Jag minns inte riktigt säkert hur det började.

Regementschefen General Dramn eller någon ännu högre upp i hierarkin fick ögonen på mig och blev övertygad om mina i sammanhanget användbara egenskaper.

Jag tilldelades en överste som personlig adjutant, vars syssla innebar löpande kontakt med mig och noga se till att uppfylla alla mina minsta önskemål.

Jag skulle komma att ingå i en exklusiv grupp som vid årsskiftet skulle tilldelas nya uniformer och sättas in operativt på internationellt hög nivå.

Hela perioden de där sista två månaderna före nyår fick jag alla rättigheter och alla önskemål uppfyllda dygnet runt. Det var givetvis en högst angenäm upplevelse.

Dagarna flöt fram i de bästa av omständigheter.

Jag hade fri tillgång till alla mässar och alla resurser inklusive fri logi och förtäring av bästa slag. Översten följde oftast med i min närhet, även om vi inte umgicks på nära håll hela tiden. Jag fick vistas helt fritt var jag än önskade, och hade fria resor i staden och dess omgivningar med vilket medel jag än önskade, ofta vad det en ung furir Håkansson, som körde mig i en av regementets personbilar.

Det var en underbar tid, och jag minns att jag då och då gladde mig åt de nya uniformerna som skulle komma. De skulle bli fantastiskt väl komponerade, jag minns speciellt ett stort WING på vänsta sidan av bröstet. Jag fick flera gånger ta del av tillverkningsförloppet, och tillfrågades emellanåt om detaljer av olika slag.

En dag var vi inne i den stora kanslibyggnaden, och översten visade mig en liten ingång uppför en smal trappa där vi slank in.

Jag skulle få se något märkvärdigt och storslaget.

Redan på första våningen vidgades  utrymmena betydligt. De breda trätrapporna var magnifika och ledde uppåt  i flera våningsplan. Jag glömmer aldrig den angenäma doften av nyskurat trä och hur det speglade sig i de diskreta facklorna som var placerade uppe i hörnorna.  Allt var mycket välstädat och välskött.

Så kom vi in på det högsta våningsplanet, dit jag fick veta att i stort sett ingen någonsin fick tillträde.

En märklig syn mötte oss, när vi steg in i den stora träsalen däruppe.

Det var en stor officersmäss, där ett femtiotal dockor med snygga uniformer satt avspänt lite här och var i olika fåtöljer och fåtöljgrupper. De läste tidningar och konverserade eller tog en drink.

Vi gick runt och tittade på alla figurerna och deras prydliga uniformer. De stirrade stelt framför sig, men var mycket levande gjorda, man fick verkligen känslan av att vara närvarande.

På det nedersta trappsteget av ytterligare en trappa uppför satt en figur, som vi båda tyckte oss känna igen. När jag granskade honom närmare såg jag att det uppenbarligen var Winston Churchill.

Jag tyckte det var märkligt att han satt där som vaxdocka högst upp i kansliet på ett svenskt regemente.

Översten plockade av honom  huvudet och tog med sig det under armen.

Allt var lugnt och tyst, endast den kvinnliga personalen hördes helt diskret. Jag frågade en flicka vad hon hade för en drink i handen, och hon meddelade artigt vad det var. Det var en märklig vit blandning av cocosmjölk och rom.

Översten och jag satt oss på en bänk vid ett träbord med utsikt över hela salen, och efter en kort stund kom general Dramn in och satte sig på överstens vänstra sida, jag satt på hans högra.

Generalen beställde in vodka i stora glas och de båda officerarna började dricka.

Det var allmänt känt att ingen av dessa höga officerare tålde sprit, och de var båda väl medvetna om saken. Det yttrade sig i att översten började uppträda ganska obehagligt aggressivt, och generalen för sin del började tala ytterst långsamt.

Översten satt stilla kvar på sin plats mellan general Dramn och mig, men jag kände en hotfull ton av något elakt, hårt och obehagligt strömma ut från honom, vartefter han drack vodkan i stora klunkar.

