Regn, regn, underbara regn.

Bara 1 grad kallare, så skulle det ha snöat.

Jag tittar ut genom mitt fönster och ser dropparna mot gatans rännstenar och människorna med sina paraplyer långsamt vandrande från Karlbergs station.

Om fyra timmar vandrar dom åt andra hållet.

 
Regnet ger mig så många behagliga minneskänslor.

Vet inte exakt, men de är också förknippade med personer från för länge sedan, folk som är borta från livet för många, många år sedan.

Ett speciellt tillfälle är sommarregnen uppe i Vindelgransele i Västerbotten, när jag var extrageolog för SGU.

När det regnade för mycket gick vi inte ut och karterade, det kunde skada kartorna och gjorde antecknandet onödigt svårt. Inte för att vi var särskilt förtjusta i kvartersarbetet som alltid fanns, renskriva dagböcker, reseräkningar, rita, plugga geologisk litteratur, konferera med arbetsledarna som kunde dyka upp i tid och otid.

Men inomhus kunde man elda en brasa, laga mat och njuta av landskapets växlande skönhet under regn och regndis.

Nu har jag passat på att laga mitt paraply, mitt stora paraply av s.k golftyp. Av någon anledning ska golfspelare ha större paraplyer an vanliga människor.

Jag köpte det för många år sedan på Clas Olsson, som min kompis Roffe alltid kallade Clas i Sjön. 

Roffe var en av mina bästa vänner, hela minnet av honom är genomsyrat av trygghet och glädje.

Clas Olsonparaplyet:

 
Det året hade man låtit tillverka golfparaplyer med motiv från gamla katalogsidor, alltid trevligt att titta på.

Lagning av paraplyer innebär oftast nål och tråd och ett tålmodigt tråcklande dels genom själva paraplyduken och dels genom det lilla spröthålet längst ut i sprötspetsen.

Enligt soldatinstruktionens visa regler ska man använda enkel tråd. I början kan den glida ur nålen och då får man trä  om.  Ett pilligt arbete, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Tyvärr är ett av spröten en aning bockat, vilket nog kommer att visa sig en dag. Blåsiga dagar ser man folk där spröten vänds ut och in, och enda svaret är närmaste papperskorg. Detta upplevs av de flesta som mycket komiskt.   

Ja, regnet det bara öser ner, och bland många förbipasserande kom en borderterrier också, med regnskydd förstås. Undras verkligen om hundarna uppskattar dessa utstyrslar, dom bryr sig väl inte.

Det finns minnen av regnen långt ute till havs, de många timmarna till rors med något mål i tankarna.

Ofta fick vi ju avbryta och söka någon lämplig tältplats. Som på Brännskär till exempel där vi enligt loggboken tältade i tre dygn, med varierande regn mot tältduken.

Det finns en mera utförlig sida om denna ensliga plats.

Det finns en bild på Stig vid rodret i ett  uppenbart regn.
   
Sjökortet i fodral i knät och med skarp spaning mot förtoningarna framöver.

Sommarregn, inga handskar, fort går det inte, men luften är angenämt frisk, en behaglig tillvaro. Vågorna kluckar så stilla, och framåt går det i varje fall. Det är såna här känslor jag minns ibland, och de har alltid en positiv värme.

Jag minns inte nu exakt var, men det var väl ute på någon fjärd i skärgården.

Men detta regn som vi har nu är vinterregn, nästan noll grader, kallt och blött, inget kul.

annat är det med sommarregn, sommarregn, underbara sommarregn. Mer om det senare.

SVEK

Jag avtalade med en f.d vän, Emil E, att träffas på det förträffliga Löwenbräu klockan 18:00  och ta en Ramlösa och en hamburgare.

Klockan 11:27 skickade jag till f.d vännen Emil E ett konfirmerande SMS med lydelsen ”Jag har lyckats komma ifrån till Ramlösa klockan 18, OK?”

Läste Fredborg och kände mig glad i sinnet över min föresats att träffa Emil E, han har hjälpt mig med mycket under årens lopp, det är alltid kul att träffas, duktig ishockeyspelare också, har varit med i elitserien, alltid kul höra honom berätta om sina turnéminnen.

Klockan 16:30 fick jag värsta migränanfallet, med halva synfältet borta och världens yrsel, men jag beslöt, att under det stora lidandet, ändå göra mig i ordning, eftersom jag inte besökt någon restaurang på femton månader, och i synnerhet inte träffat Emil E på mycket länge.

