De okända cykelspåren vid Villan.

En märklig händelse.

Kårsdraget hade julfest i Villan lördagen den 20 december 1986, var du där?

Det var helt säkert en vanlig, normalt stillsam julfest utan konstigheter.

Ewa Ericsson var sekreterare och i en kallelse förrän julfesten påminns om densamma med ett lakoniskt konstaterande, att det inte verkar vara så många som kommer, tydligen var det inte så många anmälda.

Villan är Trädgårdsvillan i Frescati norr om Stockholm på Frescati Hagväg 7.

En lycklig tid i Kårsdraget

Fem år tidigare, sommaren 1981, började det glunkas om denna nya fantastiska resurs i Kårsdraget, några av oss for dit emellanåt, och den 3 september var det invigning, efter en period av rejäl städning och inredning.

Så här ser uppfarten ut just där vägarna delar sig mot villan, och hela sammanhanget ser man väl   på den här kartan över området. Villan skymtar till höger bakom bladverket i den kaukasiska vingnöten, eller vad det är för ett träd som är en relikt från den tiden då villan var preparatorsbostad för Skogshögskolans preparator.

Kårsdraget var inne i en mycket framgångsrik period, med massor av spelningar och utåtriktade aktiviteter. Många trevliga fester och gäster kom att besöka denna villa. En gång härbärgerades en hel finsk studentorkester under några dagar runt en Valborg.

Varje vecka kom våra kallelser i brevlådan med information från den dåvarande duktiga och trevliga sekreteraren Marja-Liisa Piirimets. Det kanske bör påpekas att postverket faktiskt ännu existerar, och det är långt ifrån alla som har fungerande datorer.

Enligt stadgarna skulle varje ny medlem(volontär) aviseras i en kallelse, och varje medlem hade sedan några veckor att inkomma med kommentarer, precis som under den kyrkliga lysningstiden alltså. Nämnde Sjöholm gjorde senare karriär inom orkestern, bland annat var han en tid kassör.

Så typiskt Marja-Liisas lite stillsamt ironiska kommentarer, här angående uniformernas färgkombintioner apropå den otvättade framtoningen.

Dessa kallelser har nu upphört i denna digitaliserade datortid, som endast kvarlämnar efemära minnen om några alls.

I och med vår besittning av denna villa började en underbar tillvaro i orkesterns historia, som höll på ända till i slutet av 1990-talet då kommersiella intressen vaknade hos vår hyresvärd studentkåren, vilken började hoppas kunna tjäna pengar på denna tilltalande fastighet. Under en period gjordes vissa investeringar av förhoppningsfulla krogvärdar, men i det stora  hela var förstås alla försök förgäves.

Det hade väl varit betydligt trevligare för alla inblandade, om Kårsdraget hade fått behålla sin klubblokal, och därmed hållit ett aktivt och kulturellt tillstånd levande vid Stockholms universitet.

De spöklika cykelspåren

Men det jag skulle berätta om här, är en sällsam upplevelse av ett ovanligt slag, en slags naturfenomen kanske man kunde säga.

Det var alltså efter julfesten 1986, inte särskilt sent på natten, cirka sju grader kallt och ett stilla snöfall.

När vi lämnade villan observerade vi några märkliga spår på vägen utanför, öster om uppfarten, som endast lystes upp av de glest placerade gatlyktorna.

Det var spår som gradvis upphörde och försvann helt i det stilla snöfallet på natten.

Vi gissade på allt möjligt, det såg ut som släpspår från något som hängde ner uppifrån, men som vi snart inte kunde tolka som något annat än rätt nyligen skapade cykelspår. Det mest märkliga var just detta att spåren till synes bara började. Någon måste ha cyklat i snön utåt stora vägen och just vid villan hade spåren gradvis fyllts igen i snöfallet.

Vem var du som kom cyklande hem där denna sena lördagskväll för tjugosex år sedan? Du kan ha varit någon som kom från någon annan byggnad, kanske någon student eller forskare som nu ansett det lagom att ge sig hem på kvällen.

Antag att du var en cyklande person i tjugofemårsåldern, som nu alltså bör vara i femtioårsåldern. Har du något minne av en cykelhemfärd en snöig lördagskväll strax före jul?

Jag har nu kommit så långt att jag förbereder den stora omskisseringen av mitt datorsystem.

Jag är löjligt trött, har sovit absolut alldeles för litet, och känner av den häpnadsväckande torftigheten i i min spartanska situation.