Genom att tala mycket långsamt trodde generalen sig undvika att någon skulle inse hans höga grad av berusning, men på mej hade det totalt motsatt effekt, eftersom jag ju väl kände till sammanhanget.

Generalen yttrade sin höga beundran för mig, genom att med några få stapplande ord tala om hur imponerad han var över att jag till och med insåg när han var påverkad av spriten, fastän han talade så långsamt.

Denna söndag, så trött. Varför det då.

Känner den där dova sömnigheten långt inne, den där som gör att jag känner mig tio procent tyngre och trögare till synes för ingenting.

Det är mulet och grått ute. Jag har tagit tag i perl, och ska gå igenom så att jag åtminstone förstår mina egna program.

Skapat perl_again.doc och börjat bygga länkar och så.

Tog en allergitablett mot klådan, men har föga märkt av om den fungerar.

Hur är det nu med alla 24 fönsterytor, kanske jag piggnar till med dem?

Senare ska det väl bli 24 ytor till sovrumsfönstret också…

Naturligtvis kan jag inte underlåta att lägg in en bild på de nu redan påbörjade fönstertvättningsförberedelserna: fönsterväxterna flyttade till bord i rummet, gardinerna upphängda lite åt sidorna, skräp och partiklar skyfflade till soppåse, fönsterspray framme.

regn o mulet idag, men de inre rutorna ska man väl kunna tvätta i varje fall.

Emellanåt tar man sig en kopp kaffe med en Krögarns hårdbrödsmacka.

Till min svagt oroliga uppfattning om sanningen, inser jag att en del av fönstrens skymningseffekter ligger oåtkomliga innanför de för några år sedan professionellt och hermetiskt fastlimmade ljudisoleringsrutorna och själva fönsterrutorna. Det kan jag inte tvätta själv, men resten.

Jag använder en ny metod, den gravitativa ytspänningsmetoden. Jag har nämligen en längre tid upplevt att den metoden fungerar förvånansvärt bra i diskutrymmet. Den går alltså ut på att när disken är avklarad, ser man till att hoarna och bänken avtvättas med ett tunt lager utspänningsmedelberikat sköljvatten. Efter några timmar är diskbänk och kranar helt suveränt klara, rena och torra.

Applicerat på fönstertvätten gör man på motsvarande sätt.

Först tvätta fönster på in- och utsidorna med vatten som innehller någon droppe ytspänningstillsatt diskmedel. Sedan ganska flödig avsköljning med renast möjliga ytspänningstillsatta sköljvatten. Här borde man sannolikt få ännu bättre resultat med avjonat eller destillerat vatten.

Sedan måste fönstren stå några timmar särade, så att de absolut torkar utan att efterlämna någon imma.

Jag skulle tro, att om solen nu börjar lysa, vilket den verkar ha en svag tendens till just nu, så skulle man lik förbannat se de där typiska skiftningarna av skikt på fönsterytorna, men på det hela taget, så...

Det får duga inför vintern.

Nu är det sol och fönstren visar sig vara rena utan tvekan. Trevligt!

Så återgår vi då till perl!

Lyckades för övrigt lägga in birkastaffkontot också i Outlook.

Tittat på perl. Men hur kodar man i wordpad när man redan kör notepad? Det är nåt skumt där om var man hittar programmet wordpad, det var tidigare inte det minsta problem.

Det som skulle bli ett ljus mot framtiden, vände sig ner mot ett dystert mörker.

Min morbror som har vänner som var med, har berättat för mig hur det var.

Det var kanske mänsklighetens lyckligaste tid på jorden.

Det är så underbart vackert att höra honom berätta.

Honi soi qui mal y pense.

Windows 7 skulle bygga framtiden, men resulterade i att hela vårt under många, många år uppbyggda till synes stabila bålverk av kunskaper och lysande kontakter nu tycks vara nere i ett bottenläge.

Du vet, vi vet, ni vet vad vi menar.