Klockan 17:50 tog jag ut 200 kronor från bankomaten på Mitisgatan i hörnan av Drottningholmsvägen.

Klockan 18:00 gick jag med svår huvudvärk in igenom Löwenbräus oansenliga port,  och fick omgående ett trevligt bord vid västra väggen i det inre rummet.  Där sätt några ensamma män och läste kvällstidning, flera av de större borden var beställda efter vad man kunde iaktta från de röda lapparna i något glas. Ett ögonblick ångrade jag att jag inte hade någon kvällstidning. Ensamma män ska ha kvällstidningar att bläddra i, annars ska de nog inte ensamma frekventera näringsställen. Jag tröstade mig med att jag väl någon liten stund kunde sitta och läsa matsedeln, som personalen tämligen omgående lagt på bordet. Eftersom vi skulle bli två personer lade man fram två matsedlar. Jag beställde en Ramlösa.

Klockan 18:07 skickade jag ett frågande SMS med texten ”Var är Emil E?”.

Klockan 18:25 gjorde jag en beställning, jag började inse att jag blivit lurad, och upplevde den ohyggligt förnedrande känslan av att sitta ensam på en krog, kanske det värsta man kan råka ut för. I synnerhet med svår huvudvärk och endast en längtan att få gå och lägga sig. Men tyck nu inte att jag klagar, jag bet ihop och log så innerligt och snällt mot den underbart trevliga personalen.

Klockan 18:33 stod maten på bordet:

Här en bild av grannbordet, dom drack öl och åt korv.  

Klockan 18:55 begärde jag notan och betalade den alltför dyra anrättningen, gick till Fridhemsplan, tog tunnelbanan, for hem och somnade en stund i soffan.

Fruktansvärt ont förstås, gick snart o lade mig att läsa Fredborg, drack en sodavatten.

Klockan 18:58 ringde jag till Emil E igen, men fick telefonsvarare. Meddelandet avslutades med den burdusa kommentaren att ”Det går inte att lämna något meddelande”. Jag är så tacksam över att jag fick något meddelande alls, det var en stor tröst och glädje.

Sände några lyckliga tankar till denna underbara värld med sina geniala kommunikationsmöjligheter. Jag inser mer och mer den härliga framtiden när vi människor i vår sagolika framtoning helt kommer att slippa att ens lära oss alfabetet, och att vi kommer att dra oss fram med ikoner tills allting upplöses i en enda stor lyckomåltid i kärlek och analfabetisk värme.

Klockan 19:07 skickade jag ett vädjande SMS till en gemensam bekant på Kungsholmen ”Hälsa Emil E att jag känner mig verkligt lurad, men att det alltid är gott med Ramlösa”. I samma stund jag skickat det, ångrade jag mig djupt, då jag anade att meddelandet skulle kunna uppfattas som elakt och bittert, vilket verkligen inte hade varit min mening.

Men, jag vet tyvärr inte om det var så gott med Ramlösa idag, för att njuta som man önskar, ska man väl må bra, och ni måste ursäkta mig min negativa attityd, men jag mår visserligen förträffligt underbart härligt på alla sätt och vis, men känner ändå av huvudvärken och ett trevligt, men väldigt starkt sus i öronen.

Jag oroar mig nu för att bli anklagad för att vara negativ, men tycker ni verkligen att jag ska bara låtsas om ingenting? Visst borde jag det, och jag ska göra vad jag kan. Jag tar en härlig kopp kaffe och en liten hård smörgås och läser vidare på min Fredborg, som visar sig bättre och bättre, som alla intelligent skrivna memoarböcker ofta är.

Nu är klockan 08:19 torsdagen den 19 april, och dagen är väl en liten aning förstörd som alltid efter ett svårare migränanfall. Jag anser mig dock ha gjort så gott jag kunnat

Puss oh kram alla ni underbara, vackra och livsbejakande medmänniskor och tack för denna underbara tid, och Ramlösa på er!

Det var så ljust och vackert.

Jag gick ut i de sköna vädret och njöt i fulla drag i känslan av att kunna andas in den friska syrerika luften.

Jag skuddade bort det lilla orosmolnet som fanns där inne och ville ut.

När man inser stora sammanhang, fylls man av en enorm glädje som gör att det mesta upplevs med glädje och värme.

