Vapen och skönhet.

Den högsta av alla vetenskaper är krigsvetenskapen.

Sedan kommer de andra i en stor oordnad radda sladdrande efteråt, var och en på sitt sätt med ett litet bidrag till människans väl och ve.

I krigsvetenskapens begynnelse fanns den germanska stenåldersmannens förlängda arm som förmådde nedlägga villebråd och därmed försörja sin lilla grupp och hålla samman sin familj.

Det var den kulturen som kom längst och först i ett lopp som ingen ännu hade identifierat.

Djuren existerar för att vi skulle kunna döda dem och äta upp dem.

Här ett vackert exemplar av ett vapen som kanske snarare var skapat som prydnad, men som nog alldeles utmärkt väl gick att sticka igenom kött och senor och därmed klarade  att sarga fiender eller villebråd.

Det finns på Livrustkammaren i Stockholm och är vår store svenske konungs Karl IX svärd, tillverkat någon gång i slutet  på 1500-talet.

Kanske använde han det aldrig i strid, kanske finns någon mer omfattande historia kring detta sköna vapen, men jag känner den ej.

------------******------------

En fattig bonde kommer vandrande genom skogen. Det är en tämligen tät skog av rakstammiga, inte mycket höga, björkar.

Mellan träden synes en ryttare i tämligen hög hastighet nalkas mellan träden.

Han stannar framför bonden, griper det rufsiga huvudet under sin vänstra arm och håller honom tätt intill sadeln, samtidigt som han snabbt med dolken sticker ut ögonen på den överraskade mannen som endast kvider ett ”varför, varför”.

Den arme människan kommer aldrig mer att se något genom sina söndertrasade ögon. Han sjunker kvidande ner på marken och känner sig ensam omkring.

Han kan komma att överleva, han kan komma att dö inom snar framtid, det beror på om såren skall bli infekterade, men han hade inga kunskaper om vad infektioner är, det skulle dröja ytterligare mer än femhundra år innan någon människa uppdagat den sortens kunskap.

Man sätter sig ner och avvaktar, kan jag få mat, kan jag få något bidrag, jag behöver så lite, men dock något.

------------******------------

Den här månaden, den sista månaden för året, har jag sammanlagt medel på drygt en tusenlapp under det som samhället har ställt upp som normen - RIKSNORMEN.

Det är mitt eget fel.

Dels har jag ett webbhotell, vars kostnad just har fakturerats, och dels gick mina urgamla glasögon sönder i söndags.

Mitt webbhotell kostar drygt sexhundra kronor om året, och därmed är det kört.

Webbhotellet representerar min enda möjliga extra inkomst, då det är platsen för ett antal program jag skrivit i perl, med vars hjälp jag skulle kunna sälja någon licens till mitt över hela världen uppskattade dataprogram Scalamusica, som är en systematik av skalor i det tempererade systemet, vilken jag började med redan när jag gick på musikhögskolan i Stockholm. Man kan slå upp alla skalor vare sig från intervallrader eller toner.

Nu är det nära ett år sedan någon senast köpte en licens, och jag har anledning misstänka att man på servern har gjort någon av mig okänd förändring, som har saboterat de  intrikata programmekanismerna. Licensen kostar knappt tvåhundra kronor. Kan men åberopa skadestånd möjligen? Knappast.

Datorer måste alla ha, men ingen har någon  ersättning för det. Det är väl samma som med glasögon, och en del förbrukningsvaror som kvinnorna tvingas använda.

Jag sitter här med mina utstuckna ögon och kan inte ta mig vidare, jag har slutat att bry mig. Det tjänar inte längre någonting till. Arbetet med att rekonstruera hela projektet synes mig fullkomligt oöverstigligt.

Vad spelar det för roll? Jag vet knappast längre ändå hur man gör.

Jag har ett antal begränsade kunskaper och får nöja mig med det, som är livets enda mening: Att förkovra sig.

------------******------------

Jag minns inte riktigt varifrån jag fått historien om ryttaren som stack ut ögon, men jag har en svag aning om att det kan ha varit en klassiskt rysk författare, som jag läste i min tidiga ungdom.

Jag har många gånger i mitt  liv återkommit till den sorgliga, vemodiga historien med den medvetna, onda handlingen som någon gjorde enbart för sitt nöjes skull. Kanske ryttaren helt enkelt bara var på dåligt humör, för en struntsak han råkat ut för en stund innan på sin ritt genom den medeltida björkskogen.

Ja, vi har våra egenskaper, våra resurser, våra tillgångar, med vilka vi kan glädja eller oroa vår samtid, men i det stora hela är det ju ingen som verkligen, med mycket få undantag, bryr sig.

Den ena vågar sitt liv för att kunna skaffa ett sällsynt frimärke, som är det enda som fattas i den stora samlingen.

