Kramp

Ja, detta är mina egna dilettantiska iakttagelser om kramp av olika slag.

Gemensamt med håll, som kan vara så totalt diskvalificerande, går det över av sig själv, och sjukdomar som går över, är det ingen som fördjupar någon forskning i.

Visst finns det hypoteser, men minst lika många tips och knep av kvacksalveribetonade slag.

Ska man massera, ska man tillföra kyla, ska man tillföra värme, ska man ta mediciner, eller har man tagit för mycket mediciner?

Ingen som riktigt vet. Det går ju över.

Men det kan vara totalt hämmande och i vissa situationer rent katastrofalt, vem har inte hört talas om simmare som får kramp, inte längre kan röra lemmar, och drunknar. Farliga saker.

Ansträngning eller överansträngning av en muskel eller muskelgrupp verkar vara populära förklaringar.

Jag har aldrig drabbats av kramp när jag har summit, men på olika sätt drabbats av tre olika sorters kramptillstånd som jag här ska nämna några ord om.

Blogga om , alltså babbla om.

Kramp 1.

Värst i hjärtat. Det finns ett tillstånd som heter angina pectoris som drabbar hjärtats kranskärl, det kan vara mycket smärtsamt, och blandas gärna ihop med reguljär hjärtinfarkt.

Man ser vanligtvis inget på ekg, men det har hänt att jag efter att ha fått ta ett ekg på en vårdcentral beordrades ambulans för att dom skulle få ”titta på det”.

Visst blev man intagen, och fick tillbringa några dagar med den fasansfulla födan som sjukhusen kommer med i bästa välmening, utan att reflektera det minsta över om inte patientens välmående kanske trots allt har någon betydelse för sjukdomsbilden.

Jag minns att jag sökte vårdcentralen för att jag kände mig lite ”hjärtinfarktig”. Man känner en tyngd i bröstet, kanske lite smärta ut åt ena armen, definitivt en skärande smärta i kroppen nånstans, har fått nitroglycerin, men kan inte säga att det har hjälpt, två gånger har jag fått göra kranskärlsröntgen, man stoppar in en lång sond antingen via ljumsken, men på senare tid den lite kortare biten från armhålan, ena gången fann man kanske någonting litet i hjärtats kranskärl, en annan gång ingen förändring.

Det är nog inte så lätt att undersöka det där. Eftersom jag går på Waran sedan en koagulationsutredning av en ärftlig blodförändring, måst man kasta ner det upparbetade värdet med K-vitamin för att eliminera blödningsrisken, och så fick man börja från början igen. Ligga blickstilla i många timmar. Usch.

Det tog några dagar, och det är inte roligt att ligga på ett svenskt sjukhus numera, usel städning om någon, jag har sett en gammal kanyl under ett värmeelement, som låg där när jag kom in lika stilla som när jag skrevs ut, oerhörd personalomsättning och ytterst  oangenäm blandning av folkslag som väl borde vara hemma och sköta sina egna landsmän.

Kramp 2

Sedan är det migränen då.

Man tippar på kramptillstånd i yttre blodkärl i huvudet, ja, ja, inte mer om det nu, det finns redan många böcker skrivna, massor av verkningslösa mediciner och tusen tips och metoder, till och med akupunktur har man dragit fram med, ja, bara man tror, så fungerar allting.

Vad jag mest har undrat över är vad det är meningen att dessa mediciner ska verka emot. Är det själva kramptillståndet, är det huvudvärken, eller är det något annat?

För min del har inget hjälpt, hur dyra de än är, snälla läkare skrev ut en gång i tiden, men som sagt, vad har man dem till?

Kramp 3

Men nu på sena kvällen när jag ligger och läser en mycket bra bok, var det något annat.

Jag får kramp i några av ena handens fingrar.

Min neurolog har beskrivit det rätt utförligt, det kan drabba musiker som helt enkelt inte kan fungera, väldigt sorgligt.