Informationen ger mig alltmer av visshet och överblick.

Hela himlen var täckt av dessa moln av liv och värme som jag älskar mer än annat. Kanske kan jag hysa ett litet hopp om regn, men SMHI, brukar tyvärr göra smärre missar i sin rapportering.

Jag förstår, jag hoppas, jag vet och jag lär mig mer och mer för varje dag. Det ligger en stor trygghet och lycka i detta att i tid inse efter vilka regler den älskade motståndaren spelar. Långsamt klarnar bilden, och jag rentav sitter och småskrattar för mig själv, när jag ser de suddiga partierna långsamt övergå till en visshet liksom av klaraste kristall.

Jag har en stuff med guld från Boliden:

Har man väl sett den, hållit den i handen, strukit över dess yta, känner man igen den en gång för alla. Jag fick den när jag arbetade som geolog för Mineraljakten i Västerbotten en sommar. En lurig, troende kommunalfunktionär, som var min vägvisare i området, höll plötsligt fram den, och frågade om jag visste vad det var. Jag kände igen den med detsamma, de små gula fläckarna liksom av utspilld gyllene målarfärg, men fast förenade med den mörka matrixen. Guldet slår igenom hela stuffen, men syns mest på ena ytan. Jag hittade den häromdagen igen, och vägde den några sekunder i handen. Stuffen väger endast nitton gram, och är också den ett lyckligt minne från tider av uppvaknande klarhet och vidgat synfält i livets skönhet.

Många år senare visade jag den för några utvalda, som senare återskänkte mig en stor glädje, genom att kommentera upplevelsen i rätt ögonblick och på rätt plats.

Ska jag fråga henne idag? Nej jag vågar nog inte riktigt ännu. Men jag vet att det finns, om inte i rätt ögonblick så i varje fall på rätt plats. 

Den stora kampen går vidare, jag betraktar guldet i lampans starka sken, och ser att stuffen också innehåller en aning arsenikkis, glimmer och andra mörka, mycket finkorniga beståndsdelar, mest pyroxen och hornblände, däremot ingen magnetit alls. Det är visshetens och kunskapens glädje. Tänk att man ännu utvinner sådär en femton ton guld om året bara i Boliden!

Förkovran är livets mening och mål, det finns bara vi i hela universum, och allt vi vet och allt vi kan, har vi själva tagit reda på eller själva hittat på. Därför måste vi vara rädda om varandra.

Happy   

Jag vet inte varifrån denna glädje kommer, kanske är det förvissningen om att jag fattat ett stort och positivt beslut i livet.

Eller kanske är det den där oslagbara känslan av kärlek i närheten, som är så svår att riktigt i detalj analysera, men som uppfyller hela sinnet med sin glädje.

Jag funderade en lång stund på om jag skulle promenera upp i mörkret och hälsa på henne, det riktigt pirrade i kroppen, och jag blev alldeles varm, det är en otroligt, underbara känsla. Fast jag gjorde det inte, för jag var faktiskt inte riktigt säker på om jag skulle våga, inte riktigt ännu, och kanske, kanske var det stängt, och då hade jag fått vänta till i morgon, men det går ju lika bra det.

Jag hade inte tänkt på henne på det där sättet tidigare, så jag var både överraskad och lycklig över denna förvånansvärt starka och ljuva känsla.

Äntligen hände det! Ja, ja, ja!   

Allt kändes varmt och ljust på det där vackra, milda sättet som fick alla i närheten att le av bara farten.

Jag älskar er, jag älskar dej, jag älskar bara, baraste dej!     

Kan man verkligen älska någon, som man inte ens riktig vet vem det är?

Ja, jag tror det, jag vill tro det, jag måste tro det, nej, inte måste, det ligger för mycket tvång i det, måste låter negativt, för jag vill bara kramas och kramas och ta alla i famnen och, och, Jaaa!    

Ärtsoppan till middagen var helt perfekt, och nyss när jag tittade ut genom fönstret i den milda, svala lite skönt disiga atmosfären, som jag älskar så mycket, förstod jag att nu var allting annorlunda, nu hade det hänt!

Om jag ändå visste ditt namn, men strunt samma, lyckokänslan är lika stor ändå, och förr eller senare får jag veta det, du kanske kommer att berätta själv, som de där strålande glittrande ögonen egentligen ville, fast det inte var några ord den där gången, inte ännu, kram!   

