Grattis min älskade dotter!

//papp

Nämnde jag om "Amerikas funniest movies"?

Jag kan inte med det.

Har aldrig skrattat åt folk som gör illa sig, eller djur som gör fel.

Möjligen kan det vara lite småkul med dumma småbarn, som mer eller mindre arrangerat spelar upp nåt larv inför föräldrarnas ständig snurrande videoutrustning.

Några viktiga saker hittar du här. Apropå ingenting. Bara så att jag hittar länken själv ibland.

Sedan kan besservissarna komma med sina larviga påhopp, vilket de påfallande ofta gör. Beklämmande, tycker jag.

Panta rei.

Och förstås nu efter Klara Lundgrens oändligt sorgliga frånfälle: de mortuis nil nisi bene.

För säkerhets skull levererar jag väl en översättning. Ordagrant, om de döda inget annan än gott.

Faktum är att jag sitter här med smärtor i ena handen och i ryggen. Något ledbruten. Skrapmärken lite här och var. Har ont.

Jag ramlade.

Reste mig från stolen, billig IKEA-sak, sköt den bakåt, något tog emot i röran,  vinglade bakåt, tog emot så mycket jag hann, men i princip dråsade ner mitt i partikelhögen som jag borde städat, om inte det här med datoreländet kommit i vägen.

Av någon anledning kom tankarna till Nisse W, som ramlade ut genom ett fönster på tredje våningen. Också ett fruktansvärt öde.

Efter vad jag vet hinner man inte reagera, skrika eller så, man blir paralyserad, stelnar till under kraftig adrenalinström och dör på en sekund.

Det är lika med störtande flygmaskiner. Man har lyssnat på inspelningar i svarta lådan och hör ingenting de sista sekunderna.

Det var vad som hände ett flygplan på ingående till Bromma, som fått isbildning i stabilisatorn, störtdyk, tystnad, död.

Så här ser det nu ut vid datorhärvan

Blaffan längst ner i högra hörnet är SATA DVD-enheten. Den är mitt sista hopp. Bakom den ena kinesiska högtalaren skymtar akvariet.

Var alltså i dag på tidsbeställd klockan elva hos Windcorps och fick bygeln fixad. Till synes obetydlig grej, men viktigare än man kunde tro. Byglar måste gå att lossa, det fastnar saker i dom annars.

Det var redan flera inne i butiken på Styrmansgatan 23.

- Bygeln är här, ropade mannen bakom disken, och ner för trapporna   kom The Man och hämtade  upp luren.

Här The Man som fixade det. Instrumentreparatör är ett rekommendabelt yrke, de har nog alltid fullt upp med jobb.

Köpte en flaska ventilolja samtidigt. Nu har windcorp stigit några snäpp i tilliten. 

Varför nu detta envetna trumpetövande? Jo, jag vill ha tillbaka min fina ton, och göra lite inspelningar. För att kanske aldrig så lite kunna glädja mina medmänniskor. Om någon bryr sig.

Tog en bild på den lossade bygeln och konstaterar en passent, att Euforbian trivs väldigt bra en bit in i rummet.

Härom dan, tidigt i söndags morse, tog jag skurhinken, gick ut och vaskade av fönstren på utsidan med vatten o en droppe diskmedel.

Nu kan det se ut så här.

Någon passerade just med långa, snabba steg, så bråttom.

Sjöutsikten över Karlbergskanalen har försvunnit i denna ljuva sommartid

På hemvägen passerade jag Webhallen och bytte DVD-enheten.

Det är sista chansen.

Om jag kan starta med Windows startskiva kanske registren kan rätta till sig, annars får jag börja om från början, nytt moderkort, professor, minne och allt. En jätteinvestering som jag inte klarar. Usch. Förlåt. Men dom som måste punga ut med tretusen för att komma igenom bilbesiktningen, har det värre. Datorn ska väl sedan gå i flera år, när den väl är fixad.

Jag tvivlar dock . Är ledsen för mycket och förstås något deppad.

