Trodde jag hade löst det igår, men i helsicke heller, visade det sig.

Gick ner idag  till COOP Nära Tomtebogatan med tomglas, och för att köpa mjölk.

Där fanns MASSOR av mjölk förpackad den åttonde! DEN ÅTTONDE!!!

Det är den tolfte juni idag, fyra dygn gammal alltså och lätt syrlig, avskyvärt.

Då fann jag två förpackningar längst bak, som var förpackade igår och idag!

Hurra!    

När jag kommer hem märker jag att jag blivit grundlurad, det var KRAV-varor, alltså avsevärt dyrare, och dessutom utan skruvlock.

COOP! Detta är bedrägeri!

För det första att ställa fram gammal mjölk för att lura kunderna ta det som står närmast.

För det andra att ställa den extremt dyra KRAV-mjölken alldeles intill den förvillande lika vanliga röda mjölken.

Detta är medvetet bedrägeri.

Nu är jag för dödstrött för att orka gå ner och reklamera, ni är ju inte ett dugg bättre än ICA, som verkar ha satt i system att ständigt försöka lura sina kunder.

Fy f-n!

Känner mig så vilsen.

Datorn inte bra, jag anar att det är PSU som fallerar, men säker kan jag inte vara.

Den som sitter här i burken, köpte jag för några år sedan. Antingen kan den helt enkelt vara trasig, eller så har den för låg kapacitet.

PSU betyder alltså Power Supply Unit, d.v.s. nätaggregat. Det kan ta slut av sig själv, det är ju värme inblandat, och många olika spänningar som genereras i de många transformatorlindningarna.

Jag borde alltså testa en ny. Men då måste den gamla ut, så att jag garanterat får samma egenskaper, i synnerhet formatet, om jag anser mig råd att inköpa en.

Och tar jag ut den gamla, måste jag också stänga av datorn totalt en tid. Innan dess övergår jag till Susssss, vilket är besvärligt eftersom jag bara har en bildskärmskabel.

För under femtusen kronor kan jag skaffa helt nytt allt som behövs, och det lutar väl att jag blir tvungen att söka mig dit. Det finns ju snabba lån, fast de straffar sig med enorma räntor.

Fotboll

Tack och lov vann hemmalaget Ukraina i går i europamästerskapet i fotboll.

Sverige försöker leva på en utlänning vid namn Satan, som talar skånska och anser sig ha rätt att uttala sig om det svenska fotbollslandslaget som vi.

Nu är det emellertid så, att för att vara Japan måste man

1. Se ut som en japan.

2. tala japanska, och

3. anse sig vara japan.

Satan uppfyller väl de två senare egenskaperna när det gäller motsvarande egenskaper för en svensk, men ser ut som en person från något fjärran avlägset land, med brunröda ögon, stor kroknäsa och allmänt sydländsk habitus. Jag förstår inte, att han inte skäms som en hund. 

Men rik är han säkert, och med pengar kommer man vart man vill.

För den vansinnigt skränande publiken är ju många, och de höga entréavgifterna gör ju att det är enorma pengar inblandade i denna verksamhet.

Det ukrainska laget däremot verkade till allra största delen bestå av ukrainare, så det var dem väl unt att segra, eftersom de dessutom var duktigare på att spela fotboll.

Det är för mig en gåta hur vuxna karlar kan sitta och bry sig om ett så enfaldigt spel, där hjärnan sitter i fötterna, och målet är att joxa in en trasa i motståndarens så kallade mål. Dessutom verkar tendensen vara, att på grund av de muskelkrävande resurserna i de nedre extremiteterna, de olika spelarna mer och mer tenderar att likna de enklaste apliknande varelser som finns inom människosläktet.

Jämför förresten den löjeväckande degenerering som ligger i sommaridrotternas totala afrikanska överlägsenhet i samband med sprinterlopp. Muskler i benen, hjärna minimum. Hur kan någon bry sig? Det tycks dessutom gälla lika för kvinnor och män.

Påminner om vissa dinosaurier som på sin tid hade enorma kroppar men minimala hjärnor, som snarare var förlängda reflexsystem för att överleva i kampen för tillvaron. Mot slutet av sin existens brukar storleken öka och varelsen uppvisar alltmer bisarra former, med horn, knölar, förstorade delar av lemmar som försvarsvapen etc.

Tidtagningens helknäppa enfald

Bortsett från det totalt enfaldiga i själva spelet, finns det ytterligare en enfaldighet, som saknar vettigt motstycke.