Jo, som sagt var, jag har fattat ett beslut, kanske ett av de största besluten jag fattat i mitt liv, käraste lilla vän, vad du nu heter, inom några dar händer det, jag är säker, som jag har längtat, som jag har drömt, hoppats och anat långt ner i djupet av mitt brinnande hjärta.

Jag funderar på att byta blogg, ja, så är det, pirrandet i magen tar ett fullkomligt skutt av glädje, när jag tänker på det, puss, puss, har ni ingenting annat för er, så ta en liten kram, det är ni värda, alla ni som jag älskar bara för att ni finns, vare sig ni cyklar eller går i butiken och letar kattmat, ja till och med det!   

Jag känner att det liksom bubblar av glädje, när jag tänker på kvällens semifinalmatch mellan Skellefteå och det där andra laget, som jag aldrig kan lära mig vad det heter. Vad spelar det för roll, när allt är ljust och lätt, och hela livet brer ut sig i sin outgrundliga glädje och vishet!

Jo, Brynäs hette dom, och dom vann i sudden, hurra för dom! Hade Skellefteå vunnit hade jag varit lika glad för det.

Som jag nämnde kommer jag att dra ner lite på mitt skrivande, jag är visserligen glad åt alla underbart vänliga och positiva kommentarer, men måste ägna mig åt de mera väsentliga bitarna också, kram! Och tack för att ni finns, och särskilt du som läser det här, och säkert känner dig träffad, fast du egentligen inte vågar. Visst är det underbart allting! Det tycker jag.

Hur är det med Bitte, undrade jag för mig själv, där jag gick och rotade.

Fast rotade är väl för mycket sagt, det var väl snarare så att jag satt vid tangentbordet och skrev, i stället för att göra något nyttigt.

Man har ju sin begränsade tid, och vad ska man använda den till?

Äsch, jag tar en kopp kaffe till eftersom jag blev sur när jag fick refuseringen.

Och förresten, återigen, vem bryr sig?

Jag har suttit och petat i litteraturförteckningen och sållat. Ja, det gäller ju att sålla väldigt hårt här, Ska Hitler finnas med eller inte? Man kommer knappast undan honom, särskilt med tanke på mytbildningens häpnadsväckande och destruktiva inverkan.

Inte heller Speer, eller någon av de moderna svenska stadsmännens biografier.

Jag tror jag har siktat fram en rätt bra bunt nu. Några är förstås totalt sönderlästa, som till exempel Tegengren eller  Garcia.

Nä, som sagt var det blir nog en kopp kaffe till här, medan ärtorna ligger i blöt med sin lök.

Fick tag i Rolle, han var ute och åt. På en lunchrestaurang om jag fattade sammanhanget i hastigheten. Lasagne, han åt lasagne. Det är nog det absolut sista han borde äta. Makaroner är helt förkastligt, och smakar inte särskilt tilltalande heller likt allt italiensk hembygdsmatlagning. Olja, vitlök, balsamvinäger, fy fan. Däremot är jag rätt bra på béarnaisesås, så jag får väl nöja mig med det. Denna dröm från tonåren. När jag tänker tillbaka på alla mer eller mindre misslyckade försök, blir jag alldeles generad. Men tanken och viljan var ju god. Ett vet jag som garanterat håller i alla lägen: ställ dig inte och laga béarnaise om du inte är bergsäker på att du faktiskt kan. Det går inte att chansa. Förresten är det alltid nån som gnäller i varje fall, bäst är väl att hålla sig för sig själv och bara preparera födoämnen för sig själv, undvika grönsaker och sånt onyttigt, planera noga, göra sin mise-en-place även i det minsta företag.

Jaha, kaffe nu då, ska jag ta något till? En bit frukostbröd med smör kanske?

Ja, en bit frukostbröd med frön på och extrasaltat Bregott, blev det, jag har en skiva prickig korv också, men den tar jag till nästa macka, när det nu blir.

Jag har många gånger försökt att salta smöret själv, men det är förvånansvärt svårt, det liksom vill sig inte, man ska uppenbarligen knåda och klämma något enormt, och hålla på länge, länge, man har liksom inte tid helt enkelt.