Fingrarna drar ihop sig, eller upp sig, helt utom viljans inflytande, muskler drar ihop sig så kraftigt att det gör riktigt, mycket ont, det kan hända i ett ben också och vara ytterligt smärtsamt.

Jag försökte massera handen, vrida och vända på den, om det drabbar en vadmuskel kan det löna sig att försiktigt ställa sig ner och trycka foten platt mot golvet.

Som sagt det går över, och sånt som går över genererar inga skräcksignaler eller någon obehaglig oro.

Jaha, så var det med det. Nu har jag försökt skriva lite om det. Kanske någon känner igen sig, och där kanske något litet är vunnet. Att göra livet lite lättare för sina medmänniskor, kanske ändå är det trevligaste man kan vara engagerad i.

Under en tid har det visat sig att en av gosekuddarna har börjat läcka dun.

Små sprickor i tyget vid några av hörnen.

Jag måste reparera.

Efter ohyggliga ansträngningar dammsög jag och tvättade under sängen.

Plockade fram symaskinen, som jag inte använt på sexton år.

Jag hade glömt bort hur man gjorde.

Hittade inte manualen.

Vet inte ens var jag ska börja leta.

Världens jävla flimmermigrän klockan kvart över tio, en helvetes huvudvärk.

Hur länge orkar man?

Ensam, övergiven trött och tvingad. Fan i helvete.

Läste en etikett på kudden, där jag skrivit ”Med AK på IKEA 2 aug 2001”.

Den andra gosekudden däremot, har hållit utan problem.

Jag som ändå har sytt så mycket under den lyckliga tiden, skjortor, kavajer, byxor, en gång sydde jag till och med en frackskjorta.

Den skjortan blev incitament till en underbar nyårsafton, jag hade till och med material till att hålla ett tal, som blev uppskattat i en tid, när det mesta var glädje och allmän lycka.

Frackskjortan blev så fin, och kostade naturligtvis en bråkdel av vad den annars skulle ha kostat. Men framförallt blev det rätt storlek.

Letade fram nål och tråd.

Det visade sig vara ett enormt starkt tyg, det gick inte ens att trycka igenom nålen med fingerborg.

Konstigt, ändå hade det blivit små revor där dunen slank ut. 60 % anddun och 40% andfjäder, pris 199:-. Undras vad en sån kudde skulle gå på idag?

Plockade fram den gamla utmärkta snabeltången och lyckades sy några stygn med väldig möda.

Men nej. Det här går inte, jag måste plocka fram maskinen.

Tungt och besvärligt.

Tittade framifrån och bakifrån, hur gjorde man?

Försökte ett stygn. Det blev omedelbart världens trasselboll.

Tittade igen.

Började sakta komma ihåg, det var ju ganska användarvänligt minns jag, men man måste göra exakt som avsett annars gick det åt pipan.

Undertråden i sin bobin, åt vilket håll?

Var startar man, var lyfter man nålen?

Till slut verkade det som om det gick att sy några stygn utan trassel.

Jag försöker göra klart så länge undertråden räcker.

För att se på nära hålla hade jag lagt av mina glasögon.

Sedan var dom försvunna.

Letade fram reservglasögonen och började så tveksamt att sy lite. Jodå, det blev bättre och bättre. Hur gjorde man sicksack, jaha, sy bakåt o framåt, sicksack, jaha.

Till slut var gosekudden lagad.

Tog flera Alvedon, det oroar mig, jag är rädd om njurarna, men står inte ut med den eviga huvudvärken, den satans smärtan. Är det priset för att jag får leva?

Jag har haft det minst sedan jag var litet barn, och låg på observation på sjukhus i flera veckor. Inte hittade dom något.

Så är det med migrän.