Tiden redovisas under spelets gång, men när det närmar sig slutet, visar det sig att domaren helt godtyckligt kan ha lagt in en extra speltid, som inte syns i matchklockans redovisning.

Kanske inte helt godtyckligt, då hans godtycke grundar sig på avblåsningar i samband med skador, utbyten med mera. Allt som kunde redovisas i en enhetlig matchklocka. Att det trots allt faktiskt är godtycke, avspeglas i TV-kommentatorernas uttalanden om "kanske den hygglige domaren har lagt till någon minut extra" med andemeningen att "så kan Satan göra ett mål till för Sverige".

Varför i fridens namn kan man inte ta efter samma helt perfekta och vattentäta system som man använder i det, i och för sig också enfaldiga, vinterspelet ishockey?

Suck.

Jomen, så gick jag glad upp till Konsum i stället.

Varför så glad?

Jo, det var övertygelsens glädje, samt att jag nyss mötte en jätteglad med musik i öronsnäckorna.

Hon fullkomligt dansade fram, och svängde mycket med armarna.

I butiken massor med mjölk förpackad den åttonde, tre dar sedan...

Jag gick iväg runt i butiken.

Fann en man och dök på.

-Har ni ingen färsk mjölk? Har mjölken kommit idag?

-Jo, den har kommit, ska gå och titta efter.

Så kom han med begärda två, förpackade i går. Bra.

 Visserligen på död räkning, men... Förmodligen hade dom tänkt vänta ännu en tid innan alla gamla byttes ut.

Ibland lönar det sig. Han hade dessutom helt rätt inställning, accepterade kundens vilja och fick beröm för det.

Bra Konsum - COOP! Pereat ICA!

Men nån sodavatten fanns inte, kommer in i morgon. OK.

Bäst före har blivit ett användbart begrepp.

Men förpackat den, har kommit i skymundan.

Var ner på "Det Oresonliga Hatet mot ICA Sankt Eriksplan" i morse.

Mjölken gammal.

Det är den elfte juni idag.

Färskaste mjölken förpackad den åttonde, och gudarna vet när den mjölkades.

Mjölk är en färskvara.

Mjölk SKA vara en färskvara.

Min läkare har ordinerat mig två liter fet, färsk mjölk om dan.

Det borde väl gälla alla.

Man behöver ju vätska, det är lätt att glömma.

Gick så till dyrare lyx-ICA Birkahallen borta på Rörstrandsgatan..

Samma där.

Frågade utlänningen som jobbade nära mejerivarorna.

- har ni ingen färsk mjölk?

- nä, mjölken kommer jättesent.

- när kommer den?

- vid tolvtiden, tidigast.

- den här är förpackad den åttonde, och det är den elfte idag.

 Varpå den idioten svarade, "Ska ru´ ha ´ren jättelänge, eller?", vilket han inte har det minsta med att göra.

Långsamt förskjuts marken under fötterna, och vi konsumenter är chanslösa.

Ska kolla med Arla var man kan få tag i färsk mjölk.

Vart tog förresten den suveräna Facebooksidan "Det Oresonliga Hatet mot ICA Sankt Eriksplan" vägen? Den behövdes, och den var en tröst.

Här en länk till en kommentar om den i varje fall.

Förmodligen inte den enda ICA-butiken som haltar svårt.

Det är egentligen rent otroligt vilken oordning, vilken indolens, vilken likgitig framtoning.

Stans suraste personal, med några få undantag.

Om det någon gång kommer en söt och glad liten kungens piga, verkar hon snart tröttna och försvinner, förmodligen på grund av trängsel och allmänt obehaglig miljö.

USCH.

Konstakademin, vet du var det ligger?

Vi var idag till konstakademin.

Där skulle vi kunna se arbeten av elever på de högre linjerna på kungliga Konsthögskolan på Skeppsholmen.

Det var mitt första besök i detta hus.

Så egendomligt och främmande.

Vi kom fram till den gigantiska porten på anrika Nygatan 12 mitt emot Rosenbad utan skylt  eller annan information. Vi kände försiktigt på det lilla dörrhandtaget på den gigantiska portalen, och fann att det var öppet, så vi steg in.

Vi möttes av stora rum till synes utan anvisningar eller information. I början av en trappa upp till höger fanns en liten skylt som antydde att där fanns ett café.