Vad beror det på? Det blir ju bara värre för varje månad.

Idag är det matfettproblemet.

Jag konsumerar mycket matfett, jag är beroende av det och älskar det för att det är så gott.

Det handlar alltså om smör.

Men smör kan man inte ha i kylskåpet, då blir det för hårt och går inte att bre på smörgåsarna, det måste först stå framme en god stund. Och står det framme för länge blir det dåligt, och härsknande smör är hemskt.

Jag tror jag är närmast extremt känslig för sådana smaker som härsket matfett och gällen mjölk, medan filmjölk är helt OK, dock även filen bör vara rätt färsk, annars tjocknar den och blir motbjudande.

I praktiken blir det då Bregott, en suverän produkt, men med ett mycket snävt register inom vilket det är ätbart.

Alla andra syntetiska produkter är vedervärdigt, äckligt motbjudande. Jag förstår helt enkelt inte hur de kan finnas.  För någon månad sedan köpte jag margarin, i avsikt att ha till bakning eller stekning. Fy fan.

Till bakning är det kanske OK, men om man inte känner smaken, när man försöker applicera det på smörgåsen, då måste man nog sägas ha ett om inte defekt så åtminstone högst rudimentärt smaksinne.

Detta är alltså ett stort problem.

Det är förpackningsdatum man måste titta på, Tre veckor efter förpacknings- eller tillverkningsdatum har den läskiga smaken hos Bregott börjat dyka upp.

Den slår igenom allting. Från att ha varit mycket gott, lika gott som färskt smör (man kan äta en klick rätt av med njutning), tappar smaken balansen och reagerar hos mej som något helt vedervärdigt.

”Bäst före” datum ligger långt utanför intervallerna, jag begriper inte vilka märkliga mekanismer som ligger bakom sådana orealistiska gränser, kanske är det fabrikanten som bedömer att det inom ”bäst före” i varje fall inte är hälsovådligt.

Jag håller mig vaken nu, men makterna ska veta att jag måste sova. Jag håller mig vaken tills jag kan gå och köpa ätbart färskt Bregott eller smör.

Det är ju rätt länge sedan man konstaterade att man inte blir fet av fett, det är coca cola och snabbmat man blir fet av. Makaroner, pasta och allt sånt skit, och besserwissrarna är hopplöst legio.

Än en gång vill jag framhålla den politiska sanningen bakom den svenska mjölkens unika standardisering. Det var inte för att den var för fet, utan snarare tvärtom det viktiga faktum att man vill ta vara på mer fett för smörframställningen under
krigsåren. Se här DN av den 9 november 1941:

Det var alltså i november 1941 som denna märkliga förändring inträffade i den svenska livsmedelsverksamheten - inte för att folk var för feta, som nu, utan för att man behövde mer smör.

Kanske har jag ett sjukligt känsligt smaksinne. Ibland har jag undrat om det inte är så. När jag pratar med vederhäftiga kamrater medger de att smaken känns, men att de inte bryr sig. Där går förmodligen en skiljelinje.

Vilka butiker kan kan leverera färsk Bregott? Jag har flera gånger pratat (mejlat) med Arla men får i princip svaret JASSÅ.

Jag upplever det som indolent och kränkande.

Men det handlar absolut inte om reklamation.

Det är deras sak, som inte bryr sig om den starka smakförsämringen, jag är nöjd om jag kan finna en produkt som är tillverkad för högst två veckor sedan. Om man kan lita på den märkningen vill säga. Jag är, som jag många gånger framhållit, beredd att förflytta mig omvägar för att få tag i den angenäma varan.

BREGOTT - ja, om det är nytillverkat, max 2 – 3 veckor.

SMÖR - ja, om man inte måste ta det direkt ur kylskåpet.

I praktiken är det således helst Bregott som åstundas.

Fantastiskt med människorna och deras förvillelser. Jag var uppe hos kompisen och kollade hans TV, och naturligtvis var det just då ett debattprogram med folk som debatterar allt vad dom orkar i munnen på varandra.

Siewert Öholm gjorde en bra insats i samband med babblet om yoga, men annars är det ju som i alla sammanhang där okända fenomen är inblandade inget annat än vidskepelse.

Vidskepelse av alla slag måste milt, men bestämt, bekämpas varhelst den än dyker upp.

Om sedan vidskepelsen är av sådan betydelselös art att den inte skadar någon, så är det ju ingen skada skedd så att säga.

