Nu ska jag sno lite matlagningskunskap från Gordon Ramsay.

Till att börja med hur man hackar basilika och koriander.

Han lägger basilikabladen på varandra, det största underst, och rullar sedan ihop dem som en cigarr.

Observera sedan hur han håller fast med böjda fingrar, stödjer knogarna mot knivbladets bredsida, håller knivens spets mot underlaget och skjuter-skär-drar kniven som en ånglokspistong.

Samma som med lök, men då ser man till att ha roten kvar in i det sista och skär tre gånger in i löken innan man börjar hackandet.

En tid kom jag att jobba extra på Väg och vattenbyggnadsstyrelsen i Marieberg i Stockholm. Avdelningen hette Vägbyrån, och man höll på med ett stort projekt som syftade till att väga trafiken på alla Sveriges vägar.

Trafikvägning går till så att man placerar ut och fäster smala slangar av gummi tvärs över vägen och med någon mätapparat registrerar hur stort tryck som klämmer ner slangen, stort tryck - stort fordon. I allmänhet ser man till att begränsa hastigheten och på mätblipparna såg vi ofta spår av fordon som farit med alltför hög hastighet. Metoden används tydligen än i dag, här och var i landet händer det att man passerar en svart gummislang tvärs över vägen; ett svagt duns kan höras när bildäcken passerar mätstället.

Alla mätdata samlades kontinuerligt in och bearbetades, och det var vårt jobb att sitta och mäta kurvtoppar, räkna om till vikt i ton och addera resultaten.

De bearbetade mätresultaten adderades i en mekanisk Addo räknemaskin, dock elektrifierad, så att man bara behövde trycka på knappar och maskinen snurrade med ett ganska avsevärt ljud. Vi använde ett par tre rum i byggnadens västra del som vette mot tidningshusen, jag tror att byggnaderna finns kvar precis som då.

I början var det enformigt och trist, räknemaskinerna dunkade och snurrade och vi hade inte mycket kontakt med varandra, men det kom gradvis att ändras och ledde till en alltmer trevlig kontakt med gemensamma luncher, fikapausar och promenader runt om i omgivningarna.  

Vi var några studenter, kanske sammanlagt fem - tio stycken. Där fanns också några andra personer som mer eller mindre tillfälligt försörjde sig på detta en tid, bland annat en adelsman som var mycket beläst och allmänbildad, för min del var jag där sammanlagt kanske ett halvår med början mitt i en sommar.

Men centralfiguren var en fransman, herr Gauthier. En lätt rödhårig och fräknig person i något under medellängd, nära femtio år, med en glad framtoning, spefulla ögon, ganska elak i sina kommentarer, men med stor livserfarenhet och kunskap om det mesta från den stora världen. Han hade varit officer i den franska kolonialarmén och hade säkerligen upplevt mycket som han dock sällan berättade om.

Hans stora ämne var mellanöstern och han tycktes mer eller mindre personligen känna till varenda person av betydelse inklusive alla statsmän i området.

Han hade varit i kriget och kunde berätta saker om det mesta, ibland roliga, anekdotiska, ibland hemska och skrämmande. Det var uppenbart att han i sitt tidigare liv fått en nära kontakt med liv och död som vi i vårt oskuldsfulla land knappt kunde föreställa oss.

Jag minns en anekdot som jag senare fått veta var något rätt välbekant som länge funnits i flera versioner. Någon blev hotat till livet med vapen och för att ge eftertryck tungt drämde pistolen på bordet för att därmed avsluta all debatt, här är det vapenmakt som gäller. Motparten däremot tog upp en penna och dängde den på samma sätt i bordet för att fastställa att här gällde den intellektuella makten, pennans makt. Den hotande personen föll till föga och hotet eliminerades.

Vi kallade honom herr Gauthier, ibland monsieur Gauthier, han hette Roger i förnamn, men något direkt tilltal med förnamn förekom aldrig, möjligen kunde man säga monsieur Roger Gauthier uttalat på franska. Vi fick egentligen aldrig höra något konkret personligt om hans tidigare liv, han bara skrattade och sade något kryptiskt. Att han varit officer kunde vi en gång få bekräftat genom att locka fram några franska kommandoord "armes sur l'epaule", "a mon commandement", "section halte!", hela personen utstrålade något gåtfullt och därmed väldigt intressant, han hade svar på mycket vare sig det gällde krig eller fred.

Vi gick gemensamt på lunch och luncherna utsträcktes mer och mer och avslutades vanligen med en promenad i omgivningarna om vädret var bra. Ett matställe vi ofta besökte var det i hörnan av Rålambsvägen och Gjörwellsgatan som idag heter  "Lilla Asien".