Livet går upp och ner.

Men inte är det klart.

På länge.

Har installerat ny DVD-enhet, men är ännu inte säker på om den fungerar.

Vaggan åker ut efter tryckning på "därtill avsedd knapp" i varje fall.

Trådlösa nätverket igång.

Det finns stora puckon och totalt cp-skadade jättepuckon.

Såna som vräker ur sig, innan hjärnan har vaknat och fått kaffe på sängen.

Men det kanske går över med tiden.

Så finns det småpuckon, pulvren. Kanske kan dom blåsa liv i sig en vacker dag. Man får väl hoppas på det.

Läser i Göran Häggs välfärdsåren från 2005.

Alla borde läsa den, för att hitta lite sammanhang i lyckan eller sorgen.

Om någon borde vara med i Svenska Akademien, och vara en självklar och ofta synlig del i debatten, är det han, Göran Hägg. Han skriver trevligt, lättsamt och med humor, liksom i Den svenska litteraturhistorien från 1996. Läs dem.

Förkovra dig!

Njut av livet!

Jag tänker inte räkna upp alla mina sjukdomar, men jag kommer inte ifrån dem.

Och jag har stickfobi, som blir bara värre med åren.

Men en period år 1950 var den svenska arbetslösheten nere i en procent!

Läser jag i den underbara "Välfärdsåren". 

Vet du hur stor den är nu? Arbetslösheten alltså? Nähe, men så ta reda på det då!

Länge ska jag grubbla över Klara Lundgren och hennes sorgliga öde.

Ingen bild idag heller.

En ung tonåring

Som jag inte kände, nu är hon död. Det är så obeskrivligt sorgligt att man inte vet vart man ska vända sig.

På Sankt Eriksplan i Stockholm har det börjat byggas upp högar av blomster, lappar, texter klistrade på nergången till tunnelbanan.

Älskar dig, glömmer dig aldrig, världens finaste, med mera neutrala men engagerade meningar.

Hon blev fjorton år och kastade sig framför ett tåg.

Det är så rörande, många stannar upp och tittar på bilderna och texterna.

14 år. Kan ha gått i klass sju i grundskolan.

Många tankar snurrar i medvetandet, som alltid när man får kontakt med döden på ett lite närmare vis.

Det finns tre banor för tankarna att flyta i, för det första livet på jorden och människans liv i synnerhet, för det andra alla döda jag känt, minns och framför allt de mycket unga, som då ju sägs ha gått bort för tidigt, samt inte minst för det tredje i sammanhanget alla de jag känt väl, och som valt att avsiktigt göra slut på livet, att ta livet av sig.

För det första, människan och livet på den enda planeten i universum som har det vi kallar liv. De flesta liv, arter, som funnits är redan slut, endast ett litet fåtal arter lever ännu. Av dessa många tiotusentals former av liv är det endast vi, människan, som har en tidsuppfattning. Alltså en uppfattning om tid och därmed en uppfattning om att livet har en början och ett slut, födelse och död. Och har vi en uppfattning om livets början och slut, har vi också en uppfattning om livet, medvetandet och därmed sammanhängande ting som lidande, glädje, skönhet, patos, fasa, lycka, hat och kärlek.

Det är tidsuppfattningen som skiljer oss från alla andra varelser som finns eller har funnits.

Men långt ifrån alla människor har denna tidsuppfattning, små barn har den till exempel inte.

För det andra alla döda jag känt och på vilka tankarna då och då vandrar till sorg, sentimentalitet, nostalgi. Men de är så många, och man har vant sig vid att se minnen av dem med kärlek och saknad, någon gång med viss tillfredställelse, men jag tillhör inte dem som gläds åt döden, vad som än ligger bakom.  I barndomen var tanken på döden oöverstigligt fasansfull hemsk. När en skolkamrat dog sysslade de tysta tankarna med det i dagar, veckor. När en kamrats förälder dog, vågade man inte prata om det, när någon körde ihjäl sig, undvek man kontakt. Tanken på mammas och pappas död var oöverkomlig. När det slutligen hände, skapade det djupa och sorgsna tankar, som väl aldrig tar slut.