Verkligheten, som vi tycker oss känna den, är ju så överlägsen i sin skönhet, att alla vidskepliga yttringar i mänskligt beteende helt enkelt borde gå och lägga sig.

Här fanns kyrkomän, utövare av yoga, alla slags tyckare, som på olika sätt pratade i munnen på varandra. En kvinnlig präst, bara det, den mest vidskepliga sorten av alla som finns.

Eller sådana som i smyg tillber makter av olika slag av vilken anledning som helst.

Innan yogainslaget var det invandrarmänniskornas pinsamt löjliga maktkamper, här manifesterad av bråk mellan zigenare, (som ska kallas romer), diskrimineringsombudsmannen, en representant för handeln och en utlänning som tagit jobb från en svensk genom att etablera sig som godisbutikhandlare. Han hade fått böta tjugofemtusen för att han skyndat efter några zigenare som stulit kjolarna fulla med chokladkakor, som de försökte avyttra som hälerigods.

Om bara en enda av vilken sort som helst stjäl vad som helst, så må det stå var och en fritt att när som helst vägra att göra vad som helst.

Vem som helst ska väl för tusan få diskriminera vem som helst av vilken anledning som helst och när som helst.

Avskaffa de svenska  raslagarna och alla idiotiska ombudsmän i första hand!

Raslagarna medför nämligen uteslutande att en oerhörd massa skadestånd utbetalas till olika sorters individer som av en eller annan anledning hävdar sig vara kränkta.

Kanske det vore en metod att tillskansa sig ett lämpligt bidrag i det här samhället?

Fy!

Så oändligt sorgligt! Missade årets viktigaste dag!

Kanelbullens dag, har ALLTID firat den i många år.

Kanske för att man känner sig så ovanligt risig och ur balans.

Idag utgifter SEK 0:- (noll kronor) , men sådant håller ju inte i längden.

Känner stort vemod, indolens, tristess.

Mörker.

Det här ska ju vara årets finaste tid.

Men nu ramlar kastanjerna och snart lossar löven från trädens grenar.

Någon fick faktiskt en kastanj i huvudet för många år sedan. Farliga saker.

Hur hade naturen tänkt sig det?

''''''''''''''' mer om Goose Bobs här ****************

Kaffe, inte mer med det utom att kaffe måste finnas och allt som hör till. Kan bli en del extra letende, i värsta fall ut och handla.

Lägga lite saker i disken för att dra i gång den. Inte så mycket, men samtidigt ser jag så mycket jag länge tänkt göra rent.

Dags att göra i ordning och ta medicin. Det tar sin tid, men nu tror jag faktiskt att jag har allt förberett. Måndag, tisdag, onsdag och så vidare.

Men innan hade jag bestämt att jag i de nya lurarna skulle lyssna till Uppsala kammarkör som jag jag stötte på härom dan. Där är jag nu. Letar efter den skivan som ska finnas på någon av de CD-skivor som ligger framme.  Detta är ju förstås orimligt. CD-skivor kommer att fasas ut liksom all tidigare teknik. Hur ska man göra ett fungerande register? Det som hittills fungerat är ju "Gröna pärmen" med komprimerade listor av inspelningar och annat. Jag återgår nu till att leta efter den fina kören, och gör intet annat innan jag hittat den.

 
Den enda bild jag fått tag på av Goose Bobs. Från avonnonseringen av julprogrammet "Opp ur grytan". Där stod inte vad flickorna i gruppen hette, kanske dom inte ville skylta med det. Men dom var duktiga, så det vore ingen nackdel, tycker jag.

Så hittade jag CD "Opp ur grytan" med Goose bobs, Kårsdraget, men det var inte meningen, gå vidare.

Det slår mig att jag en gång för flera år sedan letade efter denna mycket duktiga tjejgrupp, och faktiskt fick kontakt med en som varit med. Ett nu försvunnet brev från en som skrev att "Jag var med i Goose Bobs". Fast jag tror nog att namnet egentligen skulle varit Goose bumps - gåshud...

Jag minns den där inspelningen. Det var den 19 november 1980 efter den där Marholmensommaren med Kårsdraget och Uffe Larsson.

   Och jag minns Freddy i sammanhanget. Han kände till flickorna, fräscha brudar, nånstans uppåt Täby-Vallentunatrakten, tror jag. Programmet Opp ur grytan sändes sedan juldagen, jag såg det hos AC. Om man söker Goose Bobs finner man intet idag.

