Nu visar sig tecknen på att kameran är slut.

Lite måste jag skriva innan.

Det är söndag i dag. Första advent.

Det finns inget vidskepligt innehåll i det. För mig är julen ett underbart firande av midvintersolståndet då jag föddes. Det har vi firat i detta underbara land sedan urminnes tider. Vintern, och förhoppningsvis snön, är Sveriges raison d´être. En manifestation av att vi tillhör ett folk som har lärt sig en anpassning till våra nordliga resurser och omständigheter.

Det där tänkte redan Charles de Montesquieu ut före sjuttonhundratalets mitt. Inget märkvärdigt med det egentligen, utom att på sina håll dessa sanningar har missbrukats i märkliga sammanhang. Det fanns filosofer före Montesquieu som varit inne på liknande linjer.

Numera skymtar allt oftare fram trista tankegångar från vår egen tid och dess enorma resurser. Jag såg uppe hos kompisen så sent som i går kväll ett antal personer som vunnit lotteripengar och som på frågan om vad de skulle göra av pengarna upplyste om att de ville ”resa till varmare länder”. Så trist och beklämmande! Är sådana människor värda att vinna pengar? Pengar som de sedan för ut ur landet och offrar på meningslös drönartillvaro vid sydländska sandstränder. Det finns ju faktiskt folk som inte är så oikofobiska, och som med glädje stannar hemma. Den enda verksamhet som vore anständig är väl att antingen förkovra sig eller att skapa något. Själv skulle jag köpa en bra kamera, en ny trumpet, och ett proffsigt ljudkort, möjligen resa och titta på Gripsholms slott.

Men den allt överskuggande och missbrukade televisionen leder väl ligan av skadliga element. Som tur är finns det ännu folk som inte bryr sig. Värst, överlägset värst är dock de till synes oskyldiga sportprogrammen. Finns det verkligen människor som finner nöje av att miljonärer roar sig med att åka fortast, eller springa omkring med en boll som de inte ens får använda annat än fötterna till att förflytta?

Jag passade på att öva lite trumpet med sordin framför TV:n, och kom på att man kan sitta med klockstycket så att man slipper se Katarina Sandströms ohyggliga stirrande nuna. Som tur är uppträder hon inte varje dag.

 Men jag har satt upp lite julsaker med vidskeplig anknytning. En par guldklockor under prismalampan i hallen vars många glasrutor jag äntligen putsat. Man ser hyfsat vad man gör, genom att lägga en lysande halogenficklampa inuti prismakupolen, men det är rätt arbetsamt. Klockorna ska väl antyda en kyrklig anknytning.

Är det någon som kan räkna ut hur många glasrutor det är? Framsida och baksida. Kristallformen i stort tetragonal. Möjligen snedvuxen kubisk.

Hur som helst så fungerar lampan likt en kristall och skickar ljuset i olika riktningar.

Hängde upp en klocka i kristallkronan också, men nu visar sig kamerans begynnande defekter. Det är svårt att pricka skärpan. Kameran är så  duktig, det är kameran som ska ställa in fokus, inte jag, kameran har tagit över. Dumma kamera.

Här och var lite runtomkring sitter alla nära trettio små tomtenissar i sina vrår. Det är väsen som fanns långt före den nya vidskeplighetens tid, som snabbt försökte tränga ut de gamla sederna. För säkerhets skull dessutom benämnande dessa hedniska, med en stor ambition att söka göra detta till något negativt. Det är samma effekt som vår främlingsfientlighet, som naturligtvis är vår sanna verklighet. Dessa klockor ska väl påminna om kyrkornas klockor, vi får väl minnas det som kulturelement från en svunnen tid.

Jag lyssnar på den magnifika Hallelujakören. Men vem bryr sig om texten? För mig är det bara upplevelsen av hur tonerna formas i de olika stämmorna. Visst är det spännande att det finns någon text. De flesta rituella texter från svunna kulturer är nu annars förvunna. Helt säkert förekom både musikinstrument och stora körer redan för många tusen år sedan. Det mest fashinerande är hur det gick till, hur massorna kunde underkasta sig denna dyrkan. Det är inte så enkelt som att de bara tvingades. De gamla faraonerna till exempel hade nog mycket lite att göra med att de dyrkades så omåttligt högt. Det måste vara ett automatiskt inbyggt samspel mellan massor och individer, av vilka en del var präster, med något mer makt och som kanske periodvis delvis kunde styra utvecklingen.

Det finns  a priori inget negativt i att hålla främlingar på avstånd, i synnerhet som nu jordens befolkning har svämmat över alla breddar. Jorden är rund och därmed begränsad. Den rymde i tusentals år cirka en miljard människor som på de senare tvåhundra åren explosionsartat ökat till över sex miljarder, kanske sju.

Konstigt att detta inte oftare tas med i de verkliga sammanhangen. I stället pratar man om svält, katastrofer eller miljöförstöring, som man till råga på allt försöker skylla ifrån sig på de rika länderna på jorden. Det är förvisso sant, men medveten inskränkning skulle bara ge en minimal effekt. Tyvärr kommer minskningen att ske ändå. Är vi smarta så försvarar vi oss, vad tjänar att låta hela båten gå under, när vi tar in just dessa för många, som får krukan att brista? Detta är diskrepansen mellan religion och vetande.

Om jag inte var övertygad om detta, skulle jag inte tjata om det. Men jag lärde mig de stora, överbryggande sammanhangen under geologiåren. Det är vetenskapliga sanningar vi inte kommer runt på minsta vis. Asymptoter är asymptoter, naturliga konstanter.

Men tomtenissarna kan jag inte längre så lätt fotografera, då makrofunktionen har börjat bli utslagen. Själva fotograferingen har för övrigt börja bära sig åt. När jag trycker på avsedd knapp tar det lång stund innan något händer, och jag förstår att det kommer att upphöra helt inom kort.  Autofokuseringen jiddrar och strular. Jag vill ha en kamera som jag kan ställa in på avsett avstånd, punkt och slut.

Här dock en minitomte som fastnat på en bild uppe i sitt hörn. Sammanlagt finns det ganska många, och många av dem är riktigt gamla, några fanns med till och med på Styrmansgatan.

Jag måste alltså skaffa en ny kamera.

Att ens tänka på reparation kan man bara glömma direkt. Att ens tänka på att köpa ny går ju inte heller. Det är sorgligt, eftersom jag hade stor glädje av att alltid ha kameran med mig i bältet, att ha till hands när man minst anar det.

Det finns nya på marknaden. Jag följer utvecklingen. Nuförtiden finns kameror integrerade i telefoner, men det blir dålig bildkvalitet, och som kameror får man nog vänta innan de uppfyller rimliga krav på kvalitet. Jag pratade med en ointresserad försäljare, fick många förslag, när han såg min menade han, att det här är ju en ganska gammal kamera.

Så denna satans nära nog dagliga migränhuvudvärk. Det bär mig emot att proppa i mig tablett efter tablett efter tablett. Det är varken bra för lever eller njurar eller något annat. Men som alltid – det finns många som har det värre. Tröst för ett tigerhjärta.