Så för det tredje alla som begått självmord. De är rätt många jag kände, och det skapar omedelbart samma tankar som Magnus Uggla gjorde till sitt valspråk i början av sin karriär ”vad är det för mening i att ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt”.

När en skolkamrat tar livet av sig, tänker man visserligen på döden, men samtidigt på att det skulle jag då aldrig göra, och många frågor dyker upp. Hur gick det till? Varför? Kunde man ha förhindrat det? Jag vet att Klara Lundgren kastade sig framför ett tåg. Kan det ha varit nära tunnelbanestationen vid Sankt Eriksplan?

Det finns många metoder att ta livet av sig på, men samtliga leder också till tankar på klander, irritation och ilska.

Jag minns han som sköt sig i munnen med en pistol, men överlevde, och fick leva med obeskrivliga lidanden och ett vanställt krossat ansikte i många år av vårdkrav och djupaste elände.

Omgivningen drabbas ju alltid, och det är lättare att sympatisera med den av ödet drabbade, än den som gjort det avsiktligt.

De som tog gift, överlevde, och fick hjärnan förstörd, liggande som ett halvt medvetslöst kolli i något vårdhem.

De som sökte döden genom drunkning, och fick kroppsdelar förfrusna och skadade så att amputation blev nödvändig.

Den som sköt sig i munnen med ett hagelgevär och sargad påträffades på skjutbanan av den unga sonen, liksom de som använt gas, med följande explosioner som ödelade hela våningsplan.

De unga männen som flög in i World Trade Center, och hade den sjuka avsikten att dessutom få med sig så många oskyldiga som möjligt. Det är avdelningen religiösa vansinnigheter, som säkerligen har förekommit mycket länge i vår historia.

Alla som hoppat från höga höjder, alla som hängt sig i någon snara, många gånger utan att dö, men skadade i de svåraste smärtor och invalidiserade för livet.

Så finns alla de kompisar som tagit livet av sig genom långsam förgiftning, med alkohol eller droger, tills kroppen slutligen kollapsade.

Jag kommer aldrig att glömma flickan, som i rätt avancerad berusning tar fel tabletter ur badrumskåpet, blev liggande medvetslös på ett sjukhus i två veckor, tills hon slutligen slocknade med de förtvivlade barnen vid dödsbädden.

Var Det någon som förstod vad som hände med denna unga kvinna?

Var det någon som anade vad som skulle komma?

Vad det någon som faktiskt kunde ha förhindrat det?

Nähej. Det blev inget.

Inte ännu.

Begav mig iväg för att uppsöka instumentverkstad på Kungsklippan 1.

Fanns bara inte.

Men på vägen dit skulle fälla ihop paraplyet i Tunnelbananen.

Det gick inte. Varken upp eller ner. Pinsamt.

Lämnade det halvöppet utanför spärrarna.

For till Rådhuset.

Hissen upp till Kungsklippan.

Vandrade i kalla regnet nr 11, nummer 9, nr 7,  5, skylt med portarna 3 - 1. Det senare var just i trappan ner till Bolindersplan.

Porten nummer tre fanns, men ettan? Icke.

Frågade i butiken i hörnan med adress Kaplansgatan.

Men nej dom hade ingen aning.

Kallt, blött, utan paraply, tänk vad lite man tål, kylan tränger in i öronen.

Ändå är det väl inte så himla kallt. Men blåsigt och blött. Högst obehagligt.

 HEJ DÅ!

Nu installerar jag ny hårddisk och bygger upp operativsystemet från kladden.

Det kan ju ta ett tag innan jag kommer tillbaka.

Jag är trött och ser inte fram emot jobbet med särskilt överväldigande entusiasm.

'

Men innan jag börjar, drar jag ut i regnet för att kolla med instrumentverkstaden om en viss trumpetreparation.

Tjoppadoj!