Det bara kommer, börjar flimra, synfältet försvinner, ett enormt öronsus, rena dårhuset. Förmodligen samma symptom som hjärnblödning vad jag har förstått, i synnerhet när talförmågan försvinner. Det är groteskt. Afasi, eller åtminstone dysfasi. Jag behöver inte öppna munnen för att konstatera att det finns där. Jag kan inte bilda den enklaste mening, det blir bara öh, ö mm, mju, uuu, juju, det är groteskt.

Men det finns en förmildrande omständighet: Det går över!

Den dova smärtan avklingar och får man bara sova, kan det förklinga på ett dygn.

Alltså lyckades jag laga gosekudden och hoppas nu på att slippa lösdun i sängen. En gång i tiden fixade man sånt där på nolltid, beslut, analys, åtgärd, städa upp. Nu tar det timmar, och är förstås ännu inte städat.

Glasögonen borta.

Naturligtvis kommer dom fram så småningom.

Dom har dragit en jättesumma på autogiro för gasen och obligatorisk medicin på apoteket kostade max, eftersom högkostnadstiden är slut.

Men jag måste skaffa mer mat, kylen och frysen nu tomma, har bara en halv påse kaffe kvar. Nu minns jag att jag har lite filmjölk, det får bli lunch, men hur jag än mig vänder, måste jag köpa en mängd saker, basvaror, det var länge sen jag hade något smörgåspålägg, frågan är om pengarna räcker till nästa lön. Nu pratar vi om några få hundralappar alltså.

Så förflyter det hela. Man blir mest ledsen.

Det är bara ALFA jag hoppas på, när jag äntligen har tid med det, blir det bättre och bättre. Jag är hyfsat bra på att skapa melodier, det är mitt hopp.

Farligt med trassel vid tangenterna.

ALFA blir bättre och bättre, många vackra melodier här, men vilket jobb…

Helt plötsligt upphörde DAW att fungera.

Visserligen hade jag gjort många namnbyten och omflyttningar, men ett så kvalificerat program ska väl klara det mesta.

Totalt datorstopp! Allt fastnade. Fick bryta strömmen till hela systemet, dra ur kontakten ur väggen alltså...

Man inser att de flesta datorstopp sannolikt beror av klanteri hos användarna. Varje bra program ska givetvis klara det, men oväntade feltryckningar i ”rätt” ögonblick kan inte så lätt spåras, och så sitter man där. Jag minns det från konsulttiden hos Anders. Standardreceptet är ju ominstallering, men det förutsätter att en hyfsat ny backup är gjord.

Lösning idag liksom ofta: Hitta källfilerna och döp om dem. När sedan huvudprogrammet startar, hittar det inte standardfilerna, vilka ofta är de senaste filerna man använde, ja, det beror ju på vilka preferenser man angett…

Det funkade!

Men det är klart att jag fick lite extra jobb.

Har satt in filbunkarna i kylen och ska snart äta åtminstone en av dem. Strösocker och ingefära.

 
Första skeden! Mmmmm... När man kommer neråt botten på filibunken får man strö på lite extra med socker och ingefära. Märkligt att mjölkprodukter kan smaka så olika och så fantastiskt gott!

Kände en glimt av lyckokänslan, som nog har drabbat de flesta organismer i den mån de kan uppleva något överhuvudtaget.

Det är för oss ljuvt inbäddat i minnen från olika situationer, platser och personer i livet.

Minns Beatles "There are places I remember"...

När de kommer in i bilden, vill man gärna kontakta dem igen.

Men många är för evigt försvunna (=döda), och andra har ändrat attityd.

Det senare är mycket sorgligt, eftersom man känner sig rätt olycklig och hjälplös.

När Olavi Paavolainen återvände till sin föräldragård sommaren 1941, kunde han bara konstatera att ingenting fanns kvar. Inte ett träd, inte en buske, inte en väg, inte en brädbit från husen, inte den lilla plaskdammen han lekt vid som barn, kanske några smulor i landskapet där man möjigen kunde ana att här legat en gård. Kriget hade rasat i slag efter slag just i detta område. Hans reakton var tomhet, han började rent av fnittra över den absolut totala förvandlingen.