Det extrasaltade smöret är ju inte så salt, hur kan folk acceptera sådana blaskiga produkter, jag brukar strö på några saltkorn ur saltkaret, men då får man en annan oönskad effekt, genom att man känner saltkornen mot tungan, vilket sabbar hela saken. Läbbigt.

Där är man sannerligen i händerna på Arla, så jag får undra vidare om Bitte, hon har säkert en helt annan uppfattning, men en gång lärde hon mig hur man gör spenatsoppa med ägg. Det blev inte bra, helt enkelt därför att jag inte är tillräckligt skicklig.

Lyssnar på ”Go Tell It On The Mountain” med Bittersweet and Briers, på Spotify, den är så klämkäck och förtjusande. Befriande.

Gå inte i delo med en Herbert, det kommer inte att löna sig.

Kanske inte för att han har rätt eller fel, utan snarare för att han är opålitlig.

Jamen antingen har man rätt, eller så har man fel, menar du förstås med emfas.

Nej, det är inte säkert.

Risken med att gå i delo med en Herbert är nämligen helt enkelt just den att han är opålitlig, och det är väl tämligen givet att  man inte bör gå i delo med en opålitlig.

Alla som läser det här förstår på en gång, kanske skriver jag lite barnsligt enkelt, för att ingen ska tveka om andemeningen, men det må vara mig obetaget, tycker jag i ett sånt här viktigt sammanhang, hur enigmatiskt det än må vara.

I normala fall skulle väl ingen vedervåga sin prestige, genom att gå i delo med opålitliga. Det leder helt enkelt ingenstans. En gång gick jag i långbänk med en opålitlig, och det var då inte lätt att klara sig ut den knipan.

Som det här med servitrisen, alltså.

Han var säkert inte världens bästa servitris, men att döma av fnittret och flamset när dom radade upp köksporslinet där ute i environgerna, som om det vore det viktigaste i världen, hade de väldigt höga tankar om sig själva i varje fall.

Han kom rätt in från köket och frågade vad jag ville beställa. Det var som väntat. Ingen blir väl förvånad om den söta servitrisen kommer fram och frågar vad man vill ha.

Men jag gjorde en tabbe.

Jag gick i delo med honom.

Det slutade i långbänk och ibland undrar jag om jag har kommit ur den än.

Rent emotionellt menar jag alltså.

Jag ber att få överlämna ett välmenande råd: gå aldrig i långbänk med kvinnlig personal av vilket slag det vara månde. Dom ska inte ligga i långbänk, dom har inte där att göra.

Servitrisen visade sig nämligen vara opålitlig!

Hur kan man nu vara så säker på det?

Ja, först och främst syns det ju på dem. Det syns på vikten, kroppsformatet, kläderna, på anletsdragen, som till exempel på den här, han hade alltför målade läppar, det är bara ett av många uppenbara kännetecken på bristande pålitlighet, i synnerhet hos kvinnor.

Efter en stunds argumenterande gjorde han ett avbrott och drog ut till sina fnittrande kollegor därute i köket.

Jag satt kvar med papper och penna för att söka bevisa att servitrisen hade fel, därför att kunden har alltid rätt, på den här restaurangen lika väl som på någon annan.

Jag förstod att långbänken inte var slut, när han kom in med flera argument, som han hade hämtat hos den övriga kvinnliga personalen, där de satt och fnittrade och gjorde sig löjliga därute i köket, som alla opålitliga kvinnor gör.

Den här hette alltså Herbert, och jag har faktiskt stött på henne förut, vilket jag borde ha kommit ihåg och tagit vederbörligt avstånd ifrån.

Efter några timmars försakelser beslöt jag mig för att bryta långbänken.

- Jag vill inte vara i delo med dig, sade jag.

- Varför inte det då, svarade han näsvist, med ett löjligt och opålitligt fnitter, som nästan stoppade babblandet.

- Därför att du är opålitlig.

- Jaså, vad har du fått det ifrån?

- Det syns ju på dej. Dessutom heter du ju Herbert, du sa det själv en gång, och dessutom var det någon av de andra fnitteraporna därute i köket som kallade dej Herbert.

- Men det är fel, jag är inte opålitlig,  jag väger under sjuttio kilo och har ingen koria.

- Det har du ju, det syns ju tydligt.

- Jaså, var då, om jag fick vara så näsvis att fråga, kvittrade han. Var ser du min koria?