Sedan CD nr 59 med vackra bilder från Tuppekärr och Hajstorp, skog, granar, AK m sallad, marknad i Hova, en strålande vacker sommarperiod. Det slår mig att numrering nog är modellen. Vet man numret går det ju på nolltid att leta upp.

CD 47 hade en massa Olakamera m bl.a studio7 samt en katalog RIPPAT TOMPA med Uppsala akademiska kammarkör och mappen En stjärna gick på himlen fram. Det var den! Det slår mig att jag borde installera det där Sonyproprammet Sonic Stage om det går, för att kunna hantera MD-skivorna och annan lyssning.

Sonic Stage gick inte att installera komplett, men vid datoranalysen inför Windows 7övergången finns SonicStage nämnt som avgiftsbelagt program. Det var väl det bästa föra att branna minidiskar, och minidiskarna vill jag ju ha kontroll över...

Jag öppnade Realplayer och spelar CD-mappen i den. Det verkar funka. "Bereden väg för herran", åh, vilka minnen...

Men nu alltså medicininstoppning med kammarkören i lurarna.

Sedan blev det lunch. Filmjölk med krossad skiva Wasa sportbröd o mycket strösocker.

Åtgärdat Sonic Stage så att man åtminstone inte måste köra som gäst. Men MD-brännarfunktionen finns ju inte. Undras om det går att få kontakt med SONY beträffande Windows 7.

Ja, det är ju mycket julsånger här och mycket religiöst. Vidskepligt. Men jävligt vackert är det.

En ung amerikan har yttrat sig mycket positivt om Breivik. Det är väl inte så väldigt svårt att förstå, han har ju hela tiden motiverat sina handlingar i detalj, hur man än försöker svärta ner hans bevekelsegrunder. För att ta till det ordentligt pratar man om att han har skjutit barn. Plötsligt var det frågan om barn, som om barn skulle vara någon särskild sorts människor.

Likaså med det man kallar pornografiska barnporrbilder. Vad är det? Plötsligt är det våldtäkt av barn, om man ligger med en som är under femton år, hur mycket hon än var med på det. Märkligt. Förresten behövs inte ens samlag, det verkar räcka med att bara beröra ämnet så är det att förgripa.

Det hänger väl ihop med vår högst dubbelbottnade tid av sexuell hysteri. Inget barn tar väl skada av att någon tittar på bilder på dom. Ingen varelse märker ju av att någon någonstans tittar på en bild av dem. Jag minns det som i går när jag var liten och sexet kom, man var väl då i sjuårsåldern. Det var bara väldigt spännande, och man lärde sig omedelbart att stänga luckan när någon vuxen kom in i bilden. Sex är ju något positivt.

Breiviks bevekelsegrunder kan väl ingen sväva i tvivelsmål om. Inte en sekund. Men det talades väldigt litet om det efter dådet och under rättegången.

Folk e inte kloka.

Nu lyssnar jag på AFF. Så små söta fågelröster dom har. Den här CD:n Like Chrystals that's gleaming gjordes för rätt länge sedan, maj 2001.  Finns på Spotify.

Vat du vad detta är för en Allan?

Ja, just det, du vet va?

Hemlig stod jag en morgon
uppå en lönnlig stad
med mycken gråt och våndan
hörde jag huru bad
döden om en unger man
den honom hade gripit och budit
med starkt band

Jaha, men det var ju inte alls det jag skulle skriva om.

Utan det jag skulle skriva om var det jag redan från början hade tänkt att jag skulle skriva om.

Nämligen om den sötsura såsen, den urfåniga träningshysterin, och den erbarmliga tjocksmocken till nybörjarläkare som jag drabbades av.

Det senare är så irriterande, det började så väldigt bra, med den där duktiga och rutinerade läkaren som jag visserligen motvilligt, men i varje fall småningom, fick en tid hos. Det var många år sedan nu, men jag minns det som en nästan lycklig dröm, fast jag var så förtvivlat sjuk. Hon hade tänkt trappa av på verksamheten, vilket bara det fick mig att bli tveksam och osäker, eftersom jag ju absolut inte ville tränga mig på, redan den inledningen kändes motbjudande och fånig och rentav pinsam. Det var en bekant till en nära släkting, och bara det innebar ju en stor känsla av trygghet, någon man nästan kände. De läkare jag känner nu har jag inga sådana personliga relationer eller kontakter med och då blir det ju mest bara frågan om rutinmässig receptskrivning och inget annat.

