Ja, inte var det bättre förr, inte.

Helt enkelt därför att elementen i utsagan inte är definierade.

Jag minns någon rad i min gamla lärobok i filosofi. Vilken underbar tid det ändå var.

Vad hette han, filosofen? Hägg- nånting.

Jag hade en period av väldigt jobbig magsjukdom. Hade spelat på en skoldans på Norra latin.

 Det hade delats ut söta, goda, saftiga apelsiner, och jag hade stoppat i mej massor i någon paus. Hela perioden var allmänt positiv. Min mest älskade kärlek hade försvunnit, och jag var egentligen förtvivlad långt inne i djupet av mitt innersta inre.

Men jag hade börjat plugga, och höll sinnet vidöppet, även om jag var ensam och sårad.

Troligen var det ren inbillning, men jag hade för mig att det var apelsinerna.

Så småningom fick jag komma till familjeläkaren, en rar farbror som någon i släkten varmt rekommenderade.

Jag kunde inte behålla någon föda, det var rena dysenterin, hemska upplevelser av förtvinande.

Doktorn gjorde diagnosen amöbadysenteri, och jag ordinerades hård diet och medicin, bland annat fick jag opiumdroppar. Genom att de uppenbarligen fungerade som stoppande medel, tog jag snällt de beska, mörkbruna dropp-pippetterade dropparna.

Jag fick en lång, lång, ganska finstilt, utförlig tryckt lista på födoämnen som jag skulle stoppa i mig. Man läste den ivrigt, eftersom man var så hungrig hela tiden, utan att kunna äta något, en paradoxal situation.

Det första på listan var risvatten, dvs avkok på ris.

Jag önskar verkligen att jag hade denna dietlista kvar, den var säkerligen helt vetenskapligt riktig, men omfattade vartefter som man läste neråt i den finstilta texten, allt mer smakliga maträtter.

Man skulle testa sig fram, om man fick behålla en rätt utan att få symptom, skulle man pröva nästa.

Samtidigt under den rätt långa sjukdomsperioden höll jag mig hemma och vrålpluggade filosofin i avsikt att muntligen tenta av studentbetyget i filosofi på latinlinjen.

Det är alltid angenämt att förkovra sig, jag lånade allt mer komplicerade böcker i ämnet och tyckte mig så småningom fatta mer och mer.

Det var den där svenska filosofen på Hägg-, han med begreppsanalysen. Till en början hade jag väl inga begrepp om vad det innebar. Hägerström var det, uppsalafilosofen. Man kände djup respekt och lycka över att ha börjat få i sig ett och annat korn av vetande.

Så kom tentamen. Dysenterin hade för övrigt nästan helt försvunnit, och jag kände  både en glädje och ett märkligt slags ljus i livet.

Jag tenterade som privatist, och jag tror att skollokalen i det här fallet var Bromma läroverk. Det var en seriös tillställning, vi var ett par tentander i taget, en lärare och några censorer.

Efteråt fick jag betyg muntligen av tentator, men stannade kvar i korridoren och väntade på nästa lilla tentamensgrupp, för jag hade gett mig fan på att jag ville ta chansen att försöka gå in för ett högre betyg.

Jag klämde fram med mitt önskemål, att jag vågade, läraren menade att jag då borde ha läst något mer än den obligatoriska skolläroboken, vilket jag hävdade mig ha gjort, jag hade läst i Ahlbergs stora.

OK, jag fick komma in igen, fick några ytterligare frågor och det hela resulterade i att jag fick som jag önskade. Vilken triumf!

Hela perioden finns kvar som en ljus period, kärleken var borta, men nya skulle komma, och så småningom jämnade det hela ut  sig i en viss tillförsikt och stolthet.

Jag känner något av samma, en liten lycklig gnista av glädje, när jag ser den här bilden på mina förfäders utbredning i Europa för flera tusen år sedan. De romerska erövrarna stod och stampade upp mot det germanska Europa, som de aldrig lyckades erövra.

Det är upplevelsen av landskapen, med sina skogar, sjöar, älvar och marker. Bebyggarna kämpade på liv och död och höll ihop sina regioner i den djupaste hederlighet. Kusterna var ju som då, även om landet hade en bit kvar att stiga upp ur havet sedan den senaste istiden, insjöarna liksom, åar, älvar och andra vattendrag. Men skogar täckte det mesta som ännu inte hade odlats upp av våra idoga förfäder. Sjönöten fanns ännu vild i södra Sverige

Det bara skymtar förbi, det är vårt, det är mitt, det är glädje och djup, skratt och jubel, men framför allt befriat från trams, dans och flum.

Jag anar en sammanfattning i dagens stenhårda obeveklighet. En sorglig period av vidskepelse nalkas slutet. Jag är glad att ana något att tro på, och tacksam för att vara den jag är, kanske en av de lyckligaste människor som har funnits.

Om några dagar går jorden under, så obeskrivligt dumt. Jag vet inte ens om jag kan greppa någon tillräcklig respekt för de mayaindianernas kalkyler, som har beräknat dessa naturens givna cykler. Dom är inte släkt med mej eller mina barn, och jag är glad åt att slippa dem. Jag har varit några år i Peru och sett eländet. Stackars arma dessa Gutmenshen som så  hamnat på villovägar i sina förvinklade levnadsomständigheter.

Men jag inser att dom menar bara väl i sin fåvitska hjälplöshet.