Vi promenerade runt under ett glatt samspråkande.  Där var Rålambshov, Smedsudden, Mariebergsparken, det blivande Riksarkivet, som var en gigantisk arbetsplats under byggnad, där man sprängde sig ner sex våningar i stockholmsgraniten långt under Mälarens yta,

Det blev en glädje att gå till jobbet, det möjligen dåliga samvetet över de väl tilltagna rasterna dövades effektivt av herr Gauthiers glättiga visdom. Han var en mästare på att övertygande motivera att det var bäst för vägverket att vi trivdes och därmed gjorde ett bra jobb. Han hade säkert rätt i det, för när vi verkligen arbetade skedde det med hög effektivitet och i gott samarbete.

En dag hade vi lärt känna varandra så pass att jag bjöd hem honom och någon mer på kaffe i min bostad som då var ett nybyggt studenthem i Stockholm.

Vi åkte samma busslinje på morgnarna och ibland råkade vi hamna på samma buss. Om jag varit sjuk eller ledig några dagar visade han en stor glädje och kommenterade hur trevligt det var att träffa någon man tyckte om.

Så en dag en kort tid innan jag skulle sluta, blev jag bjuden hem till honom på middag en vardagkväll. Han bodde i en liten lägenhet på Lidingö och jag tyckte det var mycket spännande. På det dukade matbordet stod ett stort, hembakt bröd på högkant som en stor påvemitra, den senast avskurna ytan vilade mot bordet. Jag tror han bjöd på någon välkryddad soppa, bröd, smör, ost och kanske något vin. Han visade bilder och gamla tidningsurklipp, men jag minns inget märkligt personligt från hans föregående tillvaro, inga platser, inga konkreta händelser, inte heller något om hans tankar om framtiden.

Han levde ensam och hade planer som vi aldrig riktigt fick ta del av. Han var extremt sparsam, jag har för mig att han siktade till att köpa något litet ställe på landet i Sverige.

Jag skulle tro att han lyckades lägga undan större delen av sin lön, han var aldrig frånvarande och när jag slutade efter några månader, fortsatte han på samma arbetsplats i flera år, vilket jag vet då vi råkade träffas vid Fridhemsplan i Stockholm och stod och pratade en god stund om hur det hade gått för våra arbetskamrater, och hur det hade gått med projektet vi arbetat med.

När vi andra beställde in ordentlig mat på luncherna eller kaffe och en kaka på fikapauserna, köpte han nästan ingenting. Han hade alltid med sig egen mat som han själv lagade hemma.

Det var en kort tid i mitt liv som omspände högst fem månader, och jag undrade förstås senare många gånger hur det gick för honom. Vid ett besök på Riksarkivet härom dagen, fick jag veta att han varit gift med en tretton år yngre kvinna, att han köpte sig ett litet ställe i Värmland där han tydligen levde med sin hustru till sin död i en ålder av 71 år. Men hans tidigare liv i den franska kolonialarmén, vad han sysslade med under andra världskriget när han var 30 till 36 år gammal , eller varför han kom till Sverige, det förblir en gåta.

Livet kan vara underbart ibland! Man får kommunicera med underbara, välmenande och attraktiva människor när man minst förväntar det. Det gäller att fånga sin serendipitet. Skönheten kan dyka upp när man minst anar det, och man känner att det överväldigande lyckotvånget fastställer livets motivationer. Att man sedan lyckligt kan deltaga i fångsten av livets goda leder hela lyckokänslan till en fullständig övertygelse.

Fattar ni?

Har någon problem med att begripa mina kryptiserade ordflöden?

Betrakta då bilden som säger allt.

En nattmacka innan det är dags att gå till sängs för aftonen. Jag beordrade rutbröd med färskt, extrasaltat smör, vällagrad västerbottenost och ett glas vältempererad helmjölk.

Sedan somnar man lätt till en reguljär Mårtenssondeckare. Möjligen tar man in en macka till; för att det var så gott.

Betjänten bugar och återgår till sin nattsömn i förtröstan på att ständigt njuta lyckan och glädjen över att alltid få minnas sina medmänniskor.

I går var jag och handlade dagens föda på Vi handlare Matpressen på Rålambsvägen 7-9. I tidningshusen således. Stor sortering, bl.a hel strömming och hyfsat stora ytor, men fördelarna elimineras av priserna. Standardmjölken kostar 8:90 medan Daglivs tar 7:50. Det blir 267 resp. 225 för 30 dagar d.v.s 42 kronors skillnad per månad. Men Daglivs har ingen hel strömming vad jag vet. Ska dock kolla nästa gång jag går dit.