Man undrar ibland om folk är riktigt kloka som dom håller på, löpträning och gymprenumerationer. Vad tror dom egentligen? Att dom ska bli friskare och må bättre? Varifrån kommer dessa idiotiska vanföreställningar?

Visserligen har man haft sina drömmar i unga år, en period skaffade jag mig till och med en skivstång, man gick på det mesta, såg reklamannonserna om kroppar som sväller, blir stora, starka, välbyggda och friska. Jag tror inte ett dugg på det. Man har den kropp man har och inget kan man göra åt den. De som har fallenhet blir det de blir varken mer eller mindre. Det gäller uppenbarligen både kvinnor och män.

För min del hade träningen identiskt samma effekt varenda gång utan det minsta undantag – jag blev förkyld. Drabbades av en långvarig förkylning som eliminerade varje rörelseutbrott under lång tid. Att må bra är något helt annat.

Förmodligen var det så att immunförsvaret passerade under någon viss gräns och så var det färdigt. Varenda gång. Alltid.

Hur det är med tjejer i detalj vet jag förstås inte, välbefinnandet i deras liv handlar om helt andra saker, och i varje fall inte om sex, utom i de allra yngsta tonåren. Dom vill så klart vara attraktiva, vackra och oemotståndliga. Dom som verkligen är det vet vanligen inte alls vad deras eventuella framgångar beror på. Märkligt. I går såg jag en nästintill perfekt komma emot mej på gatan med sin kille. En som man ser en på tusen. Max.

Så den där sötsura såsen som jag köpte för trettio kronor i aseatbutiken.

Den var inte alls bra, smakade för mycket tomat och vinäger, hade ingen balans alls. Jag tror jag måste försöka mig på att göra någon egen sort. Har hört att ananasjuice ska vara det bästa vad beträffar det söta fruktinnehållet. Om det ska finnas tomat, så ska det sannerligen vara det lilla. Som syra kanske helt enkelt helt ren och frisk ättika i liten mängd. Det ska väl inte vara så omöjligt att finna den där rätta balansen, när jag ju faktiskt vet exakt hur jag vill ha det. Det finns tusen miljoner kvasiprofessionella recept på internätet, blä.

Sötsur sås ska smaka sött och surt och gott och inget annat.

Doktorer ska ha vit rock och stetoskop runt halsen, möjligen i rockfickan.

Träna ska man göra så lite som möjligt, och enbart i avsikt att må bra.

Tjola hopp.

Jaha, så var jag då hos husläkaren.

Det blev en kraftig Susanne med något utländskt namn, hyfsat duktig, man hann ju inte observera särskilt mycket.

Jag kom i tid och hamnade tydligen bland de första i den öppna mottagningen.

Så jag gick iväg att promenera. Grubbensringen? I varje fall fann jag en brant och spetsig klippa som visade sig ha inget särskilt namn enligt en vänlig hundman, som var där med sin unga boxer till hundrastgården på toppen. Jag hälsade vänligt på boxern, när den ställde sig på bakbenen och granskade mej. Rastgården fanns med på kartan, sa mannen, men själva klipptoppen har tydligen inget namn.

Tog några bilder däruppe i olika riktningar. När jag tänker efter, minns jag mig faktiskt ha varit däruppe någon gång för många år sedan, jag har till och med ett daterat minne, för jag fick ett SMS med det lakoniska "Jag är med i kammarkören", vilket förstås gladde mig så mycket.

Det måste således ha varit hösten 2004, och, visar det sig, den 8 september. Åtta år sedan. Det är en avsevärd tid, för en fjortonåring en evighet, då man var liten, bara sex år, en liten gullig plutta, nu är man fjorton och börjar komma så det sprudlar om det, allt i ett enda glädjetöcken, så länge det bara inte går för fort så att man kör av vägen som Klara Lundgren, jag blir så ledsen när jag tänker på henne.

Jag hann tillbaka till mottagningen som nu var smockfull med people, jag hittade en plats vid korridoren och beredde mig på långvarig väntan, men det tog inte mer än fem minuter så kom denna doktor utan rock, utan stetoskop, utan namnskylt och mumlade mitt efternamn.

Det var en allvarligt förmanande plätta. Rabblade allt jag redan visste, läste, och läste, och läste, och läste, och läste på bildskärmen, men frågade ändå vad jag hade det och det och det och det och det till. Började med att hävda att det inte gick att få tag i mej, vilket reddes ut, anklagelsens udd bräcktes, men ändå känns det nästan lite irriterande med all denna tjatinformation.