Någon annan kämpar för att klara en utmaning av något mer eller mindre meningslöst slag.

De som strävar efter uppmärksamhet har vanligen många valmöjligheter.

Den som har tillräckligt stor skönhet kanske kan förvalta den och uppnå framgång, men de allra flesta kan inte göra någonting utom att gapa högt en kortare tid, ett ljud som ingen hör, som man slutligen dränker framför TV i avskärmad isolering och uppgivenhet.

Undran, oro och allmänt obehag.

Jag känner med min sedan barndomen ovanligt höga sensibilitet, att något är fel i systemet.

Det är som när man hör det berömda gnisslet i maskineriet, fast nu i hela samhället.

Jag vet ju egentligen vad det är, det är ingen hemlighet, bara att det känns svårt att säga rakt ut det vi alla vet.

Men detta ohörbara gnissel tyder på något djupare, något på djupet alltmer uppluckrande, som något som långsamt omvandlas, liksom ruttnar.

Det finns många namn, men verkligheten undviker dessa namn, det har gått för långt.

Trots att krigsvetenskapen är väl utvecklad och dokumenterad, verkar det som om  ingen klarar att hantera just detta gradvis och stilla omvandlande fenomen.

Felen uppmärksammas på många ställen i de mediala konstellationer som skall påvisa dem, men utan att någonsin till synes säga det rakt ut.

-----------**************-----------

Vi har just nu ett vackert snötäcke över hela orten. Det är som alltid beroende av temperaturen, och vi hoppas innerligt att det stannar kvar över de närmaste helgerna.

Under de senaste hundra åren har snön legat kvar kanske mindre än hälften av alla vintrar, det finns noggrann statistik från SMHI sedan flera hundra år, men människorna glömmer, oftast är det bara något enstaka minne som består.

Det vita täcket hör vintern till, men det är långtifrån alltid som vi har fått lyckan att uppleva denna vita miljö på vår plats.

Här är snötäcket de senare åren. De gröna betecknar ett snötäcke tillräckligt tjockt för att vi ska uppleva det som "en vit jul". I Stockholm hade vi således en vit jul 2004.

 -----------**************-----------

Det finns egentligen en enda sak som kan rädda situationen, men det möter många motstånd och stora knaggliga trappor på vägen.

Det är som när man biter sig hårt i tungan, eller slår tårna mot ett stolsben som inte riktigt befinner sig på rätt ställe.

Vi har våra reflexer som tjänar till vår överlevnad och som genom sina inneboende krafter och reaktioner tvingar oss till smärre förflyttningar utan att vi egentligen skulle behöva något annat än att sitta stilla och arbeta.

Krigsvetenskapen må vara den högsta vetenskapen, men är alltför ofta förbisedd eller kringgången.

För länge sedan, för mycket länge sedan, hade männen börjat ge sig ut efter föda, att försvara sig mot sina fiender, eller ännu hellre angripa sina fiender för att äntligen eliminera dem. Det böljade fram och tillbaka med mellanliggande perioder av fred och vällävnad.

Denna process pågår än i denna dag, men det synes vara ytterligt svårt att ideligen göra de adekvata definitioner som kan reda rakt mot de eftersökta målen.

Det finns alltid grupper som i sin felsyn, sin lättja eller bara bekvämlighet, avsiktligt söker omvägar eller möjligheter att fly eller hålla sig utanför gemenskapen och hålla sig utanför.

Dessa grupper är de farligaste, och de finns i alla samhällen vare sig det gäller det högsta moderna västerländska samhället eller de folkslag som  i avlägsna världsdelar står lägst på mänsklighetens kulturstegar.

Det är dessa grupper som skapar den stora oron, obehaget och skräcken för att något till slut faller samman.

Den dagen det obevekligen händer, kommer knappast någon att behöva stå till svars. De dissidenta grupperna kan komma att leva vidare på de andras bekostnad.

Många kommer att dö, men döden kan komma att omtolkas, så att den visserligen finnas kvar, men har förlorat sitt välgörande inflytande.

-----------**************-----------

-Dopp i grytan är det överlägset godaste julbordselementet. Dopp i grytan består som sagt av vörtbröd som får blöta upp i det feta skinkspadet bland simmande välkokta, hela bitar julkorv. Sedan tar men upp med hålslev och äter det blötta brödet med största njutning på sin tallrik. Det hör till urgamla ritualer som är äldre än när vidskepligheten kom söderifrån, från medelhavsområdet, och länge sökte förgöra våra heliga traditioner.

-Därefter kommer grisfötterna.

-Sist skinkan.

Men det är sällan man numera träffar på en riktig julskinka som den här hos Sven-Gunnars Värdshus för några år sedan:

Med äkta slottsenap och inget annat!