Vi gick dit och möttes av en annan handskriven skylt som meddelade att de inte tog kortläsare. Det var synd, för vi hade faktiskt tänkt oss att köpa en kopp kaffe och kanske någon liten smörgås. Detta är nog det enda stället i stan, som ännu inte har skaffat sig kortläsare, om man bortser från de utländska försäljarna på Hötorget och liknande ställen och deras månglarrop när man passerar. De vill uteslutande ha kontanter, och priserna brukar sjunka drastiskt mot arbetsdagens slut, när färskvaror måste realiseras eller slumpas. Vi letade och fann 23 kronor i kontanter, vilket förstås inte räckte till någonting. Det är ju så numera, korten tar över.

Vi skulle titta på en film som visades i det här huset någonstans. Det är en elev, Cecilia Nygren, som skapat en film om en skidåkare, en backhoppare. Vi gick in i en stor, nästan tom sal med ett stort stativ i mitten och ena kortsidan täckt av en text med stora bokstäver. I mitten på den andra kortsidan såg vi en liten trasig elektrisk klocka, som vi senare gick fram och tittade närmare på.

Klockan med sin skylt.

Den var konstruerad med en enda, stor visare, som gick rätt fort varvet runt och passerade en mängt pusselbitsliknande spillror som låg löst innanför urglaset. Ibland kunde ett antal av dessa spillror följa med visarens rörelser

På den vänstra väggen ser du en liten laptop, det fanns sju stycken, och så småningom fick vi se en förklarande skylt
 

Vi gick uppför en trappa på måfå och fann några till synes helt vanliga personer som glatt kunde upplysa oss om att Cecilia Nygrens film visades i en särskild filmsal en trappa ner.

Vi fann filmsalen och en liten skylt som meddelade att det var föreställningar var tjugonde minut. Just nu var det två minuter kvar på förra föreställningen, så vi tittade en stund och bestämde att vi skulle se nästa föreställning från början. Det var nästan helt mörkt i rummet och därför lite otäckt att kliva in i filmsalen då man inte såg om det var golvyta eller trappsteg, där man gick in, man fick försiktigt treva sig för med fötterna, innan man vågade sätta tyngden på nästa steg.

Under mellantiden gick vi runt och tittade lite närmare på de övriga märkliga objekten i dessa gamla salar.

Vi upptäckte alltså små, minimala, vita skyltar, med text och namn, det visade sig vara namnet på de olika förevisade konstverken samt upphovsmannen. Det finns intet speciellt samband mellan verkens placering och skyltarna, men gick man närmare kunde man sluta sig till avsikten. Någon gång fanns de små skyltarna i nära anslutning till konstobjekten, i andra fall fick man går runt och titta lite extra noga.

I ett annat filmrum visades en animerad film föreställande olikfärgade objekt i sammansatta, varierande rörelser.

 
Det hela beledsagat med dramatiska ljudillustrationer.

Vad är nu konst i detta gamla konstens hus, konstakademien? En gång i tiden var det just konst, d.v.s., skulpturer eller tavlor, numera kan det vara vad som helst utan begränsningar, manifesterat som olika konstruktioner, samlingar, texter, filmer, ja, vad än man kan tänka sig. För deltagarna i denna verksamhet gäller det uppenbarligen att finna så egendomliga, originella, avvikande objekt som möjligt, gärna med en kompletterande titel som avser att generera en intellektuellt enigmatisk upplevelse. Vem har inte haft hallucinogena upplevelser i samband med sjukdom eller drömmar? Ibland kan det vara tilltalande och dekorativt, ibland inte.

Rekursion

Som typexempel kan man ta den stora rektangulära, vita, plattan, som nästan täckte en hel vägg, och som enligt den lilla skylten förklarades med ”Den vita väggen föregås av idén som omdefinierar dess existens”.

Ett meningslöst ordlekande som onekligen kan sätta myror i huvudet på vem som vill anstränga sig. Texten för tanken till rekursiva funktioner inom matematiken, d.v.s sådana som på ett eller annat sätt anropar sig själv, eller till den gamla gåtan med mannen som tittar på en bild och utbrister ”Denne mans far är min fars ende son”, med lösningen på gåtan vem föreställer bilden.

Vi får väl benämna denna konst modern, d.v.s inte föreställande något omedelbart informativt. När kom nu denna moderna  konst in i mänsklighetens existens?

Det går inte att finna någon definition, men jag har väl en vag uppfattning om att det har skett inom de senaste hundra åren.