Vittring, korrosion, krackelering, demolering, massaker, plundring, rasblandning, vidskepelse, frigörelse, förvirring, privatisering, indolens, marknadsföring, tveksamhet, reklam och ondska tittar fram mellan de spruckna, torkande byggstenarna.

Det är bara att börja från början.

En sak har jag lärt mig.

Det går inte att fuska, att bluffa, att ljuga, att hymla, att bedraga.

Otrohet är den grövsta av synder som en medveten varelse kan begå.

En synd just förknippad med dessa ovan nämnda egenskaper och handlingar.

En vänderesa är alltid en mörk bebådelse av olycka.

Även om det bara gäller att släcka en lampa för att man inte ska bländas.

Kom, allt som växer helt

och genomskinligt självklart,

till oss, vi som räknar

och är på vår vakt,

och lär oss, att den dagen

vi slutar räkna,

den är vårt livs fullbordan

och vår framtidsmakt!

Så går vi vidare.

Ljumma vindar!

Jag vet inte hur man fördelar informationen i detta dokument. Eftersom jag råkade trycka på någon extratangent med mina trasiga fingrar, ändrades plötsligt hela layoutformatet för någon vecka sedan, och nu vet jag inte hur man ställer om. Det är för mycket. Jag letar och letar. I menyn finns alternativen Visa -normal, -webblayout och -utskriftslayout, men att inforaden plötsligt är flyttad till nederst på sidan, hittar jag inget om. Sånt besvär man har, jag börjar undra hur det egentligen står till med mänskligheten och datamaskinerna. För att nu inte tala om dessa onödiga ipoder, som säkert har en alldeles egen uppsättning inställningsmöjligheter. Vilket är framtiden?

Får väl återkomma på nåt vis, en vacker dag, som det heter, kommer jag väl på det, men det är jävligt irriterande att plötsligt inte ha kontroll.

Så var det nu skorporna. Jag brukar köpa Kristinaskorpor. Jag får väl acceptera den kommersiella varubeteckningen. Den enda variant jag vill ha är kardemumma. Kristinaskorpor kardemumma. Jag använder dem med mycket gott smör att doppa i kaffet, eller att doppa som de är i hallonsaft. Skorporna är mycket möra och måste hanteras därefter. De distribueras i stora, delvis transparenta plastikpåsar, så man ser direkt på förpackningen om skorporna åtminstone är hela.

  
Se så fina, läckra, inbjudande, frestande, möra och hela små skorporna är!

Så ska man då inhandla sina Kristinaskorpor där de nu kan finnas. Jag brukar anlita ICA Sankt Eriksplan på gott och ont. Jag vet för närvarande var Kristinaskorporna har sin plats i butiken, men det är väl en tidsfråga innan de flyttas om likt allt annat. Det är ju ett profitiskt trick att ständigt flytta sortimentet för att tvinga kunderna cirkulera i letandet  efter önskad vara. Det är för hemskt egentligen, oförskämt och kränkande.

Men senaste gången jag köpte skorporna föll jag på eget grepp, indolens- och trohetsgreppet.

När jag började använda skorporna finner jag att nästan hälften är trasiga, många i fem-tio bitar.

Inte så hela längre. 

Jag borde själv ha sett det i butiken, men blev väl så glad över att de fanns, att jag tog en påse utan att kontrollera det minsta.

Så inser man då att det mekaniska sluttillståndet är bedrövligt, men att jag intet känner till om vägen dit. Hade någon kund i butiken demolerat förpackningen? Var de trasiga redan vid distributionen? Hade jag själv haft sönder innehållet när jag plockade ner varan i min bärkasse?

Jag inser att jag har mig själv att skylla, det är mitt eget fel, jag borde ha kontrollerat noga hur produkten tedde sig, ingen skulle tvingat mig att betala för en så trasig förpackning.