I går testade jag också friterad ansjovis, vilket blev mycket lyckat och angenämt, jag la in receptet bland mina recept: http://www.scales.se/doc/HTML/r_ansjovis%20frit.htm

Rensningen inskränks nu till att vrida huvudet av ansjovisen och att dra-skrapa ur innanmätet med tummen, så det blir inget hinder.

Just nu (08:52) har tiden kommit så långt på året att jag för första gången i år blir bländad av solen, när jag sitter här och skriver. Jag tycker inte om det, för det kan på något sätt initiera migränen, och måste skyla med gardinen. Då och då kommer en rejäl duns av den smältande snön som faller från taket och nuddar fönsterblecket. Plåten i fönsterblecket är som en akustisk förstärkare.

Det är 0,8 grader celsius och varmare lär det bli.

Här om dagen fick jag av Arne höra att Grav-Olle sitter på ett hem i Ulricehamn. Han har kort närminne och kan inte fås att erinra sig sin storhetstid när han spelade kornett i tradjazzbanden i Stockholm på 1940-talet. Han skulle veta att vi är flera som tänker på honom, och han finns ju förevigad på skiva, lyssna här på Jackas Blues inspelad den 14/10 1949: http://www.scales.se/jammaren/jamskoldixie.htm#jackass

Fotnot: serendipitet är förmågan att kunna ta till vara oväntade, trevliga situationer som kan dyka upp i livet.

Om man inte får en viss eftertraktad utmärkelse och känner sig ohyggligt besviken, dissad eller förbigången, måste man ju påpeka det med någon lämplig protest! Det är kanske inte så ofta en förtrytsam klagan leder till det önskade resultatet att kommittén inser sitt beklagansvärda misstag och ändrar sig, men man kan ju alltid chansa, det skadar väl aldrig, eller hur?

:-)

Här en originaltext som nyligen publicerats i en blogg i ett sådant slags ärende:

Innan allt detta så flyttade ju Iza hem, reaktionerna på detta och den nedklankningen om vilken skithund det var gjorde ju även detta att man började fundera på hur folk är funtade?
Folk som sitter med som lokalområdens styrelse och som är aktiva inom SCK."

Fotnot. Hamiltonplaketten är Svenska Kennelklubbens främsta utmärkelse för hunduppfödning,

se t.ex http://www.kvilunda.se/info.htm

Måste köpa, salt, bitsocker, kardemumma, vitpepparkorn mm, så jag beslöt gå till Daglivs, Klippet på Sankt Eriksgatan, ta omvägen runt Karlbergskanalen och samtidigt ta några bilder på årets förmodligen sista snö.

Alltså, ner till Karlberg och fotografera snö, mycket vackert.

Jag älskar granar med snö, så jag tog en bild på den enda granen i Karlbergsparken.

Gick rätt över snöfältet till Kadettmatsalen som idag serverade köttbullar med potatis, lingon och gräddsås. Många kadetter passerade in och ut, en höll upp dörren för mig, men jag mumlade att jag bara var där för att kolla.

Vidare över Ekelundsbron och tog en bild av den stilla Karlbergskanalen.

Upp Mariedalsvägen och tog bild av tall med snö på grenarna.

Så Sankt Göransgatan, in en lov på Sankt Görans sjukhus, vidare ner och tittade in i de nu ödsliga skyltfönstren på Sankt Görans gymnasium där restaurang- och blomsterlinjerna nu ska läggas ned. Så många gånger jag har passerat där och funderat på att handla någon lunchmat som eleverna lagat. Men det blev aldrig av. Jag minns att det en gång i tiden var stor aktivitet, trevliga matsedlar och försäljning inne i butiken. Nu bara en stor, sned skylt: STÄNGT.

Så ner till Fridhemsgatan och begrundade alla hjul och praktiska anordningar i hjulaffären, minns att jag en gång för några år sedan var inne där och tittade lite runt. I fönstret fanns en golvcykelpump som kostade 345 kronor, kanske inte så dyrt ändå, tänkte på min cykel nere i källaren som nog behöver lite luft i däcken.

Så in på Daglivs, tänkte köpa TV-tidning också, Expressens tvåveckors den här gången, men den petiga kassören meddelade att dom inte fick sälja tidningen utan dagens Expressen också.

Aldrig i livet.

