Lurren kom in i klassrummet.

Lektionen skulle börja.

Det rådde en ovanligt spänd stämning utan att man säkert i förstone kunde säga vad det berodde på.

Lurren hade mycket stor respekt med sig, till skillnad från några av de andra i kollegiet, som gärna försökte ställa sig  in hos eleverna.

Lurren däremot, adjunkten, fil.dr i franska språket Lukas Ewald Hellström släppte inga tyglar. Men han var inte särskilt aggressiv eller ens bråkig, det var snarare hans ganska skrämmande lugn, som gjorde honom respekterad och beundrad.

Lurren såg genast hur det var fatt.

Uppe i taket ovanför katetern satt en liten, nyss uppkastad snöboll, som ännu inte hade börjat smälta. Ett klassiskt bråk med lärarna, som dock sällan gav utdelning.

Lurren hade sin analys klar. Hans extremt höga intelligens genomarbetade alla alternativ, och stannade kvickt vid det, som senare mycket riktigt visade sig skulle vara det enda rätta.

Det han nu skulle göra, var väl inte det lättaste, han hade givetvis helst velat sitta bekvämt på sin stol och lösa problemet, nu fick han offra en aning på bekvämligheten.

Han gick fram till Simon som satt längst framme på bänken i bänkraden närmast dörren.

Lurrens metod gick som alltid ut på att uppmuntra ärlighet, och utgå från att ingen medvetet eller avsiktligt skulle ljuga. Om lögn eller oärlighet upptäcktes var straffet mycket hårt, så i praktiken förkom det aldrig på Lurrens lektioner, vilket kollegorna högaktade honom för.

Hos större delen av skolans övriga lärare rådde samma uppfattningar, vilket på det hela taget ledde till, att avvikelser som den här, ytterst sällan förekom.

-         Är det du som har kastat upp snöbollen?

-         Nej, svarade Simon, och frågan gick vidare till Belinda som satt bakom.

-         Är det du?

-         Nej, svarade hon allvarligt, ingen kunde märka någon tvekan eller osäkerhet i hennes svar. Frågan gick till Loke.

-         Är det du?

-         Nej, svarade denne lika säkert  och stirrade läraren fast i ögonen.

Så gick frågan vidare, först längs raden vid dörren, sedan nästa  rad bakifrån, nästa rad framifrån, allt i tur och ordning.

Lurren kom till sista raden borta vid fönstret, spänningen i klassrummet var om möjligt ännu mer spänd, när man började inse hur det hela skulle sluta.

Längst fram i raden närmast fönstret satt Johanna, som kanske såg en aning orolig ut till skillnad från alla övriga i klassen, som nu fått frågan om de hade kastat snöbollen, som nu för övrigt hade börjat smälta med enstaka droppar som föll ner mot katedern.

Nitton elever hade allvarligt blivit tillfrågade, och samtliga hade lika allvarligt svarat nej.

Enligt Lurren var nu saken klar, problemet var löst, alla hade försäkrat att de inte kastat snöbollen. Eftersom Lurren förutsatte att ingen någonsin skulle ljuga, återstod nu den enda som ännu inte blivit tillfrågad, nämligen hon som satt längst fram vid bänken närmast fönstret och närmast katedern.

-         Alltså var det du, sa Lurren och måttade ett kraftigt slag mot flickans huvud, så kraftigt att hon fullkomligen kastades ner på golvet bredvid bänken.

-         Upp med dig! Sa Lurren med fast stämma.

Johanna gnydde, men reste sig ganska fort.

Pang, så kom nästa slag som fällde flickan till golvet en gång till, hon började nu skrika, och Lurren grep tag i hennas vänstra arm och måttade det ena slaget efter det andra mot huvud, kinder, öron.

Lurren slog och slog, det hårdaste han kunde, flickan skrek, alla övriga eleverna i klassen satt blick stilla och dödstysta.

- Här ska du få för hela klassens lögner, räknade Lurren… tolv, tretton fjor-ton, fem-ton.

Flickan blödde ymnigt från näsan, öronen, och tårarna rann, hon grät förtvivlat, och försökte skyla sig med armarna.

Inom sig var Lurren förvånad över att just Johanna hade gjort sig skyldig till en sådan dålig sak, hon var ju allmänt känd som den snällaste och mest skötsamma av alla i klassen, kanske i hela skolan.

Nu hade Johanna fått sitt rättmätiga straff, och Lurren beordrade henne att ta bort snöbollen. Ta några av dina lögnaktiga kamrater till hjälp, beordrade Lurren lugnt, använd stegen där i hörnet, och var snäll sluta tjuta, du har dig själv att skylla, ditt häpnadsväckande brott är sonat, och saken bör glömmas snarast.

Saken ordnades snabbt, Lurren gjorde sina anteckningar i klassboken, och meddelade att han tänkte avbryta lektionen på grund av denna ofattbara ondska, som han hade råkat avslöja i sitt eget klassrum.

Samtliga går ner och anmäler sig hos Pi-Lusen, kvarsittning till klockan fem för samtliga, marsch iväg.

Pi-Lusen var skolans mest fruktade och respekterade vaktmästare, det var ett fruktansvärt straff att hamna hos honom, han hade alla fungerande medel för att få delinkventerna att göra som han blev tillsagd, ett av de mest effektiva var just kvarsittningen, då ingen fick lämna det kalla vaktmästarutrymmet, och minsta protester straffades med kraftiga snärtar av hans smidiga silverbeslagna bambukrycka.

Lurren gick långsamt ner till lärarrummet, placerade sig i sin speciella fåtölj, och redogjorde noga med viss avsky för de andra närvarande lärarna, vad som tilldragit sig under det, som skulle ha blivit en stimulerande, givande lektion i franska språket.

-         C’est leur piece de resistans, n’est-ce pas?

Väl hemma beställde Lurren dillkött till middag, vilket var en ovanlig lyx, men kände ett visst obehag over den trista skoldagen.

-