- Du får gärna fråga, men jag är inte säker på att jag vill ge ett stringent svar. Jag har ritat fyra cirklar och en triangel här på pappret, kan du dela dem i tre, jag bara undrar. Kan du det va, va, va?

- Kan ja väl, men jag vill inte.

- Nä, det är just för att du är opålitlig, och ljuger om din koria.

- Vad ska du ha, fläskkorven är ovanligt fin idag.

- Nej, jag kom av mig, var snäll och gå tillbaka ut i köket och skäms.

- OK, jaha, förlåt då, för fa-an.

- Du ljuger!

- Kanske det, kanske.

När jag ledbruten reste mig från långbänken och lämnade etablissemanget, såg jag hur de stod och gläntade på köksdörren och fnittrade, jag tror de var minst elva stycken, med Herbert längst fram och korian tydligt synlig med ett opålitligt flinande.

Folk e inte kloka, tänkte jag högt för mig själv och lämnade pappret med cirklarna och triangeln kvar på långbänken.

Beviset!

Det var tio grader varmt idag, men mulet och skönt.

Jag var tvungen att gå ut efter champignoner.

Egentligen ville jag helst stanna hemma, men vem skulle då skaffa champignonerna?

I morgon behövdes inga champignoner, därför att då skulle jag ha ärtsoppa liksom de flesta torsdagar. Gudamat.

Därför var jag också tvungen att köpa en gul lök, eftersom man måste ha en gul lök i, när man lägger ärtorna i blöt.

Förutom grädden och mjölken kunde jag nu slå två problem i samma smäll och inhandla hela matkassen i ett och samma butiksetablissement.

Jag  letade fram två svarta strumpor. Jag hade två likadana, rentvättade och hela.

Det börjar bra.

Skrev ett kort imejl till Roland som varit sjuk. Jag skulle så gärna vilja prata med honom, om jag bara var säker på att ha hans riktiga telefonnummer.

Själv har jag sagt upp min teliatelefon. Men troligtvis kommer det gamla numret att finnas kvar på så sätt' att människor som ringer mitt gamla nummer direkt kopplas till min mobil utan att märka något.

Det är inte utan tveksamhet jag gör det, eftersom jag ännu inte riktigt litar på att hela systemet är tillräckligt stabilt. Risken finns ju alltid att det kollaberar och att en stor del av alla förbindelser försvåras eller omöjliggörs. Då får man väl   gå med bud. Som man gjorde förr.

Så kom jag ut i det vackra vädret, promenerade upp till Tomtebogatan där COOP NÄRA ligger, och gick in för att lämna tomglas.

Framme vid tomglaslämningen hördes ett klirrande på långt håll, vilket tydde på att någon före mig var i full färd med att sälja glas. När jag var framme vid automaten var de emellertid klara, jag bugade mig för dem och mumlade ett tack så mycket.

Damen såg förskräckt ut och drog kassen lite närmare intill sig, medan jag gick in i det lilla tomglaslämnarbåset där den stora maskinen var placerad. Herrn som nyss hade sålt sina pilsnerflaskor däremot, såg snarare en aning övermodig, kanske rentav mallig ut, över att saken nu var klar, och att han kunde lämna båset utan problem.

Jag stoppade i en tomburk.

Den försvann knastrande in i maskinens stora mörka, cylindriska gap.

Jag stoppade in ännu en burk.

Även den försvann in i det hemska gapet.

Jag stoppade in en glasflaska.

Den försvann, men maskinen började blinka och avgav ett kraftigt summande läte.

På en skylt blinkade orden ”Tillkalla Personalen.”

Nästa kund, en liten dam i gråa kläder, som närmast såg ut som en svampplockare, stod utanför ingången till tomburksrummet, och tittade oroligt och kanske lite förvånat på mig.

Jag passerade henne och meddelade att maskinen är trasig, jag går och hämtar personalen. ”Är den trasig?”, svarade hon.

Först gick jag in i det hemliga, förbjudna bakrummet, där personalen brukade skymta när de utförde sina obekanta åtgärder, för att se till att butiksmaskineriet skulle fungera som det skulle. Jag ropade några ”hallåå”, och försökte även utföra någon slags uppmärksamhetspåkallande vissling med dåligt resultat, så jag gick rakt ut i och igenom butiken, ställde mig nära personerna vid kassan, tittade på kassörskan och meddelade liksom rätt av, att burkmaskinen är trasig, och man skulle tillkalla personalen, är det du?