Men samtidigt kommer den sorgliga känslan av att man är lite lurad. Det skulle inte förvåna mig om handelsmannen eller någon av hans anställda halvt medvetet låtit den uppenbarligen trasiga påsen ligga på sin plats i hyllan. Hökaren tog chansen att smita, och hoppades komma undan med problemet, och slippa returnera varan med alla de i sin tur uppkomna problemen.

Ja, vad tror du?

Nej, nej, nej.

Jag städar INTE!

Det ser bara ut så.

Jag vankar omkring, men passar på att plocka upp något föremål om jag kommer nära.

Jag flyttar föremålet till ett bättre ställe.

Med bättre ställe avses ett ställe som i bästa fall skulle kunna betraktas som dess rätta ställe.

Vad är rätt, vad är fel?

Den eviga frågan.

Dom här kopparna, jag använder dem ju aldrig. Men det är ju Lisas koppar, nej dom har jag inte hjärta att slänga.

Nej, städar gör jag inte.

Städar gör jag INTE.

Den här bunten med papper, där finns det ju ingenting jag behöver. Behöver? Vad menas med ”behöver”. Allting i den här upplevelsedugliga tillvaron behövs eller behövs INTE. Det är en oöverkomlig truism, den gäller allt och alla, alltid, överallt, i alla tider.

Senare kunde vi glädjas åt alla bortglömda samlingar med ädlare föremål. Aldrig upphörde jag att skicka en rörd tanke till det säkert ganska dramatiska tillfället när nergrävningen inträffade.

Det var ivrigt, det var oro, skräck, kanske bråttom. Där, där, bakom den gamla högen med de stora lönnarna, där är det ingen som letar i första taget, har du spaden, hjälp till här, du vet inte att jag slår ihjäl dej, när det hela är klart, först då känner jag tryggheten. Hör du dem komma, ja det verkar så, jag hör i alla fall mera rop och skrik än vanligt.

Jag minns två ledstjärnor. Amria och Osveja. Amria slängde aldrig någonting, därför att alla buntar som med åren alltmer började ta över utrymmena i hennes hem, skulle gås igenom. Det var den stora övergripande meningen. De skulle gås igenom. Att gå igenom en bunt avsåg dess genombläddrande och detaljanalyserande, samt fördelande i de nya buntar som började växa upp på bordet runtomkring huvudbunten.

Huruvida detta verkligen blev av, eller i vidare mening byggde upp någon mening, var inte riktigt säkert definierat. Så det samlade resultatet blev vanligen att av en osorterad bunt bildades snart flera osorterade buntar, vilket ju onekligen medförde vissa problem.

Men ledstjärnan förblev själva den djupare liggande tanken, den stora idén. Inte slänga, nej, gå igenom. Det var Amrias fasta uppfattning, den som styrde hennes kurser genom livet.

Jag kände en stor trygghet vid den tanken, och jag stödjer mej på den nu, när jag inte städar i mitt röriga hem, utan endast flyttar ett och annat till något, som jag själv dock bedömer borde vara ett lämpligare ställe.

Den andra ledstjärnan var Osveja. Namnet Osveja kunde också nyttjas som verb. För henne var det enkelt. Hon slängde nästan allt. Hennes hem var rent och ordnat, knappast något ens i bokhyllorna, nätt och jämt plats för bridgebordet mitt på vardagsrumsgolvet när det var så dags.

Det hände att hon till och med slängde gamla kvitton, vilket naturligtvis resulterade i att värdefulla bevis för reklamationer och garantioperationer för evigt gick förlorade. Och locken. Osveja slängde begagnade förpackningar och deras lock, med resultat att  det som skulle ha lock stod och surnade, och om något ändå var tvunget att mellanlagras någon tid, gick det inte, så det var lika bra att slänga, eftersom man naturligtvis aldrig någonsin gick och köpte något så onödigt som en extra burk med lock. Slängmekanismen gödde sig själv, och i praktiken blev det ändå så att utgifterna steg en aning eftersom det redan slängda (eller sålda) är det evigt förlorade.

