Så totalt knäpp.

Allting blir bara fel, men jag vet inte var jag ska leta, har någon varit framme och manipulerat?

I så fall varför?

Hela veckan hade jag, ja just jag och ingen annan, varit full av pirrande glad förväntan på fredagskvällens härliga avslutning.

Egentligen gillar jag inte alls det där ordet härlig.

Det  påminner mig om feltolkningar eller övervärderingar av sådant som egentligen inte alls låter sig inpassas graderade omdömen av det här slaget.

Flera gånger har jag promenerat runt kanalen, stimulerad av det underbara snövädret, och med den största anledning att få använda mina nya halkskydd.

Hela tiden grunnat och njutit långt i förväg av den sagolika förnimmelsen om den pirrande lyckliga känslan inför vad som skulle komma på fredagkvällen.

Jag hade laddat upp med en stor rulle hushållspapper, två askar med Mums-mums, ett glas lagom kall mjölk och två tabletter.

Jag borde naturligtvis ha insett långt i förväg att en sådan lycklig förväntan inte kunde lösas upp utan problem. Jag hade gått en svindlande balansgång i svängarna för att säkerställa att ingen hybris skulle kunna tränga sig på.

Ingen hybris hade givetvis emanerat från mina strikta restriktioner, jag skulle aldrig tillåta något sådant upprörande beteende.

Men lik förbannat hände det, förmodligen i ett obevakat ögonblick av påtvingad förvirring.

Jag hatar dessa drogmissbrukare, i synnerhet de som brukar alkohol, jag förstår faktiskt inte hur det kan vara tillåtet. Visst finns det samfund som förbjuder detta missbruk, men många fler inte bara tillåter utan både besjunger och rent av hyllar användningen i elegiska kvintileringar.

Fy fan, säger jag bara, och det står jag för. Så bara är det. Ja, jag står för det.

Hur gick det nu alltså till? Den sorgligt trista förvandlingen från glädje och förväntan till djupaste mörker i ordets negativa bemärkelse.

Jag gick alltså upp till kompisen. Han som begår den stora vänligheten att år ut och år in betala sin licens till den där obehagliga apparaten, genom vilken man kan sitta och stirra  på tvådimensionella informationsflöden, som då och då har blivit detta mitt stora nöje.

När jag passerade vinkeln i korridoren, med mjölkglaset i handen och Mums-mumspaketen balanserande, löst tryckta mot midjan, bar det sig försås inte bättre än att den Mums-mumsen som låg ytterst i det alltför ivrigt öppnade översta paketet, gled ner på golvet, och sprack upp i ett tjugotal kritvita skåror mellan de vid kollisionen med golvet bildade chokladflaken.

Jag insåg omedelbart, att detta inte leder till någonting alls, att det inte är någon idé att fortsätta, att jag inte klarar mitt uppdrag.

Jag använder för många ord, för svåra ord, för onödiga ord, och jag kommer åter till den diskvalificerande grunduppfattningen, att jag är den nolla jag är.

Hur många timmar har jag inte suttit med alla dessa korkade postulat, som aldrig ledde någonstans, men som gjorde motståndarna halvt vansinniga i sina fruktlösa upprepningar mot mina indolenta motreflexer.

- Jag är dum.

- Nej, du är inte dum.

- Jo, jag är dum, väldigt dum.

- Varför påstår du det.

- För det första, därför att jag ser dum ut.

- Så det skulle finnas ett samband menar du? Ett sammanhang?

- Javisst, jag ser dum ut, alltså är jag dum.

- Du skulle aldrig klara att hävda dina ståndpunkter, om du verkligen vore dum.

- Vilka ståndpunkter? Jag är för dum för att kunna ha några attityder över
  huvud taget.

- Hopplöst att diskutera med dej.

- Ja, där ser du. Jag är för dum.

- Det har jag inte sagt.

- Nej, men du menar det, du tänker det innerst inne.

- Du vet inte ett dyft om vad jag tänker innerst inne.

- Nähe, och vad kan kanske det kanske bero på kanske va?

En gång vid den där badbryggan i en djup, lummig vik långt uppe i skärgården kom jag faktiskt fram till ett slut på teskampen, kontraheten gav upp. Han erkände att jag var dum, eftersom han hade börjat lita på mig, och han hade börjat lita på mig, därför att jag så häpnadsväckande förfäktade samma tes timme efter timme.

Det trasiga bakelseliknande chokladpaketet med sitt vita, kletiga innehåll, hade märkligt nog hamnat på rätsidan, om man nu kan tala om rätt eller fel sida när det gäller en krockskadad Mums-mums.

Detta tolkade jag som något positivt, eftersom jag har för vana att se saker från den ljusa sidan i första hand. Denna min positiva egenskap medförde i det här fallet att jag lyckades plocka upp Mums-mumsen i förbifarten. Utom ett ynka litet oregelbundet flarn.

Jag bestämde mig för att låta det lossnade lilla chokladflarnet ligga kvar på olycksplatsen, eftersom jag just var framme hos kompisen, och verkligen glödde av iver att få se det efterlängtade programmet, som skulle börja klockan nio prick.

Hur jag fick upp dörren med mjölken i handen och pappersrullen under armen har jag glömt, allt gick så himla fort, och nu gällde det att få igång TV, innan det började.

Men det började inte.

Det var något annat.

Något väldigt helt, annorlunda annat.

OK. Mjölken på bordet, rullen likaså, Mums-mumsen bredvid, ut genom dörren, ner en trappa, nyckeln ur byxfickan, fram till datorn, på med modemet, på med datorn, efter trettio sekunder hade jag tablån framme.

Helvetes förbannelse. Det var ändrat. Programmet var ändrat. Ingen ursäkt, ingen förklaring, ingen tillgift. Detta borde vara straffbart.

De var väl nu det måste ha hänt. Jag tryckte väl på någon jävla tangent med mina krumma fingrar, vilket fick något i det sinnesjuka, begåvade omprogrammerade operativsystemet att komma på något gudomligt nytt genialskt förhållande till skrivarenheten, och förklara för användaren, det vill säga jag, att något var omstrukturerad och jag fick frågan om jag ville eller inte ville, alltså ja eller nej. Något annat alternativ fanns inte. Jag ville emellertid varken ja eller nej, jag ville bara stänga av, helst utan att dra ut strömmen eller kasta fanskapet ut genom fönstret.

Jag snuddade vid några diffusa tankar kring finska vinterkriget eller japanernas invasion av Mandalay, och där stannade jag. ”The road to Mandalay”. Japanerna ockuperade Mandalay i Burma mellan 1942 och 1945, så är det med det, det var vad jag mindes från hippen. Varifrån kommer sådana osannolika tankeglimtar?

Kvällen var ju ändå förstörd.

Upp till  kompisen, drack ur mjölken klunkvis omväxlande med Mums-mumsen, torkade fingrarna och läpparna med hushållspappret, gick ut i korridoren, låste noga, gick ner till mej, satt mig i mörkret med ett vackert stilla stearinljus på bordet,

funderade på om jag skulle äta något mer, kanske en julknäcke med smör och julskinka med Slottssenap, en kopp kaffe. Skänkte några vänliga tankar till någon jag tyckte om, kände vanmakten och beslöt att börja om från början i morgon igen.

Kram.