Det märkliga i sammanhanget är väl att objekten kan uppnå otroliga penningvärden, inte avhängiga prestationens halt av arbete, utan beroende på marknadens värden, som den kan iakttas i etablerade konstauktioner.

Här har jag inget mer att säga, eftersom kritiken i odefinierbara sammanhang faller på eget grepp. Frågan är heller inte om man vill ha det på väggen i sitt hem eller inte, liksom inte heller om det de facto i dagens marknad är värt pengar.

Cecilia Nygren

Hur var det nu med Cecilia Nygrens film, som vi gick att titta på?

Jag har träffat konstnären en gång av en slump, vi pratade en hel del, och fann vissa gemensamma nämnare.

Jag har för mig att jag läste någonstans om hennes upplevelse. En backhoppare hade haft en vision om att flyga iväg, stödjande sig på människans forna dröm om att kunna flyga. Hon hade sökt upp personen och intervjuat, och underlag för filmen var väl dessa visioner. Mannen flög iväg på sina skidor, och försvann enligt någon funktionär i walkie-talke som konverserade med hopptornet.

Cecilia Nygren om utställningen Jag drömde om att flyga flera kilometer med skidorna
"Efter att ha sett filmen The Great Ecstasy of Woodcarver Steiner av Werner Herzog från 1974 hörde jag av en slump att dess huvudperson backhopparen Walter Steiner numera bor i Falun där han jobbar som kyrkvaktmästare. Jag sökte upp honom för att fråga hur han hamnat i Falun och vad som hänt med hans tankar om att flyga."

I den lilla filmsalen på konstakademien såg vi en liten man som klättrade på en egendomligt oregelbunden alpin kulle som föreföll bestå av tillit, dvs det slags moränliknande konsoliderat och omoget jordartsmaterial som genererats av inlandsisens rörelser. Utanför detta filmrum hängde en liten oljemålning föreställande samma motiv som den lilla figuren i filmen så småningom rörde sig ner på. Det var den enda tavlan vi såg i hela detta hus.

Sommarblommor i Alperna, kanske även Edelweiss.

Filmen var ett arbete som väl tagit sin tid att skapa, kanske flera terminer eller mer, på denna åtråvärda kungliga högskola. I övrigt förstod vi väl inte så mycket av något konstverk, men nog efterlyste vi någon form av katalog eller beskrivande texter, som på de flesta utställningar man besöker.

Här är mitt hemliga bidrag:

Den som vill ha en förklarande utveckling av verket, är välkommen med frågor eller kommentarer!

Det är nu bara tio dagar kvar sedan vi går mot bättre tider. Den här ljusa tiden skrämmer mig, och har alltid gjort det.

Sedan över till något helt annat, förmodar jag.

Tjoppa doj!

Sakta men säkert.

Absolut.

Jag laborerar med två datorer A och B.

A är min egen förträffligt uppbyggda, på vilken jag har all anledning misstänka att nätaggregatet är otillräckligt.

Jag har ett damoklessvärd hängande över mej.

Jag vet nu säkert, att om jag försöker läsa en DVD i dator A, säger det POFF, och skärmen blir svart.  Så löjligt.

Hårddisk, bildskärm, SATA, DVD-skrivare, tangentbord, mus, minne, PCI, moderkort, fläktar, inte så mycket egentligen, men det måste ju fungera och det måste sitta rätt och vara helt.  

Men det händer också spontant utan att jag gör något alls, och sådant är som alla förstår högst irriterande.

Det kan vara registerfel också, mycket konstigt kan ligga på hårddisken, inklusive Windows egna inställningar, men sanningen kommer jag inte åt, eftersom jag inte kan köra eller starta A med skivan. För då blir det POFF.   

Å andra sidan verkar dator B fungera, en gammal HP Pavillion, som jag fått hit i reserv, men den går med maximala resurser, och jag har ännu inte tillgång till någon fungerande e-post. Det vill säga, jag kan förstås skicka meddelanden via Facebook, Hotmail och så, men då får man lita till att folk verkligen loggar på, ser att de fått meddelande, märker det, bryr sig och slutligen svarar.

Eftersom jag bara har en enda bildskärmsladd, blir det ett jäkla bytande här, också byta mus, byta tangentbord, byta trådlös internetförbindelse (som är ansluten med USB). Installera, hålla virusbekämparna borta, skifta USB-minnen osv.