Jag tar disken. Det betyder att den första operationen tvingar den redan torkade i diskstället att placeras in på alla sina rätta ställen. Det är en början, men kom inte  och påstå att det innebär att jag har börjat städa, för det har jag INTE.

Jag ser det tomma diskstället och passar på att rengöra det också.

I badrummet fanns också en löjligt massa bråte runt den alltför smala, tvålkoppslösa, moderna handfatskanten. Något kunde Osvejas, annat kunde fösas in i den öppna necessären som för tillfället stod på tvättkorgen som jag köpte i Solna centrum den sjuttonde mars år 2002, ack vemodiga tankar, alltid denna nostalgi, denna längtan, denna söta känsla av liv och värme.

Tar man en helt liten droppe diskmedel, och gluttar runt porslinet och de kromade krandetaljerna, och låter det helt stilla sköljas ner enligt gravitationens lagar, blir resultatet ett häpnadsväckande intryck av renhet och prydlighet.

Gjorde jag det? Säger jag inte, det är inget som du har med att göra.

Original Kellogg’s Corn Flakes med mycket strösocker och grädde, det är grejer det.

Aurea mediocritas.

Snubbla över nostalgi. Rolf Anders William Nilsson - RAWN.

Tack Thom, för att du skrivit så mycket dagbok under så många år. Ibland är det rena spännande detektivarbetet att hitta var, vad och när saker hände både för mig och andra inblandade.

En dag för många år sedan hade jag avlyssnat min telesvarare, som man hade på den tiden. Där fanns ett meddelande från Roffe, som nostalgiskt spelade upp min inspelning av Sädesbrännvin. Antar jag inte hört av honom då på ett tag. Sädesbrännvin var ett kornettsolo till Kårsdragsbakgrund som spelades in på 1970-talet. Undras om man kan leverera ljudfiler på ett hyfsat enkelt sätt här i bloggen?

Ja, det går, men är onödigt trassligt. Det enklaste kanske är att göra en Youtube med bildspel. Dumt. Det är en sjuklig mani detta att ljud måste beledsagas av tramsiga bilder.

 
Här är i varje fall Thom på Kårens scen spelande något solo.

Finns det några nu som minns honom, Roffe? Min syster förstås, hans lillebror Håkan, AK, Stig Walldin, Birgitta Esping, och många som kände Freddy.. Hör gärna av er och kommentera om någon råkar läsa detta!

Om jag kommer på några fler ska jag.. vaddå? Tiden går och ensamheten består.

Inte mycket att göra.

Jag letade i datorn och hittade några skannade bilder.

                         
En glädjedag utan annan anledning än solen, våren och glada kompisar, någonstans utanför Norra Real i Stockholm.

De där åren gjorde vi ofta promenader i Stockholm när det var vackert väder, i synnerhet vårar och somrar.

Den där bilden utanför Norra Real kan väl vara värd att visa i sin mörkrumsbeskurna helhet.

  
Från vänster till höger ser vi Margareta Olsson (klasskamrat), okänd kompis, Bob med det höjda pekfingret i förgrunden, Roffe Nilsson i solglasögon samt ytterligare någons klasskamrat längst till höger. Bakom Bobban skymtar min klasskamrat i Stockholms Samgymnasium Solveig Wiberg, som jag nog väldigt gärna hade velat ha mer av på bilden. Hon och Margareta var stora kärlekar som ingen dock hade något närmare att göra med, vad jag vet. Det är en sprallig, avspänd, nästan fnittrig glädje på allas läppar, någon måste väl ha sagt något just innan bilden togs.

Det är alltså en glad försommar- eller vårbild, att döma av trädlövens storlek.

Här en bild utanför konserthuset med Roffe, Margreth Sporre och den sedermera så namnkunnige jazzpianisten Staffan Abeléen

På Roffes tid fanns inga digitalkameror, men han hade börjat sätta sig in det digitala komplexet. Eftersom han var en duktig pedagog, kunde jag lära mig mycket av honom. Han var den förste som lärde mig något om det binära talsystemet, som jag senare kom att få så mycken användning av i samband med assemblerprogrammeringen.

