I Stockhom fanns från och med mitten på 1970-talet en tradjazzgrupp under ledning av Torgny Molander som hette Torgnys Hot Jazz.

På intrumentfodral och lite här och var kunde man se ovala klistermärken

Det var en glad och duktig kvintett som spelade mycket blues och het jazz, och som under större delen av tiden bestod av ordinarie medlemmarna Thom Bergh tp, Torgny Molander ss, Bo Löfgren p, Rolf Olsson b, Sigge Dellert dr.

Förutom på sopransax, var Torgny en engagerad sångare med en adekvat skrovlig bluesröst. Torgny var urtypen för starkt engagerad New Orleansmusiker.

Under åren medverkade många namnkunniga och duktiga musiker som vikarier bland andra Leif Håkansson på trummor .

Gruppen spelade på Stampen, på Gamlingen (sedermera Källaren) och på många skolor och lokaler runtom i Stockholm och  Sverige.

Under hela året 1982 spelade Torgnys Hot Jazz nere på Källaren varje tisdag, och byggde därmed upp en glad och trogen publik av trevliga och intresserade stamgäster.

Så här tedde sig gruppen vid den tiden:

Thom Bergh trumpet, Sigge Dellert drummor, Torgny sopransax, Rolf Olsson bas och Bo "Botti" Löfgren piano. "När man ser bilden inser man att det måste vara musiken som lockade publiken", menade Roffe Olsson. 

Vid något tillfälle ritade Peter Lovén en bild av orkestern med samma motiv som på fotot ovan
 

Det var således tisdagen den andra oktober, enligt vad man ser av signaturen.

Thom Bergh medverkade på över sjuttiofem spelningar med THJ bland annat några gånger i Röstånga, första gången på Stampen lördagen den 30 juli 1977.

Revisor Torgnys stora hobbyintresse var järnvägar, och han var förstås medlem i minst en museijärnväg. Vid flera tillfälle for vi ångtåg i tillställningar där Torgny på ett eller annat sätt var engagerad.

Torgny sjöng  som sagt i många låtar med en engagerat lätt skrovlig blueskänsla.

Han blev väl aldrig någon berömd jazzmusiker i den högre skolan, men hade en stark känsla för stilen hos den gamla New Orleansmusiken och ett djupt engagemang.

Torgny var med sin Stockholmsdialekt och sin raka och trevliga framtoning duktig på att skaffa spelningar.

Gruppen hade många minnesvärda gig inför en uppskattande publik, åtminstone 20 spelningar på jazzstället i Stockholm framför andra Stampen, några gånger i Södertälje, Örebro och som sagt var Skåne. En av de mera originella spelningarna var dagtid på ett dagis på Vasastan i Stockhlm. Här gällde det att spela tyst och diskret, så att de små barnen inte skulle bli rädda eller hörselskadade.

"Det var tydligt att detta speltillfälle (23/10 1979) länge hade setts fram emot med stora förväntningar. De små barnen var ytterst uppspelta och förväntansfyllda, och alla små lopporna satt på golvet framför oss i en stor klunga med dagisfröknarna mitt i. Torgny pratade vänligt till barnen redan innan vi började spela. Jag glömmer aldrig när vi drog igång den första låten "I'm Gonna Sit Right Down And Write Myself A Letter", mjukt och svängigt, och stora, lyckliga leenden sprack befriande spontant upp i de unga dagisfröknarnas ansikten. Många av barnen gjorde till en början fåniga åtbörder som att hålla händerna för öronen, vilket dock inte på något sätt var nödvändigt. Vi spelade endast några få låtar, men jag tror att det skapade stora, aldrig glömda minnen i församlingen."

Om någon var typen för hur man kunde tänka sig de första gehörspelande pionjärmusikerna i New Orleans, så var det han.

Torgny var en god kamrat med starkt sinne för ärlighet, vänlighet och respekt för andra människor.

Han var därmed den bäste av kapellmästare, och det var alltid en stor glädje när han ringde.

Någon gång minns jag hans  uttalande i förbigående om gagerna "Det räcker aldrig att betala någon hyra, men visst hade man en och annan hundring i fickorna".

Torgny hade en favoritresturang över alla andra, den japanska restaurangen  Seikoen vid Tegelbacken, jag tror det var det enda ställe jag någonsin var med honom. Vi åt med pinnar långt innan sådant som suschi hade kommit på modet, och vi hade tröttnat på pinnar, när vi insåg hur enfaldigt och opraktiskt det var med denna torftiga sortens bestick.

Ja, när detta var ska man väl kunna ta reda på.

I centrum syns Kårsdragets förstatrumpetare Thom Bergh (nr 49) och Anders Sjöstedt, nedanför syns professor Holger Larsen på trombon, Bosse Genberg på kornett och Janne Järperud på äkta B-kornett  

Kortet bör vara taget någon gång under Kårsdragets verkliga glansdagar 1975 - 1985, stämningen synes vara lugn, trygg och säker.

Är det någon som säkert minns? Pilträden i bakgrunden har löv, så det kan vara på sensommaren eller hösten, kanske i samband med någon Studentorkesterns dag.

Detta var verkligen ett starkt gäng på den tiden.

Allt flöt på fint, vi hade god ekonomi med många spelningar, och klingade fantastiskt bra.

Kårsdraget hade två slutsålda höst- och vårkonserter varje år i Studentkårens kårhus, och dessutom slutsålda julnattinéer vid jultiden.

Och alltid dessa fantastiska efterfester i det gamla "Rucklet" på Holländargatan 28,  kvarter  Lindansarren 19, byggt c:a 1775.

Detta hus gick under många år under namnet "Anckarströmska huset", då det ryktades att Gustav II:s attentatsman haft något med huset att göra, vilket dock inte finns bekräftat.

