God jul!

Så märkligt ändå. Jag står framför en spegel och knyter slipsen, som man alltid gjorde när man skulle ut och spela för länge sedan. Man hade slips helt enkelt, kavaj och slips. Alltid, i varje fall vintertid, och på skoldanserna

Och när man gick ut, hade man hatt. Olika modeller beroende på modets växlingar. Hattarna var nog det som tog slut fortast.

Inga problem att komma ihåg handgreppen med slipsen. Det fanns tillfällen när det var väldigt bråttom, men det funkade alltid ändå.

En del killar brydde sig väldigt mycket om hur det var med slipsen, det fanns flera olika sorters slipsknutar, men jag använde bara en sort. Det var väl redan i realskolan det började.

Kannan, dvs hatten, började vid femton års ålder, det var något av ett vuxenattribut, det togs en film den julafton jag fick och tog på mig min första hatt. Det var löjligt då, och skulle säkert uppfattas väldigt löjligt även i dag.

Nu ska detta inte missuppfattas så att man alltid bar slips. Det är en standardpersedel i västerlandets kultur, som hör till högtid, i varje fall lite mera solenna tillfällen. Den spred sig under 1900 till alla senare utvecklade länder och är förstås nu väldigt obligatorisk i både Afrika och Japan i högtidligare sammanhang.

Japaner klarar inte att visa sig utan, det anses som en taktlöshet i diplomatiska sammanhang. På vår senaste nobelfest 2012 förekom en del kinesiska kvinnor i anledning av den japanska nobelpristagarens prisemottagande. Dessa hade klätt upp sig i sitt hemlands gamla dräkter, som tar många timmar att klä sig i, och som endast tillåter bäraren att förflytta sig med små, små steg.

Lika töntigt som att äta med pinnar. Pinnätning kan väl vara praktiskt för enarmade stackare, men för vanliga västerlänningar känns det obeskrivligt löjligt att sitta med en obrukad arm vid måltiderna.

Jag började äta med pinnar redan i det rebelliska gymnasiet. Jag var uppfylld av den kosmopolitiska hänförelsen, och trodde jag var nåt. Det var kul när främlingar glodde ohämmat på den tiden det var sällsynt. Senare gav kinessyltorna upp, det blev kniv o gaffel åtminstone till luncherna, men ytterligare några tiotals år senare spred det sig igen bland ungdomen. Jag tycker att det är lika dumt, löjligt, opraktiskt och töntigt, när helst man låter sig till det av modets inre tvång.

Nu gör jag ostkrutonger till den märkligt traditionsenliga champignonsoppan.

Vitt, färskt bröd, med kanterna noga avskurna.

Rikligt med rumsvarmt smör blandat med riven parmesanost och riven västerbottenost.

Man brer ett tjockt lager på de trekantiga krutongerna, och ställer på galler i ugnen vid 250 grader, alltså mycket varm.

Sedan kan man ju om så önskas värma på dem vid serveringen om man vill ha dem varma till soppan.

Det är snö i år till jul, underbart vackert, precis som det ska vara. Just nu duggar det lite lätt och är tre grader kallt.

God jul!