När jag startade B för första gången fick jag omedelbart ett anklagande meddelande från det begåvade virusprogrammet att ”datorn kan vara utsatt för risk”. Detta alltså innan jag ens försökt ansluta till nätet. Inte lär datorn  utsätta sig för risker när den ligger ensam utan kontakter i en garderob.

Dator A har goda resurser, men jag måste förstås bygga upp nytt för att kunna göra det jag måste, inga spel, ingen lek, inget surfande, bara skapa musik och lite dokument, vilket är min enda chans till någon liten extrainkomst, så att jag kan köpa nytt. Har penetrerat marknaden några veckor, och börjar veta vad jag ska ha, totalsumma lite under femtusen räcker, för mig är det en oöverkomlig förmögenhet. Men först ska jag testa med ett nytt nätaggregat med högre effekt än det jag har nu på i sammanhanget ynkliga 350 watt.

Jag testade en lånad, SATA hårddisk av märket Western Digital men det blev POFF.

Så sitter jag här med min ömmande svanskota efter det lilla falltraumat för fem dygn sedan. Det gör alltså fortfarande ont, och gör mig nästan galen. Ibland hugger det till så jag har svårt att låta bli högljudda reaktioner.

Som alltid kommer det förstås att ordna sig med tiden. Men inte av sig själv och inte gratis. Jag har full kontroll över hård- och mjukvara sedan jag byggde upp min första moderna dator för tio år sedan , med många utbyten och kompletteringar under åren.

Jag, jag vet, jag skriver trist som en kamel, men det är mest för min egen skull, som ett slags dagboksanteckningar, men om någon mot förmodan läser, så inte gärna mej emot.

Tjolahopp!

Jag sitter med jävligt stora smärtor i ryggen, svanskotan, det blir bara värre, som det brukar när man drabbas på detta viset, det var tre dagar sedan det hände, och jag kan ännu varken sitta eller ligga på rygg.

Visst har man varit med om värre, och många har det mycket värre än jag, men tröstanden för tigerhjärta hjälper då ingen, och ibland frågar man sig, vad fan det är för mening med det.

Visst har jag ätit tabletter, starka smärtstillande tabletter, men deras inverkan är ju snarare att man blir trött, drogad och fungerar sämre på alla sätt och vis.

Bara att vänta på att det går över, för det går över, jag vet att det går över, jag tror att det går över, och under övergångstiden måste man bita ihop och hålla käften, eftersom det inte hjälper att klaga, lika lite som det hjälper att klaga när det är jobbigt med vädret.

Men jag måste ringa återbud till årligt besök hos doktor igen, för andra gången. Jag har helt enkelt inte råd, det är frågan om att äta, eller göra läkarbesöket, och med äta menar jag inte lagad mat utan hårda smörgåsar med ost någon gång och kaffe, te eller mjölk.

Sjukkostnaden stiger och någon kompensation får då inte jag. Det skulle kosta trehundrafemtio kronor. Det är bara att välja, mat eller doktor till den nittonde, nu är det alltså den sjätte, svenska flaggans dag, nationaldagen, och jag har ännu inte varit ute, men är väl så illa tvungen innan kvällen, mjölken måste jag ju ha, det är minimum för att överleva.

Ska det aldrig ta slut? Ordna sig? I varje fall minns jag den kloka Keismen som meddelade, att det enda som löser sig är en buljongtärning. Sedan tröttnade visst hon också, men aldrig glömmer jag hennes stormande kärleksdikt vars inspirerande ord sitter i som en tröst, fullt jämförbar med tankarna på jordens underbara historia genom de senaste femhundra miljonerna år i evolutionens eviga snurrande.

Visst har jag haft extrautgifter, tvungen att köpa ny DVD-läsare, tvungen att reparera trumpeten, det blev tillsammans över sex hundra kronor.

Dessa reparationer är ju sådant som möjligen, kanske, eventuellt, med ett mikroskopiskt hopp, kunde leda till någon liten extrainkomst, men tyvärr går den ena möjligheten mig förbi, då jag inte kan installera nödvändiga program, fast jag har dem, äger dem och behöver dem.

När det regnar manna från himmelen, har den fattige ingen sked, så löjligt, läskigt sant.

DVD-läsaren funkade ju alltså inte, Ola har föreslagit att det kan vara nätaggregatet, vilket jag nog tror kan vara helt möjligt, jag känner igen symptomen, men nytt nätaggregat med tillräcklig effektkapacitet går på över sexhundra det med.

