Jaha, men det var ju inte alls det jag skulle skriva om.

Utan det jag skulle skriva om var det jag redan från början hade tänkt att jag skulle skriva om.

Nämligen om den sötsura såsen, den urfåniga träningshysterin, och den erbarmliga tjocksmocken till nybörjarläkare som jag drabbades av.

Det senare är så irriterande, det började så väldigt bra, med den där duktiga och rutinerade läkaren som jag visserligen motvilligt, men i varje fall småningom, fick en tid hos. Det var många år sedan nu, men jag minns det som en nästan lycklig dröm, fast jag var så förtvivlat sjuk. Hon hade tänkt trappa av på verksamheten, vilket bara det fick mig att bli tveksam och osäker, eftersom jag ju absolut inte ville tränga mig på, redan den inledningen kändes motbjudande och fånig och rentav pinsam. Det var en bekant till en nära släkting, och bara det innebar ju en stor känsla av trygghet, någon man nästan kände. De läkare jag känner nu har jag inga sådana personliga relationer eller kontakter med och då blir det ju mest bara frågan om rutinmässig receptskrivning och inget annat.

Man undrar ibland om folk är riktigt kloka som dom håller på, löpträning och gymprenumerationer. Vad tror dom egentligen? Att dom ska bli friskare och må bättre? Varifrån kommer dessa idiotiska vanföreställningar?

Visserligen har man haft sina drömmar i unga år, en period skaffade jag mig till och med en skivstång, man gick på det mesta, såg reklamannonserna om kroppar som sväller, blir stora, starka, välbyggda och friska. Jag tror inte ett dugg på det. Man har den kropp man har och inget kan man göra åt den. De som har fallenhet blir det de blir varken mer eller mindre. Det gäller uppenbarligen både kvinnor och män.

För min del hade träningen identiskt samma effekt varenda gång utan det minsta undantag – jag blev förkyld. Drabbades av en långvarig förkylning som eliminerade varje rörelseutbrott under lång tid. Att må bra är något helt annat.

Förmodligen var det så att immunförsvaret passerade under någon viss gräns och så var det färdigt. Varenda gång. Alltid.

Hur det är med tjejer i detalj vet jag förstås inte, välbefinnandet i deras liv handlar om helt andra saker, och i varje fall inte om sex, utom i de allra yngsta tonåren. Dom vill så klart vara attraktiva, vackra och oemotståndliga. Dom som verkligen är det vet vanligen inte alls vad deras eventuella framgångar beror på. Märkligt. I går såg jag en nästintill perfekt komma emot mej på gatan med sin kille. En som man ser en på tusen. Max.

Så den där sötsura såsen som jag köpte för trettio kronor i aseatbutiken.

Den var inte alls bra, smakade för mycket tomat och vinäger, hade ingen balans alls. Jag tror jag måste försöka mig på att göra någon egen sort. Har hört att ananasjuice ska vara det bästa vad beträffar det söta fruktinnehållet. Om det ska finnas tomat, så ska det sannerligen vara det lilla. Som syra kanske helt enkelt helt ren och frisk ättika i liten mängd. Det ska väl inte vara så omöjligt att finna den där rätta balansen, när jag ju faktiskt vet exakt hur jag vill ha det. Det finns tusen miljoner kvasiprofessionella recept på internätet, blä.

Sötsur sås ska smaka sött och surt och gott och inget annat.

Doktorer ska ha vit rock och stetoskop runt halsen, möjligen i rockfickan.

Träna ska man göra så lite som möjligt, och enbart i avsikt att må bra.

Tjola hopp.

Jaha, så var jag då hos husläkaren.

Det blev en kraftig Susanne med något utländskt namn, hyfsat duktig, man hann ju inte observera särskilt mycket.

Jag kom i tid och hamnade tydligen bland de första i den öppna mottagningen.

Så jag gick iväg att promenera. Grubbensringen? I varje fall fann jag en brant och spetsig klippa som visade sig ha inget särskilt namn enligt en vänlig hundman, som var där med sin unga boxer till hundrastgården på toppen. Jag hälsade vänligt på boxern, när den ställde sig på bakbenen och granskade mej. Rastgården fanns med på kartan, sa mannen, men själva klipptoppen har tydligen inget namn.

Tog några bilder däruppe i olika riktningar. När jag tänker efter, minns jag mig faktiskt ha varit däruppe någon gång för många år sedan, jag har till och med ett daterat minne, för jag fick ett SMS med det lakoniska "Jag är med i kammarkören", vilket förstås gladde mig så mycket.

Det måste således ha varit hösten 2004, och, visar det sig, den 8 september. Åtta år sedan. Det är en avsevärd tid, för en fjortonåring en evighet, då man var liten, bara sex år, en liten gullig plutta, nu är man fjorton och börjar komma så det sprudlar om det, allt i ett enda glädjetöcken, så länge det bara inte går för fort så att man kör av vägen som Klara Lundgren, jag blir så ledsen när jag tänker på henne.