 
Roffe med sin pipa på stranden av den vackra ljusterösjön Skärn sommaren 1956.

Dock fanns det kameror, och jag skaffade rätt tidigt en Agfa Silette som jag hade mycket stor glädje av. Jag är och var ingen duktig fotograf, men många av mina bilder fick med åren en ganska stor nostalgisk betydelse.

Roffe var den borne naturvetaren, fysiker, kanske eftersom hans pappa var civilingenjör och lärare på KTH. Han låg alltid ett stycke före mig, och hjälpte mig otroligt mycket i den elementära matematiken, som man ju måste behärska för att ha förutsättning att begripa någonting om verkligheten här på jorden. Jag minns ännu vissa situationer när han mycket förenklat lyckades få mig att förstå vissa grundläggande sammanhang, som gav mig inkörsportar till mycket senare i livet.

Roffe tog sin fil.kand flera år före mig, och jag minns vår glädje när han rätt omedelbart skaffade visitkort med texten Rolf Nilsson fil.kand

Roffe älskade djur. Han älskade dem till och med för mycket, alldeles för mycket. Han hade en katt som hette Tin, som var den mest begåvade av alla levande varelser. Roffe hyste nog teorier om att djuren var överlägsna oss människor, han lärde sig aldrig bygga upp några större mänskliga sociala sammanhang, och levde ensam i ett litet hus i någon söderförort.

När han var på besök, ägnade han mycken tid åt att gosa med vår Lakelandterrier Litty, som helt säkert uppskattade detta.

Under många år bodde han i en liten etta på nedervåningen i samma hus på Dalagatan 41, där hans föräldrar bodde en trappa upp. Där förekom många glada träffar mellan oss ungdomskompisar och flickvänner, oftast drack vi billigt rödvin, spelade trumpet, gitarr, banjo och klarinett, och fröjdade oss synnerligen åt det.

   
Situationer hos Roffe och Tommy.

t.v Thom fejkande lycka i en omfamnad butelj Vino Tinto.

t.h Thom, Roffes bror Tommy och vännen Rolf ljunestam under ett "jam" hos bröderna Nilsson.

Till sin lilla lägenhet där nere på bottenvåningen tog han hem billiga amerikanska surplusmanicker som han gick igenom i detalj, och lärde sig förstå användningen av. Det var högst imponerande. Hans bevekelsegrunder var att plocka moderna komponenter till egen användning.

Det var rätt nya prylar han köpte in på surpluslager, bland annat minns jag en amerikansk ubåtsökare som var tänkt att släppas ner i fallskärm och med radardetektorer söka runt efter undervattenfarkoster. Den stod rätt länge där vid hans verkstadsbord, cirka en dryg meter hög smal och torpedliknande.

Enligt Roffe skulle en sådan manick vara helt omöjlig att komma undan, då den passivt sökte runt i djupet och skickade signaler till ytan med modernaste radioteknik.

 
Roffe springer utanför Villa Alma, med glädje på läpparna och något i händerna. Minns intet om vad detta kan vara. Villa Alma var ett hus i Åkers-Berga där Bob och hans flickvän Stina hyrde en lägenhet några år.

Det finns säkert fler bilder av Roffe, och jag ska plocka in dem vartefter jag finner dem.

Roffe lärde sig verkligen att begripa elektroniska företeelser, och klarade alltid att med kopplingschema, lödkolv och multimeterinstrument laga våra trasiga TV-apparater. Aldrig glömmer jag hans begrundande blickar och kryptiska kommentarer allteftersom han eftertänksamt snurrade på mustaschen, och undersökte apparaten i fråga. Högst imponerande.

Usch, nu har man suttit och gråtit uppe hos kompisens TV liksom igår. Då var det Nobelpriset i fysik, idag var det kemipriset. Det gick i år till två amerikanska biokemister och handlade om receptorer i celler av samma typ som adrenalin, vilket fick den professor som skulle beskriva prisets egenskaper att inleda med en skrämselrörelse med båda armarna som fick det över hundrafaldiga auditoriet att åtminstone le en smula.