Hos några kan man ana anledningen till attitydföändringen, och tycker sig vara klart orättvist, framförallt outrett behandlad, det är så sorgligt.

Varför blir det så?

Är ni medvetna om att ni gör någon illa?

En dag ska jag sammanfatta alla anledningar till kontaktproblem som jag har spårat i mitt liv.

Tror jag.

Men tills vidare får man väl leva vidare på sina vackra minnen och hoppas att tiden är mild och förlåtande.

  Hade två kycklingklubbor kvar i frysen.

- Jag, kokar ris och gör en god currysås!
- Jamen det är väl en bra idé, har du vad som behövs.
- Ja, jag tror det.
- Har du citron?
- Nä.
- Har du grädde?
- Nä.
- Men då kan du väl inte göra någon currysås?
- Kan jag väl.
- Men ingen god currysås. Då måste man ha grädde och citron.
- Äsch.
- Vaddå äsch? Du vet hur det gick den där gången när vi inte ens hade hönsbuljong.
- Hönsbuljong behövs väl inte.
- Nä, nä, försök koka dom där magra kycklingklubborna då, det går inte, det blir   ingenting.
- Jag tänker värma dom i ugnen.
- Jaha, då måste du ha hönsbuljong.
- Va jobbig du är!
- Är det det enda du kan säga? Det är du som är jobbig. Och larvig.
- Jag har hönsbuljong.
- Va bråkar du då för?
- Jag bråkar INTE. Det är du som börjar tjata om citron
- Citron och grädde, larvoxe!
- Vet du varför jag har satt på mej dom svarta strumporna?
- Nä.
- Det är för att jag var på väg att gå ut.
- Varför ska du ut nu?
- Jag ska köpa grädde och citron.
- Varför sa du inte det på en gång, så hade vi sluppit bråka om saken.
- Jag bråkar inte.
- Kommer du iväg nån gång?
- Ja, men jag undrar om du har en tjuga till citron.
- Suck. Du ruinerar mej.
- Du ska väl också äta?
- OK, här e en tjuga.

Jag gick ner till COOP NÄRA. Det var tre grader varmt, svalt och skönt, gick och grubblade på den senaste kompositionen, funderade på om jag inte borde göra den lite längre.

Ska bli spännande och se vem som sitter i kassan idag. Allt jag ska ha är citron, vispgrädde och mjölk, ingenting annat.

Jag tog det ytterligt lugnt. Valde bland de kravmärkta citronerna, Granskade förpackningsdatum på mjölken och grädden, OK, det verkar OK.

Framför mig i kassan en mycket liten person. Han var nog mellan två och tre år.

Kassörskan log sitt mest förtjusande, inställsamma leende.

Den lille mannen var där med sin pappa, och plockade den ena varan efter den andra från sin lilla vimpelprydda miniatyrkundvagn upp till bandet på disken. Han fick sträcka sig för att nå upp, och han var uppenbarligen till hundra procent inställd på att allt skulle bli ordentligt gjort. Tyvärr var det rätt många varor, så jag fick vänta.

För att igen skulle bli besvärad, plockade även jag på mig ett brett leende såsom av förtjusning, och beredde mig på en stoisk stund av lugn och väntan.

En påse bananer, så nästa. Men först sträckte han sig upp för att puffa in bananerna ordentligt, en av dem hade nästan hamnat utanför.

Slutligen bara ett par påsar med grönsaker kvar. En åkte ner på golvet, och pappan hjälpte till att lägga upp den på bandet.

Så min tur.

Tjugosju kronor blev det. Jag fick växla en femtiolapp. Kassörskan lämnade tillbaka växeln och tittade mot nästa kund.

