Jag tycker mycket illa om reklam i den form det numera ter sig i massmediala sammanhang. Det är odrägligt och borde förbjudas. Det är oanständigt och plågsamt.

Värst är det med de reklamfria kanalerna. Jag var uppe hos kompisen i går och glodde, och finner det ena efter det andra högintressanta inslaget, som emellertid visar sig vara reklam för något i den egne på kanalen, typ TV 1 Onsdag.

Väldigt irriterande och dessutom bedrägeri. Om man slår på TV ska det antingen vara en programtablå, det kan man acceptera, eller vara ett pågående program, inte reklam för något som ska komma i framtiden.

Tack och lov, kära kompis för att du betalar TV-licensen, och tack och lov för att jag kan titta uppe hos dej och slipper göra det!

Jag tycker synd om alla dårar som gör dumma saker, och jag skiter i vad dom tycker, liksom att dom med all rätt skiter i vad jag tycker.

Alltså, mina reservglasögon, som jag lät bygga i somras, är borta. Det finns bara tre alternativ, antingen har de ramlat ner någonstans, eller så har någon brutit sig in i min lägenhet och stulit dem, eller har utomjordiska makter lagt sig i. Det sista börjar jag mer och mer inse, måste vara det mest troliga alternativet.

Samtidigt tycker jag nog att det sista alternativet är lite egendomligt, eftersom dessa makter aldrig tidigare har tagit sig in i mitt hem, och dessutom, vilket gör saken ännu mer ovanlig, har dessa makter aldrig heller visat det minsta intresse för mina reservglasögon.

Om det gällde mina vanliga glasögon, eller till och med terminalglasen, vore det genast betydligt mera rimligt, liksom om de dresserat akvariefiskarna till sådana rent av brottsliga ingripanden.

Men kära utomjordiska makter, tro inte att ni ska komma undan. Förr eller senare ska jag uppdaga era skumma åtaganden och sätta dit er, så det skriker om det.

Nästa vecka är jag bjuden till Smörj Larsson på middag.

Jag vet inte varför han är så road av att bjuda mej på middag, eftersom jag oftast brukar somna av leda och tristess varje gång jag tycker mig vänligen vara tvingad att anta hans inbjudningar. Smörj är nog snäll, närmast oförarglig, men varför han vägrar lära sig laga mat är ett av de mysterier som jag tvingas leva med i den här annars så fantastiskt underbara tillvaron.

Jag vet att han gick kurser i sin ungdom, men det verkar som om han systematiskt av något inre tvång alltid måste missuppfatta hur man gör, eller ännu värre, tillåter sig fuska. Han kan utan vidare använda salt i stället för kanel liksom peppar i stället för dragon. Han tycker att det inte gör något.

Dessutom saknar han eget smaksinne, så all mat han lagar, gör han på död räkning, liksom skepparen ute på öppna havet bestämmer att nu har vi seglat i tre timmar i fyra knop, så då måste vi vara framme.

Jag har många gånger funderat på hur jag ska klara mig undan Smörjs inbjudningar. Jag förhalar svarandet, jag håller mig undan, jag låter hans brev ligga oöppnade, eller förklarar hur fruktansvärt sjuk jag just har blivit, men ingenting hjälper. Jag är för snäll helt enkelt. Nu har jag fått lära mig att allt gratis är gott, så det kanske är bäst att sluta krångla, gå dit och somna, och sedan tvingas bjuda igen då, vilket ju vanligen är den viktigaste orsaken till herr Larssons inbjudningar.

Usch, käre Smörj, du får mig att känna mig elak, fast  jag är inte elak. Och eftersom jag inte är elak blir jag ledsen, när du får mig att bli det.

Det är en evigt ond cirkel som jag inte har bett om, men när jag funderar lite vidare i saken, kanske det liksom är bäst ändå, livet vore antagligen betydligt tristare utan dina middagsinbjudningar även om man anar avsikterna.

Man ahnt die Absicht und wird verstimt, vem var det som sa det? Var det Goethe? Någon av de stora tyska filosoferna var det i varje fall.

- Go-e-te var en stor poet.

- Nej, oe uttalas som ö i tyskan.

- Göte var en stor pöt.