Den andra lyckokänslan.

Jag började så sakta städa.

Det vill säga  jag vankar omkring och flyttar saker.

Emellanåt bär jag med mig något, som jag sedan placerar på ett lämpligare ställe.

Jag placerade ett antal Buffalo Chicken Wings i ugnen. 180 grader, varmluft, nedersta facket

Till detta dricker man mjölk, eftersom det är viktigt med vätska.

Till höger en korvtagare. Den har visat sig mycket lämplig när man njuter de välryddade kycklingbitarna, som ju innehåller många små ben. 

Som jag nu går där och flyttar saker, grips jag av en vacker känsla som jag inte upplevt på många år.

Jag kallar denna känsla "Den andra lyckokänslan".

Det är en känsla från barndomstiden. Vinter, sol, stillhet, en söndagskänsla får man väl säga. Ofta stod ju radion på också, och spelade sina vänliga klassiska melodier.

Men jag tror kanske i första hand det är solen som har skinit hela dan idag..

Ute ligger alla snöhögarna kvar sedan i onsdags, det förekommer ingen snöröjning alls, och jag tror mig ana anledningen: det finns inga snöskottare. Här kunde ju hundratals, ja, tusentals ungdomar vara ute på gatorna och skyffla. Men, kanske tänker det feta, moderata stadsborgarrådet att han chansar. Snön kanske smälter bort snart i alla fall. Eller har skovlarna tagit slut? Det är dock vackert med snö, och ger ett mycket gammaldags intryck. De enda skovlar man ser, är de som sitter i händerna på privatbilister, som ju är piskade att komma iväg.

Hur som helst ligger snön kvar. Inget arbete pågår alls. Vallarna mellan trottoarer och gator är svårforcerade. Det sker troligen en hel del  olyckor där.

Meningen med detta sakflyttande är förstås att jag ska hitta saker, och att det ska utmynna i en sammanfattning och efterlängtad överblick. Jag kanske till och med kan komma att finna mina reservglasögon!

Det är  bra att passa på när det är  ljust..

--------------------********************-------------------

I natt läste jag om Lasse Berg. Han publiceras på bokförlaget Ordfront, och det säger ju en del.

En vinklad skönlitteratur vars syfte är lite diffus. Troligen gör han sken av att skriva något vetenskapligt, men det han gör är inte ens pseudovetenskapligt, det är ren hypotetisk vidskepelse, han kunde lika gärna skriva om akupunktur, handpåläggning eller tomtar och troll.

De senare tusentalen års historia skuttar han helt elegant förbi, och drar i stället fram några afrikanska kulturer på samhällsstegens allra lägsta pinnar, där förstås individerna är förtjusande, vänliga och med sina speciella kunskaper mycket duktiga. Det är samma fenomen som redan Daniel Defoe på 1700-talet hittade på i sin Robinson Crusoe, när det handlade om att göra upp eld. Robinsson var naturligtvis totalt ställd där ute i vildmarken, men konstaterade beundrande att ”han kunde konsten den vilde mannen.”

Själv är han dock en vit, germansk man, och som sådan i sammanhanget en representativ oikofobiker. Det är ingen ovanlig företeelse att vita flyr bort till primitiva existenser, där man förstås i sin överlägsenhet blir ödmjukt väl mottagen.

Lasse Berg blir så inspirerad, att han  helt naivt hugger tag i hela utvecklingsförloppet och trycker ihop det till en mikrobit.

”En glad lax”, har någon kallat honom, men man får inte blunda för faran av vidskepelse och trolldomshypoteser, även om det inte behöver gå så långt som till de fåniga anklagelserna mot den pågående julkalendern i TV 2.

På något sätt har han blivit hedersdoktor vid Lunds universitet, vilket väl säger betydligt mer om den läroanstalten än om Lasse Berg.

Vill men verkligen få en bild av vår germanska utveckling sedan de senaste istiderna, ska man besöka Riksmusseets pågående utställning "Den mänskliga resan". Det är en mycket gripande och vetenskapligt sann sammanställning av de flera senaste tiotusentalens förlopp. Man ser den gärna flera gånger.

Och sedan?