Jag gick iväg med tygkassen i handen och funderade på kostnaden. Tjugosju kronor, det var en gång i tiden mycket pengar. Nu var det dock bara lite tillbehör, ris och kycklingklubbor hade jag redan hemma. Jag fick vara glad för det jag fick. Funderade på citronen, den var allt bra dyr i alla fall, men då visste jag att den fått växa upp i frihet i något träd borta i Italien eller så. Man måste bry sig om hur citronerna mår, den här hade fått en helt fri uppväxt i ljuva italienska citronlundar eller vad det heter.

-Hallå, hallåå!!

Någon ropade och jag hörde springande steg.

Hallå!

Jag vände mig om och såg en av flickorna från butiken, hon hade sprungit en bra bit på gatan, för att komma i kapp mej.

- Du glömde varorna!
- Oj då. Jag vände och marscherade raskt en bit bakom henne åter till butiken.
- Händer sånt här ofta?
- Ja, faktiskt, det är inte så sällan folk glömmer att ta med sig varorna.
- Där ser man. Ja, varorna är väl inte det första man tänker på, när man går ut och handlar, försökte jag, för att vara lite rolig.

Det uppskattades föga, hon hade dock fått ge sig ut i kylan och rusa nästan hundra meter, tänkte väl att gubbjäveln vet väl inte vad han gör.

Så kom jag hem och gjorde min currysås med grädde och citron.

Men godast blir den faktiskt när man kokar riktig buljong av vatten salt, pepparkorn och lager. Buljongtärning är definitivt en nödlösning. Men nu hade jag inget annat.

Det blev rätt smakligt ändå.

Sedan passade jag på att ställa ett par filbunkar till nästa dag.

Men det är en annan historia.

Ätit två kycklingklubbor med Tigersås.

Jag vet inte om den där Tigersåsen är så rolig egentligen, en mild sötsur sås utan partiklar är godare.

Druckit en kopp kaffe.

Ätit en levande banan med stort glas mjölk, funderar på en omgång till.

Hela dagen huvudvärk efter förmiddagens flimmermigränanfall, jävligt trist o jobbigt. Ätit flera Alvedon.

Sett AIK lämna elitserien för den här gången. Vi får hoppas på 2013.
  

Spelat Whispering i tonarterna D, Ess, E, F, Fiss, G, ass, A, B, H och C, sedan fick det räcka för idag.

Konstaterat att de trådlösa lurarna fungerar igen. Anledning eller trolig orsak: okänd.

Konstaterat att M-AUDIO stänger av sig själv efter en viss tid utan signal. Hur lång den tiden är är ännu obekant. Varför står det inte ett ord om detta i manualen?

Sett sammanhanget från evolutionens början till vår kamp idag. Känner en viss tillfredställelse i detta. Rekommenderar som alltid Leif Störmers "Jordens og livets historie", alla människor borde läsa den med jämna mellanrum.

Konstaterat att det finns väldigt många olika sorters människor.

Italienare är de klantigaste av alla, men design är dom rätt bra på, alltså sådant som inte ifrågasätter liv. Vem skulle våga flyga med en Italienare i cockpit?

En italiensk torpedbåt kolliderade den 16 dec 1941 med allierade ubåten U-557. Den dåren till italiensk kapten tittade inte ens efter om det var en tysk ubåt, utan rammade den omedelbart och avsiktligt. Den hittills mycket framgångsrika ubåten gick under med kapten och hela besättningen på 43 man. Ohyggligt tragiskt. Inget av detta skulle förstås ha inträffat om inte den galne krigshetsaren Winston Churchill startat svältblockaden mot  Tyskland, och därmed gjorde samma misstag som under första världskriget.

Konstaterat vidskepligheternas obehagliga och nyckfulla inflytande än i denna dag.

Vad är det förresten för slags människor som ännu i denna dag låter döpa sina barn?

Det är sjukt, sorgligt och ganska obehagligt.

Längtar efter snön som borde komma nu, när det är endast nollgradigt eller strax därunder.

Det är verkligen ljuvligt att andas in den fräscha svala luften varför jag idag företagit ett flertal trevliga promenader.

Hälsningar till Irina och Amanda.