Nästa storgråt lär väl bli vid Nobelfesten, då man brister i tåran över lyckan att haft åtminstone en aning insikt i den här sällsamt underbara och unika tillvaron som vi kallar livet.

Nu, städning, diskning och tvättstuga...

Jag lyckades hämta upp sparade epostbrev till Outlook Express på gamla laptoppen.

Det tog någon timme att importera från en sparad arkivfil, som jag lyckligtvis gjorde förrän jag installerade Windows 7.

I Outlook Express kunde jag nu göra en sökning (Redigera – sök) i lokala mappar.

Jag sökte på meddelanden och sökordet goose (i goose bobs)

Min enda bild av Goose Bobs, klippt ur videon med Bosse Larssons "Opp ur grytan" som sändes juldagen 1981. Jag vet inte vem som är respektive nedan nämnda av Myra, Ewa, Lisa eller Helena.

Jo. fick nyss info från Myra:   övre raden Myra och Ewa, undre raden Lisa och Helene, om jag fattat det rätt. Hela fenomenet är faktiskt rätt imponerande speciellt, invävt i sin tid, och med de inblandade personligheterna.

och fick ett svar från en flicka som varit med i sånggruppen Goose Bobs 1981. Det var i januari 2008, alltså snart fem år sedan, och här ett trevligt brev som hon skrev:

Från: "Myra Kingfors" Till: "Thom Bergh"

Ämne: Lite om gåshudarna

Datum: den 24 januari 2008 16:15

Jo hej igen.

Såhär var det beträffande namnet: Vi ääälskade alla filmen Hair och där finns en låt som handlar om White boys. De sjunger; "White boys give me goosebumbs" - men vi trodde att de sjöng Goosebobs. Sen tyckte vi att det var ju ett bra namn, vi kunde ju sjunga så att folk fick Gåshud, goosebobs, tänkte vi.

Vi fyra tjejer träffades i gymnasiet och var med i samma körspel. Lisa, Ewa och jag var dessutom medlemmar i Coocsteatern (och därför var Goosebobs med i "A cocos line" på Tibble teater 1980).

I körspelet sjöng vi gamla örhängen och vi konstaterade att det var roligt att sjunga sådana och bildade därför en grupp. Sen frågade vi Lasse Karlsand (bas), Christer Bull Simonsen (numera "Ohlin" - piano) och Hasse Rolin (trummor) som tackade ja till att vara med alla tre. Lasse var den som arrangerade låtar åt oss.

Vårt första framträdande var på talangjakten på Tibble 1979, där vi kom 2:a, och ja; det var vääälidgt ovanligt inslag i sammanhanget. Bland rockkillar och poptjejer kom vi, fyra tjejer i 20-talskläder och sjöng "Puttin on the Ritz". Vår andra spelning kom 2 veckor sedan på bibblan. Då kunde vi tre låtar.

Sen rullade det på under några år. Bl.a fick vi vara med i Opp ur grytan då, Uffe Larssons program (som var Cocosteaterns frontfigur). Vi fick spelningar på jazzklubb Nordost, företagsfester, Mosebacke mm och bland det sista vi gjorde var att vinna en talangjakt som Mosebackes Git Magnusson var med och ordnade. För det fick vi spela i Kungsträdgården för 10.000 personer och samma sommar åkte vi till Snäck på Gotland och sjöng under en veckas tid. Sen tog det slut. Killarna ville hoppa av och vi hade inte ork och kontakter till att hitta nya musiker. (Då hade Hasse Rolin redan långt tidigare ersatts av Anders Ahnner, 16 år).

Nu för tiden jobbar vi med andra saker och sjunger inte särskilt mycket. Under årens lopp har jag sjungit pop tillsammans med min man, men på senare år inte alls. Helene har väl varit den som hållit igång sången bäst.