Men den gamla miljön med lågt i tak och trånga dörrar, samt inte minst den plankinhägnade gården fanns kvar under hela tiden från det tidigaste 1960-talet, tills orkestern fick nya klubblokaler i Villan i Frescati i början av 1980-talet.

Vi var mycket välbekanta hos hela Svenska folket, kanske inte minst tack vare konferencier PO Håkansson.

När jag hittar mer, ska jag skriva mer.

Vad är det för vackra, vänliga tankar som snurrar i sinnet vid minnet av alla dessa tillfällen och år? Ibland träffar man människor som minns att de varit med om någon fest just i Rucklet för länge, länge sedan, men sällan är det någon som minns exakt när det var.

Det stora ligger väl i den sammantagna mångfalden av alla upplevelser, där endast enstaka fragment av detaljer glimtar fram emellanåt.

Man upplever en stor glädje över att man fick vara med om detta, en glädje som fortplantar sig till nästan vördnad över livets skönhet och enastående egenskaper.

Detta var vår kultur, var rädd om den, och låt oss för evigt få bevara minnena av detta oerhörda.

Jag antar att andra tider har sina egna uppsättningar fina minnen och upplevelser, kanske genom hela mänsklighetens historia på jorden.

Jag minns inte riktigt säkert hur det började.

Regementschefen General Dramn eller någon ännu högre upp i hierarkin fick ögonen på mig och blev övertygad om mina i sammanhanget användbara egenskaper.

Jag tilldelades en överste som personlig adjutant, vars syssla innebar löpande kontakt med mig och noga se till att uppfylla alla mina minsta önskemål.

Jag skulle komma att ingå i en exklusiv grupp som vid årsskiftet skulle tilldelas nya uniformer och sättas in operativt på internationellt hög nivå.

Hela perioden de där sista två månaderna före nyår fick jag alla rättigheter och alla önskemål uppfyllda dygnet runt. Det var givetvis en högst angenäm upplevelse.

Dagarna flöt fram i de bästa av omständigheter.

Jag hade fri tillgång till alla mässar och alla resurser inklusive fri logi och förtäring av bästa slag. Översten följde oftast med i min närhet, även om vi inte umgicks på nära håll hela tiden. Jag fick vistas helt fritt var jag än önskade, och hade fria resor i staden och dess omgivningar med vilket medel jag än önskade, ofta vad det en ung furir Håkansson, som körde mig i en av regementets personbilar.

Det var en underbar tid, och jag minns att jag då och då gladde mig åt de nya uniformerna som skulle komma. De skulle bli fantastiskt väl komponerade, jag minns speciellt ett stort WING på vänsta sidan av bröstet. Jag fick flera gånger ta del av tillverkningsförloppet, och tillfrågades emellanåt om detaljer av olika slag.

En dag var vi inne i den stora kanslibyggnaden, och översten visade mig en liten ingång uppför en smal trappa där vi slank in.

Jag skulle få se något märkvärdigt och storslaget.

Redan på första våningen vidgades  utrymmena betydligt. De breda trätrapporna var magnifika och ledde uppåt  i flera våningsplan. Jag glömmer aldrig den angenäma doften av nyskurat trä och hur det speglade sig i de diskreta facklorna som var placerade uppe i hörnorna.  Allt var mycket välstädat och välskött.

Så kom vi in på det högsta våningsplanet, dit jag fick veta att i stort sett ingen någonsin fick tillträde.

En märklig syn mötte oss, när vi steg in i den stora träsalen däruppe.

Det var en stor officersmäss, där ett femtiotal dockor med snygga uniformer satt avspänt lite här och var i olika fåtöljer och fåtöljgrupper. De läste tidningar och konverserade eller tog en drink.

Vi gick runt och tittade på alla figurerna och deras prydliga uniformer. De stirrade stelt framför sig, men var mycket levande gjorda, man fick verkligen känslan av att vara närvarande.

På det nedersta trappsteget av ytterligare en trappa uppför satt en figur, som vi båda tyckte oss känna igen. När jag granskade honom närmare såg jag att det uppenbarligen var Winston Churchill.

Jag tyckte det var märkligt att han satt där som vaxdocka högst upp i kansliet på ett svenskt regemente.

Översten plockade av honom  huvudet och tog med sig det under armen.

Allt var lugnt och tyst, endast den kvinnliga personalen hördes helt diskret. Jag frågade en flicka vad hon hade för en drink i handen, och hon meddelade artigt vad det var. Det var en märklig vit blandning av cocosmjölk och rom.

Översten och jag satt oss på en bänk vid ett träbord med utsikt över hela salen, och efter en kort stund kom general Dramn in och satte sig på överstens vänstra sida, jag satt på hans högra.

Generalen beställde in vodka i stora glas och de båda officerarna började dricka.

Det var allmänt känt att ingen av dessa höga officerare tålde sprit, och de var båda väl medvetna om saken. Det yttrade sig i att översten började uppträda ganska obehagligt aggressivt, och generalen för sin del började tala ytterst långsamt.

Översten satt stilla kvar på sin plats mellan general Dramn och mig, men jag kände en hotfull ton av något elakt, hårt och obehagligt strömma ut från honom, vartefter han drack vodkan i stora klunkar.

Genom att tala mycket långsamt trodde generalen sig undvika att någon skulle inse hans höga grad av berusning, men på mej hade det totalt motsatt effekt, eftersom jag ju väl kände till sammanhanget.

Generalen yttrade sin höga beundran för mig, genom att med några få stapplande ord tala om hur imponerad han var över att jag till och med insåg när han var påverkad av spriten, fastän han talade så långsamt.