Klapp och klang.

Det är så märkligt.

Utvecklingen som förmedlas via bildskärmar in i vardagsrum och sängkammare.

Ja, det är otroligt men sant, det finns verkligen folk som ligger i sängen och tittar på TV.

Slösar bort sina liv utan förkovran, i meningslös väntan på döden.

Själv en nolla, ja, hur länge ska jag tjata om det? Dock utan bestämda uppfattningar om någonting, och knappast utan ordentliga kunskaper i en värld, där det i stor sett är medel som räknas.

Tittar de inte på TV, så gäller andra former av bildskärmar. De som är kopplade till datamaskiner, mobiler eller ipoder och allt liknande.

Jag har aldrig begripit meningen, eller underhållningsvärdet med en person som står och sjunger till ackompagnement på en scen.

Kanske i ett isolerat system i en avgränsad tid, kan denna sång förmedla väntan i en tillfällig sluss som måste passeras, men som i sig inte ska spela någon annan roll än det enklaste staffage.

Ändå vet jag ju att miljoner och åter miljoner omsätts på sådant, och att den ena miljardären efter den andra kristalliseras ut i en sjudande häxström av sekundära flöden i ett måttlöst virvelsystem.

Klapp och klang. Klapp och klang är en elak kommentar beträffande det man sökte underhålla små barn med i en period för länge sedan. Jag tror det var just angående ett barnprogram, som sändes massmedialt för kanske femtio år sedan i Sverige.

Man klappar i takt och sjunger därtill.

Allt är en tragisk och oavsiktlig travesti på musikens innersta väsen, om den ens är fattbar.

En ung kvinna stiger in i en musikstudio och sjunger i en mikrofon. Man genomför olika diskussioner om bakgrundsljudens styrka, och tycker sig seriöst samtala om musik.

Klapp och klang uppstod 1892 plus-minus några år. Några hävdar det var vita, andra att det var negrer, men mot slutändan var det till en början negrerna som fick krediten. Utvecklingen gick mycket fort, och spridningen var enorm. Allt detta var från början dansmusik, det vill säga ljud som var avsedda att rytmiskt stödja olika former av dans. I många, många miljoner år.

I dag domineras ljudutbudet av klapp och klang, vilken bildar en gigantiskt industri och en svällande kulturell livsmassa, som även kan sägas bilda det system, som den mänskliga livsformen svävar i.

Jag blir mycket ledsen av detta, när jag stundtals anar det meningslösa i något, som inte har obegränsade dimensioner, men i sina sammantagna  konstruktioner, förmodligen överträffar allt livsformen har frambringat genom årmiljonerna.

Men jag anar samtidigt, att det någonstans finns andra konstruktioner i ett högre och möjligen mer meningsfyllt schema av lagar och sammanbindningar. Jag anar det, och hyser en vädjande förtröstan till möjligheten av en sådan existens.

Och uteslut inte möjligheten till en djupare insikt i detta väldiga och all dess fantastiska möjligheter till skönhet och kärlek!

Nu är det snart julafton, och jag önskar alla mina tusentals läsare en riktig God Jul, precis som ni vill ha den!

Cogitamus ergo sumus.