Halleluja.

Nu har jag lyssnat på Hallelujakören ur Händels Messiasoratorium säkert tjugo gånger.

Jag känner igen varenda bit, man minns hur dom går. Några detaljer har man fäst sig i, som den där lilla durnedgången till tonikan som förekommer instrumentalt ett par gånger.

Det var länge sedan jag hörde denna magnifika skapelse första gången. Vissa sekvenser fastnar omedelbart, som inledningen efter orkesterintradan förstås.  Haaa - le- lu-ja, halleluja…

Det kan väl i princip vara hur många medlemmar som helst i körerna.

Jag blev påmind av den härom dan, när barnen satt och spelade schack hemma i Varum efter avslutad städning.

Innan hade jag bränt av ett tomtebloss från Auroras present från julen 2003. Jag brukar köra ett varje jul. Det är festligt. Nu gjorde vi en liten ritual, och Elli började spontant att sjunga något, medan det gnistrade och sprakade.

Under schackspelets gång blev det mer sång, sånt där som man brukar tralla samtidigt som man gör något annat.

Nu blev det Halleluja.

Båda barnen har varit med i Adolf Fredriks musikklasser, och båda har stått i Globen och framfört det enorma musikstycket i samband med någon Luciakonsert.

Det är en lustig upplevelse att höra Hallelujakören i två fragmentariska stämmer. Båda mindes sina stämmor, och faktum är att endast dessa två stämmor räcker ganska bra till att förmedla en glimt av det stora.

Händel skrev stycket 1741, vilket man till och med ser på hans originalnoter (D-dur verkar det), där  han också kluddat dit texten vid de sista tre takterna: Halleluja.

Att lyssna i hyfsade stereolurar är fantastiskt, men kan aldrig ens jämföras med den levande känslan i en stor lokal där man verkligen spelar och sjunger.

För min del kommer tårarna i ögonen. Ofelbart. Det är en ljuv känsla. Man känner att man  är med om något. Jag tackar makterna för att jag kunnat uppleva detta stora i livet. Det är vår stora germanska delaktighet. Någonstans kom utvecklingen längst, och allra längst kom den hos dem som dessutom haft förmågan att skapa musik.

Så har jag ett annat litet specialminne från Hallelujakören. Ett kort ögonblick av ett litet fragment i en nonsenssituation. Det var en person som spontant nynnade några takter av inledningen. Jag minns ungefär när det var och nästan exakt var. Det fanns inget sammanhang med musik, vi sysslade med något helt annat. Det var i studentorkestersammanhang ute vid universitetet i Frescati. Vi kom aldrig att prata om saken, det var bara ett litet ögonblick som kvickt passerade.

Personen hade någon kontakt med Kårsdraget, han måste väl ha tillhört gruppen av ”hangarounds” som alltid fanns i sammanhanget. Kanske var han med i klubbmästeriet en period. Minnen från detta är ju nästan uteslutande fyllda av glädje och fest. Han hade ett skånskt ursprung, kallades Jony, och finns med i bilden ännu, nu som vän i Facebook.

Globenkonserterna verkar ha tagit slut numera, det är mycket sorgligt. Det var nu några år sedan jag var där, men man glömmer aldrig det överväldigande intrycket. Jag kommer så väl ihåg var man satt och mycket av vad som framfördes.

Jag har en bild från en Luciakoncert i Globen. Själv kunde jag ju inte ta några bilder, det var förbjudet, men i samband med korta reportage lades officiella bilder ut på nätet. En av dem är denna, som jag alltid har undrat över vad den föreställer, och vilket nummer som framfördes.

Situationen är lite speciell, en flicka från de lite högre klasserna, kanske gymnasiet, står på något som verkar vara en skorsten och gör något danssteg. Kanske föreställer hon nån slags tomte. Bilden är tagen 2007, alltså redan fem år sedan. Om det är någon som vet, skulle jag bli så tacksam för lite mer information, bilden representerar ett frågetecken i livet.

Som så ofta med frågetecknen längtar man efter svaret, men när det möjligen kommer, kanske det utmynnar i en besvikelse.

Som AK och laxen.

AK var i England och blev bjuden på gravlax. Värden hade lärt sig det svenska ordet, och briljerade med kunskaperna, genom att meddela gästerna att han bjöd på ”grävläx”, samtidigt som han menande upplyste om att det vet AK, vad det är, och AK svarade artigt med en adekvat översättning.

Denna information gjorde dock värden snarare lätt besviken, kanske han hade byggt upp en stor förväntan kring det mystiska okända.