Ut till Fleminggatan, tog en blåbuss till Sankt Eriksplan, gick hem och lagade knäckflarn, men det blir misslyckat. I stället för många smarriga, knäckiga flarn, blev det ett enda stort j-a flarn, men smaken var det strängt taget inget fel på, man kunde bryta sönder till lagoma bitar och dom fastnade inte den här gången, för jag använde bakplåtspapper.

På förekommen anledning meddelar jag här åter igen att kaff.kann som jag brukar skriva i min dagbok betyder

Kaffe i den kannelerade koppen.

Ofta som på bilden med en Wasa sportbrödsmacka till. Den brukar jag saklöst doppa i kaffet när jag är ensam.. ätbart!

Jag vill också påpeka något mycket allvarligt när det gäller Bregott.

Det måste vara färskt! Annars oxiderar det på något vis och börjar smaka rent pyton.

Sista bäst-före bör inte vara mer än en månad framåt i tiden! Leta i hyllorna, de nyare brukar finnas längst bak.

Själv konsumerar jag en 600 grams förpackning extrasaltat Bregott i veckan, och är det färskt, så är det faktiskt gott, nästan lika gott som smör. Och framförallt bredbart direkt ur kylskåpet.

Det duger till allt, även till béarnaisesås eller som i går sauce hollandaise. Att det påstås vara extrasaltat märker man dock inte mycket av, det verkar som om dom nöjt sig med att springa förbi ett litet saltkar eller nåt...

Vilka dramatiska turbulenser som drabbar en ibland, man blir ledsen och samtidigt glad. Gamla relationer som aldrig blev några relationer lyser upp och frambringar starka känslor av saknad och längtan, tänk att hon betydde så mycket, var finns hon nu, vad hände? Nu vet man, hoppas hon blir lycklig, men hur gick det till?

There are places I'll remember, all my life, though some have changed... ...but of all these friends and lovers, there is noone compares with you..

Ja, det var det det.

Här en grej som inte var så tokig, kokt laxkotlett med kokt potatis, citron, dill och äkta hollandaise med dill. Om någon vill veta mer, så gör då en kommentar, det skulle jag nog uppskatta, detta kan vara något som förhoppningsvis inte fjärmar mig alltför mycket från Kråsmagarna.

Här kan man räkna med att få vara ifred, det är väl lika bra, det är nog inte så lätt att hitta till den här bloggen.

Tog buss 47 till Vasa; modellen målad, dom har placerat dataterminaler framför den vackra sjögången från en tänkt insegling i en ödslig mellanskärgård för länge sen vid riggavdelningen, trist, tycker jag, det var vilsamt och fantasieggande att sitta där och drömma lite om hur det kan ha varit att nalkas en främmande kust för länge sedan.

Så 47 till Sergel och ny 47 till Karlbergsvägen, promenerade ner och köpte mjölk o 9 v batteri på ICA Sankt eriks.

När var jag där på Vasa senast? Med Ola tror jag, säkert ett år sedan.

Inspirerad av Mia o Klara rensade jag ansjovis o kokte ägg. Mycket läckert på rutbrödsmacka, alla människor älskar rutbröd, det är en lyckad produkt.

Ansjovisrenstekniken skrider långsamt framåt... jag tar till diverse vassa knivar, någon lämplig gaffel, samt drar mig alls inte heller för att använda fingrarna, och någon rostfritt ståltvål har jag ännu inte känt mig få användning för.

Men här nedan ett foto på en mycket god godnattmacka enligt ers nåds befallning (man får vara sin egen betjänt i dessa tider, det må vara mig saklöst obetaget).

Lotta Lotass till stol ett i Svenska akademin! Ack så trist, jag som så intensivt hoppats på Göran Hägg, ja, till och med ansett honom ojämförligt självskriven.

Så har USA anslagit nära 5 miljarder till att finna andra planeter, så totalt meningslöst och onödigt, varför intresserar sig folk för liv på andra planeter? Är det den spöklika men ännu sällan uttalade vetskapen om planeten jordens undergång, som gör att man babblar om global uppvärmning och olöslig energiproblematik. Al Gore påpekade den omöjliga befolkningsutvecklingen redan för 17 år sedan, innan han sadlade om, när han kom att inse att tro annorledes än vad andra tror är farligare än att själv inte tro. Al Gores diagram nedan är från Daedalus 2003 (Tekniska museets årsbok årgång 71; Hagelin, Lennart: Vad hände egentligen med den gamla ekonomin och vad är det som är så nytt i den nya?) En mycket läsvärd artikel som jag unnar alla att ta del av.

Möjligen kan man stöna lite över att Al Gore varit så ivrig när han ritade diagrammet, att det till och med lutar baklänges, en omöjlighet som inte existerar i den reella sinnevärlden.