Jag tror det fixade sig så småningom. Ska jag, ska jag nu ha denna varelse till min husläkare? Kanske lika bra. Om henne vet jag platt ingenting. Utom det i och för sig viktiga att jag nu i varje fall har träffat den unga, något överviktiga, damen.

Utfallet kommer väl när jag ska till apoteket nästa gång.

Det var skönt väder ute. Svalt och riktigt vindstilla, det såg man nere på Karlbergskanalen där endast små, små mikrovågor lätt krusade vattenspegeln på några ställen.

Passerade chinabutiken och slank in för att fråga efter sötsur sås. Gick runt ett långsamt varv först, men frågade sedan den lilla orientalskan med sitt enorma hopskrynklade flin. Jodå, det skulle finnas, hon gick med ut i butiken och visade en enorm flaska som kostade 30 kronor, och tydligen var den sorten som inte innehåller dessa läbbiga partiklar, som jag inte vill ha.

Hon flinade brett och kisade med ögonen och sa att hon förstod precis vad jag menade. I samband med att jag granskade den erbjudna flaskan tappade jag en av handskarna som hon omedelbart tog upp och gav mig med fantastiskt kisande och leende. Snäll flicka. Jag kanske måste slå till och inhandla den sortens sötsura sås, om en vecka kanske den kostar det dubbla. Men det var en rätt stor flaska… Fast bara trettio spänn... Men tänk om jag inte gillar den, å andra sidan... om den är god kan man ju köpa billigare nuggets och ha såsen till, men trettio tronor är ju en förmögenhet, men... hm, inte lätt det här. Kanske. Det var ju skönt väder ute, så om man gick över bron igen... och kanske till apoteket därborta vid Fridhemsplan... men trettio kronor...

Köpte en frasfranska, medvurst, chicken nuggets och mjölk på det trånga, men strategiskt placerade ICA Sankt Eriksplan. Det var den sista frallan av den sorten. Själv skulle jag aldrig drömma om att använda det larvigt banala ordet fralla för småfranska. Man har väl stil!

Hur reagerar man inför bilder med fel texter?

Den ena Filinken ser rätt glad ut och viftar glatt med den ena gula vanten. Den andra ser väl rätt sur ut och håller händerna bakom ryggen.

Båda dessa ser rätt griniga ut, har händerna i byxfickorna och står stadigt i sina gula gymnastikskor. Enligt deras uttalande är de båda riktigt glada.

Ja, vad tror man?

Ny månad. Oktober året 2012, morgon.

Nys.

För inget särskilt. Kanske damm i luften. Varför damm i luften?

Det verkar ju regna ute.

Är på väg att gå till husläkare, men jag vet inte vem han är.

Den gamla har slutat, man undrar vart och varför.

När jag var på Apoteket i fredags hade dom förstås inte min medicin, som redan skulle varit levererad enligt "Mina Vårdkontakter". Vanmakt.

Tusentals recept effektueras varje dygn. Men vad hjälper det, om bara ett blir fel?

Det utsålda SL levererar fantastiska men inte helt lättsmälta reseplanerare.

Jag gick på en, när jag skulle till Skansen, men en av länkarna i kedjan sprack, så jag fick se ett tåg försvinna borta i tunneln. Hela restiden tänjdes ut till något orimligt.

Tänker på Esping som har problem med tänder, hoppas allt blir bra, inte gör ont,  och inte blir för dyrt.

Inser att samhället går mot någon förändring, som inte verkar alltför trevlig.

Inte vågar man säga det man tycker. Man har själv ingen lösning utom de självklart uppenbara, som man alltså inte får yttra.

Ett dilemma med tiden. Nu före nio är den värsta morgonruschen. Jag tror det är bäst att vänta till lite över nio. Stackars arma dom som anser sig måste köra bil, jag minns hur det var, bilköer är hemskt.

Alla bussar och tunnelbanan packade med folk. Jobbigt.

Om det inte blåser kan man ju promenera. Annars kan paraplyet bära sig åt.

Tre minuters motion per dag ska ju anses lagom, det sa ju redan Ellemar på sin tid, han som från cykeln vände sig om ock vrålskällde på spåvagnen som kom bakifrån.

- Hur i helvete kör ni egentligen, skrämma slag på hederligt folk?!

Ska man skälla så är det säkert bäst att vara först. Att ta initiativet. Då kommer dom av sig, även dom som har rätt. Kling klong.

Sus, sus och migrän.

Högst av allt är kärleken, ja, ja, det gäller att ta vara på den.