MEN, nu har vi fyra beslutat oss för att bilda en kör, modell mindre, med lite andra killar och tjejer. Lasse kommer att vara involverad och vi får väl se vad vi hittar på. Troligtvis kommer vi sjunga mycket jazz och visor men även ta upp en del av Lasses tidigare kompositioner. Så förhoppningsvis blir det mer sjunga av framöver.

Det är ju kul att du minns oss som rätt bra (vad jag förstår) för eg. var väl inte våra röster våra starka sidor direkt, vilket vi var väl medvetna om. Men vi hade kul och det var fantastiska år! Man såg fram emot varje rep som om det var värsta partyt (vilket det i och för sig blev ibland också, eftersom våra kompisar brukade dyka upp). Vi var ju också väldigt unga, bara 17 år, när vi började, så jag kan tycka att vi gjorde rätt bra ifrån oss för att vara så unga.

Ja, så var det med det.

hälsningar

Myra

Thom Berghs kommentar:

I sällskap med Birgitta Esping (tack! Gärna igen!) gjorde jag senare studiebesök  till Tibble teater. I varje fall Tibble teater existerar tydligen fortfarande, och man får ganska mycket Googelträffar under Tibble teater och Cocosteatern. (mycket Ulf Larsson).

Det var alltså så att Kårsdraget gjorde några nummer i detta TV-program, bl.a Original Dixieland Onestep och Lasse Wester i Skogsflanören och inte minst lyckat världsrekordförsök i Tiger Rag snabbspelning med Lars Gunnar Björklund och Rolle Stoltz som domare.

Salig Uffe Larsson träffade jag senast för några år sedan på posten vid Dalagatan, vi hälsade och han undrade om jag spelade något nuförtiden.

Salig Git Magnusson, träffade jag senast i samband med någon verksamhet på Mosebacke,  hon betydde mycket för mig under åren. Vi spelade bland annat i Uffe van Rijswijks orkester med flera glada Norrlandsturnéer.

Sitter här och arbetar framför datorn som står på bordet framför fönstret mot gården.

Några meter snett upp till höger utanför fönstret ser och hör jag dörren till den minimala gårdsbalkongen öppnas, och en person kasta ut en hink med vätska ner på gården med ett ljudligt plask.

Han såg mig inte genom fönstret, men jag gick fram och öppnade det, och kände den svala höstluften strömma in.

Jag tittade ner på gårdens rektangulära stenplattor, som nu är alldeles blöta av det som nyss slängdes ner.

Jag hörde ett ljudligt porslinsklirrande, och ser grannen ställa ner en blomkruka med någon bladväxt på den lilla balkongen.

I samma ögonblick verkade det som om han såg mig, han stängde kvickt dörren efter sig och försvann.

Jag kände väl igen honom, han är en av två farbröder Sundin-Lindquist som bor i den stora sjurumslägenheten på grannhuset Norrbackagatan på nedre botten.

Här är balkongfönstret ut mot gården, som från grannen ligger en halvtrappa upp.

Lustigt nog var det han som i många år alltid envisades med att knacka i väggen, när jag satt och spelade trumpet med sordin framför skrivbordet i vardagsrummet.

Jag har ofta undrat vad han ville uppnå med sina knackningar, som han gjorde i det som är hans kök omedelbart på andra sidan väggen.

Menar en person som knackar i väggen, att de svaga ljud han hör på andra sidan ska upphöra, eller vad?

Det var faktiskt flera år sedan jag hörde någon knackning senast, fastän jag övat ganska avsevärt mycket sedan i början av mars månad i år (2012).

Farbror Sundin-Lindquist har sedan några timmar varit försvunnen och blomkrukan står kvar på balkongen.

För mej är det bara en kul grej, det ska mycket till för att jag skulle ondgöra mig över att någon skickar ut saker genom fönstret, men jag vet att mången skulle kunna bli något alldeles förfärligt upprörda, ja, man kunde gott tänka sig en hel roman där en sådan händelse kunde utgöra centralpunkten. Bra idé faktiskt…