slunkit med en ådra av exceptionell musikalitet, ett element av zigenar- eller tattarmusik, med hög rytmisk perception.

Vid den tiden kunde kvinnan stolt vägra att uppge faderskap, vilket den fega kvinnan ifråga tog chansen och genomförde. En period senare var det inte längre möjligt, men kvar står i kyrkböckerna fader okänd. Sanningen lär vi väl aldrig få veta, om inte något topsande kunde visa på nya vägar, men faktum kvarstår med obestridbar tydlighet, att alla i mormors mors efterkommande generation hade mörkt, nästan svart hår, ljus hy och blå ögon.

Jag minns rätt obehagliga mobbningstendenser från vissa lärares sida i de tidigare gymnasieåren, utan att förstå vad det berodde på, och jag förstod aldrig själv, att jag var en aning annorlunda än praktiskt taget alla mina klasskamrater.

Man har lärt sig skämmas en smula, men tycker nog det är mera sorgligt än skamligt. Någon sympati kan man dock sannerligen aldrig känna för det som hände vid den aktuella tiden för hundrafemtio år sedan.

SKOLKORT FRÅN VÅRVINTERN 1944. KLASS 1 HEDVIG ELEONORA FOLKSKOLA.

Här klass 1 i Hedvig Eleonoras folkskola på ÖsTermalm i Stockholm. Jag nr 4 i översta raden. Den rara lärarinnan heter fröken Rylander (övre raden trea från vänster), den lite rundare killlen till höger om mig på bilden heter Kjell Lidin, och den söta flickan längst till höger med snickarbyxor heter Cecilia. Några fler namn kan jag tyvärr inte säkert erinra mej, någon hette Inger, någon hette Siv och någon Marie-Louise. Det var en lycklig tid, jag kunde läsa redan när jag började skolan. Året var 1944 och det var nästan ett och ett halvt år innan andra världskriget skulle ta slut.