Jag hann tillbaka till mottagningen som nu var smockfull med people, jag hittade en plats vid korridoren och beredde mig på långvarig väntan, men det tog inte mer än fem minuter så kom denna doktor utan rock, utan stetoskop, utan namnskylt och mumlade mitt efternamn.

Det var en allvarligt förmanande plätta. Rabblade allt jag redan visste, läste, och läste, och läste, och läste, och läste på bildskärmen, men frågade ändå vad jag hade det och det och det och det och det till. Började med att hävda att det inte gick att få tag i mej, vilket reddes ut, anklagelsens udd bräcktes, men ändå känns det nästan lite irriterande med all denna tjatinformation.

Jag tror det fixade sig så småningom. Ska jag, ska jag nu ha denna varelse till min husläkare? Kanske lika bra. Om henne vet jag platt ingenting. Utom det i och för sig viktiga att jag nu i varje fall har träffat den unga, något överviktiga, damen.

Utfallet kommer väl när jag ska till apoteket nästa gång.

Det var skönt väder ute. Svalt och riktigt vindstilla, det såg man nere på Karlbergskanalen där endast små, små mikrovågor lätt krusade vattenspegeln på några ställen.

Passerade chinabutiken och slank in för att fråga efter sötsur sås. Gick runt ett långsamt varv först, men frågade sedan den lilla orientalskan med sitt enorma hopskrynklade flin. Jodå, det skulle finnas, hon gick med ut i butiken och visade en enorm flaska som kostade 30 kronor, och tydligen var den sorten som inte innehåller dessa läbbiga partiklar, som jag inte vill ha.

Hon flinade brett och kisade med ögonen och sa att hon förstod precis vad jag menade. I samband med att jag granskade den erbjudna flaskan tappade jag en av handskarna som hon omedelbart tog upp och gav mig med fantastiskt kisande och leende. Snäll flicka. Jag kanske måste slå till och inhandla den sortens sötsura sås, om en vecka kanske den kostar det dubbla. Men det var en rätt stor flaska… Fast bara trettio spänn... Men tänk om jag inte gillar den, å andra sidan... om den är god kan man ju köpa billigare nuggets och ha såsen till, men trettio tronor är ju en förmögenhet, men... hm, inte lätt det här. Kanske. Det var ju skönt väder ute, så om man gick över bron igen... och kanske till apoteket därborta vid Fridhemsplan... men trettio kronor...

Köpte en frasfranska, medvurst, chicken nuggets och mjölk på det trånga, men strategiskt placerade ICA Sankt Eriksplan. Det var den sista frallan av den sorten. Själv skulle jag aldrig drömma om att använda det larvigt banala ordet fralla för småfranska. Man har väl stil!

Hur reagerar man inför bilder med fel texter?

Den ena Filinken ser rätt glad ut och viftar glatt med den ena gula vanten. Den andra ser väl rätt sur ut och håller händerna bakom ryggen.

Båda dessa ser rätt griniga ut, har händerna i byxfickorna och står stadigt i sina gula gymnastikskor. Enligt deras uttalande är de båda riktigt glada.

Ja, vad tror man?

Ny månad. Oktober året 2012, morgon.

Nys.

För inget särskilt. Kanske damm i luften. Varför damm i luften?

Det verkar ju regna ute.

Är på väg att gå till husläkare, men jag vet inte vem han är.

Den gamla har slutat, man undrar vart och varför.

När jag var på Apoteket i fredags hade dom förstås inte min medicin, som redan skulle varit levererad enligt "Mina Vårdkontakter". Vanmakt.

Tusentals recept effektueras varje dygn. Men vad hjälper det, om bara ett blir fel?

Det utsålda SL levererar fantastiska men inte helt lättsmälta reseplanerare.

Jag gick på en, när jag skulle till Skansen, men en av länkarna i kedjan sprack, så jag fick se ett tåg försvinna borta i tunneln. Hela restiden tänjdes ut till något orimligt.

Tänker på Esping som har problem med tänder, hoppas allt blir bra, inte gör ont,  och inte blir för dyrt.

Inser att samhället går mot någon förändring, som inte verkar alltför trevlig.

Inte vågar man säga det man tycker. Man har själv ingen lösning utom de självklart uppenbara, som man alltså inte får yttra.

Ett dilemma med tiden. Nu före nio är den värsta morgonruschen. Jag tror det är bäst att vänta till lite över nio. Stackars arma dom som anser sig måste köra bil, jag minns hur det var, bilköer är hemskt.

Alla bussar och tunnelbanan packade med folk. Jobbigt.

Om det inte blåser kan man ju promenera. Annars kan paraplyet bära sig åt.

Tre minuters motion per dag ska ju anses lagom, det sa ju redan Ellemar på sin tid, han som från cykeln vände sig om ock vrålskällde på spåvagnen som kom bakifrån.

- Hur i helvete kör ni egentligen, skrämma slag på hederligt folk?!

Ska man skälla så är det säkert bäst att vara först. Att ta initiativet. Då kommer dom av sig, även dom som har rätt. Kling klong.

Sus, sus och migrän.

Högst av allt är kärleken, ja, ja, det gäller att ta vara på den.