Det är naturligtvis för sorgligt, det är väl därför jag sitter här och bloggar, eftersom det inte finns något annat att göra, när konsumtionen i princip är totalstoppad.

Smärtor, tabletter, nedstämdhet, hopplöshet, ensamhet, jag har faktiskt inte gjort någonting för att drabbas av detta.

Också alla dessa försvunna människor, dom har väl sina problem. Ringde Roland, han hade legat på sjukhus och har det nog värre än jag, bara återvändsgränder.

Jag loggade in på banken för att kolla saldot och finner det ännu värre än jag trodde, jag måste ha en oändligt positiv grundsyn som inte laborerar med värre och hemskare lösningar, och som sagt var – Magnus Uggla…, med vilken jag haft en viss kontakt på omvägar, men i övrigt föga uppjagad av hans enkla melodier,  vilka alla liknar varandra som blåbär på tallriken, hur mycket socker och grädde man än vräker på, när den tiden kommer.

Varför nu denna litania?

Vet inte, det går liksom av sig själv, i väntan på att tabletterna ska verka.

It’s so sad, jävla egocentrerade cp.

Men jag har många små fler historier, som jag vill skriva om, faktiskt en hel del.

Till att börja med var det ju det här med ambassadören och den amerikanska slagkryssaren som var på besök i Stockholm en gång för länge sedan.

Och Kårsdraget, glada tjejen och världen…

Men det tar vi senare.

Löddermyten

Myten om raklöddret.

När jag var liten läste jag som alla andra Conan Doyle´s Sherlock Holmes.

Minns att jag vissa sena nätter läste och drömde hemska mardrömmar på nätterna, otäcka känslor som satt i många dagar.

De begynnande skräckupplevelserna man inte talade med någon om.

Mitt i början av en berättelse beställde den store detektiven dagens rakattiraljer av sin trogne betjänt.

Jag förundrade mig över de noga anbefallda omständigheterna, vattnet skulle vara exakt 37 grader varmt, och till det användes förutom rakkniv även rakborste och raktvål.

Senare i livet, när jag själv behövde raka mig, köpte jag raktvål och senare lödder på sprayburk, som jag sedan använde i många år, och ansåg vara en av de nödvändiga tillbehören i samband med dusch eller bad.

Jag minns en kommentar av en person som menade, att dessa sprayburkar räckte hur länge som helst.

Men man använde dem, år ut och år in. Nödvändiga, i varje fall om man använde rakhyvel, de elektriska apparaterna behövde ju inte sådana hjälpmedel.

En myt börjar krackelera

Men för några år sedan kom en vändning. Den borde ha kommit mycket tidigare, och även när den kom, ledde den enkla upptäckten till en rätt utdragen tveksamhet om sanningen i det självklara.

När man badar eller duschar i varmt vatten, räcker det med att låta det som ska rakas vara blött i cirka tre minuter.

Sedan har man några minuter på sig att raka av det som behövs med en hyvel, som inte ens behöver vara helt ny.

Skäggstråna blir uppenbarligen så uppmjukade att proceduren sker snabbt även med de grövsta strån.

När sedan skinnet eller stråna eller vad det nu är har börjat torka, är det kört, då går det inte längre, stråna har blivit hårda och det gör läbbigt ont att försöka få av dem med en hyvel.

Sedan kanske fem år, men inte mer märkligt nog, använder jag ingen annan raktvål än det lödder man ändå nyttjar vid vanligt dusch eller bad.

Myten är död!

Alla producenter av raklödder och liknande utför något som görs helt i onödan. Det behövs inte.

Detta är naturligtvis ingen hemlighet, men många tiotusentals människor på den här planeten är engagerade eller får sin utkomst i samband ned raktvålsframställning.

Jodå, utvecklingen kan ändra riktning!

Det ska löna sig att arbeta, men inte med vad som helst.

Allt är myter, vi är bevisligen för många, och vi försöker syssla med de mest vanvettiga onödigheter för att få in pengar från andra, som godtroget menar att de konsumerar nödvändigheter.

Så förändras världen och tror sig hela tiden bli bättre, det var inte bättre förr, utvecklingen går framåt och så vidare.

Jag tvivlar.

Om utvecklingen och framstegen och om något är bättre eller sämre, kan man utveckla hur mycket som helst, men alla ni kvinnor som envisas med att gå omkring med läskiga skållade grissvålar på sommaren, kan ju kanske spara in lite pengar på det.

Det gäller bara att acceptera tanken.

Tjoppa doj!