Jo, hon medgav att det var hon, men lämnade inte kassan utan böjde sig bara åt sidan och tryckte på någon halvt osynlig knapp en bit under och bredvid kassadisken.

Kunderna vid kassan såg klart störda ut, det är inte bra när andra kommer och tränger sig förbi på det här sättet. Av kassörskans beteende tyckte jag mig nu förstå, att saken skulle ordna sig, och det vore bäst om jag gick tillbaka till maskinen.

När jag kom fram till maskinen igen, hade lika fullt svampplockardamen närmat sig den, och tryckt på kvittoknappen, så att kvittot hade fallit ner och blivit blött.

Jaså, du gick före mig, tyckte jag, men i samma stund kom en rejäl ung man fram ur personalbakrummet och gick fram till maskinen. Han bad mig gå åt sidan en bit, och så öppnade han det väldiga monstret, böjde sig in och hanterade det på något lämpligt sätt.

Så stängde han maskindörren med orden ”nu är det klart”.

Jag frågade då, om man lägger in flaskorna med botten eller halsen först, varpå han snabbt  svarade att ”man lägger in dem med botten först, som en handgranat, så har det alltid varit, det vet väl alla”.

Så stoppade jag in mina återstående flaskor en och en, de försvann in i apparaten och när det var klart tryckte jag på knappen för kvittot som rätt snabbt kom ut, och blev blött liksom det förra.

Så gällde det då champignonerna.

Jag visste att de fanns i den helt andra delen av den vinkelformade butiken, så jag började promenera. På vägen passerade jag en mycket vacker butiksflicka som tog tag i kunden hon stod och talade med, så att jag skulle kunna passerade.

Längst bort fanns de.

I samma rad som löken.

Jag tog en lagom liten lök, och gick fram till svamparna.

En hel mängd välförpackade askar innehållande kravchampignoner, vilket innebär att de är avsevärt dyrare än vanliga champignoner, att de har vuxit upp i Estland i full frihet, och att de ömt har fraktats hit, antingen över Östersjön eller i långtradare via Polen, Tyskland och Danmark, eller i värsta fall med långtradare via Petersburg och Finland, och kanske sista biten med färja från Helsingfors eller Åbo.

En utländsk personaltant, med tunt smårisigt hår råkade komma i närheten, och jag kunde meddela henne att jag ville köpa två champignoner.

- Tet går inte, sa hon på bruten Svenska.

Hon hade glasögon med tunna svarta bågar, och håret lite slarvigt upphängt med en hårklämma.

De förpackade champinonerna låg i stora, dyrbara, luftkonditionerade plastikaskar, men om de var förpackade redan i Estland eller i personalbakrummet på COOP NÄRA, kunde, eller ville hon inte upplysa om, men menade dock att dom ligger i askar, så det går inte.

- Jovisst går det, sa jag, böjde mig fram, och visade hur man skulle kunna klippa upp kravchampinonsaskarna, har du en sax, bara.

- Nej, nej, tet går inte, upprepade hon.

- Varför går det inte?

- Därrför att tet inte kår.

- Jaha, varför sa du inte det med detsamma, sa jag på god Svenska, då får jag väl gå till någon annan butik då, som har lösa.

Så blev det min tur i kassan, jag gick fram till hon som var Personalen, men jag kanske hellre hade velat gå till den söta, som nu var vid den andra kassan, alltså kassa ett, men jag tyckte, att det kunde räcka nu, så jag lämnade fram mina kvitton, mjölken och löken jag hade köpt.

Hon, Personalen, ägnade en god stund åt att försöka torka av och släta ut maskinkvittona, och läsa vad det stod på dem.

- Dom blöter ner sig själva, sade jag.

- Ja, jag vet, svarade Personalen.

På hemvägen hände en fantastisk massa saker, men det hör egentligen inte riktigt hit, så jag får ta det i en annan liten vardagsblogg.

Ja, nu har jag då något mycket viktigt att meddela.

Jag går ner till COOP NÄÄRA och köper gul lök till morgondagens ärstoppa, Fläsk och senap har jag.

Ärter med fläsk

Idag blir det lite spaghetti-fuskiskarbonara med bacon, grädde oh champignoner.

Samtidigt ska jag lämna tre stycken tomglas, det är sparsamt ska jag säga.

Det var det. Hej Då..